Över tjugo år i Kina

 

Vi hade en stor uppmuntran i arbetet under den tiden som vi hade förmånen att få hjälpa P. M. U. missionen och vi prisa Herren för alla de välsignelser Han tilldelade oss. Mr. Polhill från England besökte Yunnan-Fu en gång under den tiden och vi hade välsignade möten. Herren gjorde det klart för oss att vi skulle fara hem för en liten tid, innan vi upptogo arbete på ett nytt, avlägset fält. Då vi kommo ned till Hongkong satt jag en dag nere vid havsstranden i ett innerligt böneumgänge med Gud, då en inre röst sade till mig mycket tydligt, att efter en kort vistelse i hemländerna skulle vi komma tillbaka och fara till ett nytt fält, Shunning-Fu, 18 dagars resa från Yunnan-Fu, där inga missionärer hade upptagit arbete. Vi hade gemensam bön om Herrens särskilda ledning och Herren ledde oss att vara hemma ungefär ett år, under vilken tid vi besökte olika platser och hade mycket dyrbara stunder både bland släktingar och vänner och återigen blevo vi bevisade så mycken kärlek och vänlighet. Vi blevo inbjudna att avlägga vittnesbörd på olika platser och bland andra fingo vi även besöka Cleveland, Ohio, på inbjudning av en Mr. Pierce, där de hade en mycket dyrbar missionskonferens. De som voro de ledande där den tiden voro broder och syster Kerr, som Herren fick använda till stor välsig- nelse. Det var en stor uppmuntran för oss att där få se det stora missionsintresset, både för arbetet på hednafälten, såväl som arbetet hemma.

 

När vi voro på tåget mellan Cleveland och Detroit, blev det mycket klart, att tiden hade kommit för oss att återvända till Kina, så snart som möjligt. Återigen fingo vi erfara, att Herrens löften hålla att lita på och Han fyllde alla våra behov, efter sina rikedomar i härlighet i Kristus Jesus. Fil. 4:19.

Vi reste återigen från San Francisco till Hongkong och därifrån till Yunnan-fu med den franska järnvägen. Nästan hela Yunnan provinsen är mycket bergig och ibland kan man få gå upp och ned för branta berg under flera timmar, innan man kommer till en dal. Städerna äro byggda i dalarna, där det också finnes byar och marknadsplatser. På bergen finnas även byar på många platser, där också en mängd stamfolk bo. Det är mycket svårt att bygga vägar, så man har endast små gångstigar, där man antingen får gå till fots, rida till häst eller fara i bärstol. Denna gång hade Karin och jag en sorts bärstolar som kallas "huakan", vilka äro gjorda av två bambupålar och ungefär i mitten beredes ett säte, där man kan lägga ett täcke eller någonting att sitta på. Dessa äro mycket lättare att bära än de vanliga bärstolarna och om man ej är så tung, så kunna två män bära. Min man hade en liten häst och våra saker voro även burna av hästar, eller mulåsnor. Männen äro så glada, när vi kalla dem att sätta ned stolen, ty vi vilja gå till fots en stund, och vi prisa Gud för den förmånen att kunna göra det, ty då går det så mycket lättare att färdas.

 

Tvenne infödda bröder erbjödo sig att komma med oss för en tid till dessa nya fält och under vägen hade vi även dyrbara tillfällen att få förkunna evangelium för stora skaror, som aldrig hade hört det förut. När vi kommo till en plats där rövare voro mycket svåra, ville ämbetsmännen där att vi skulle fara en helt annan väg, som var så mycket längre, men efter att hava tillbringat största delen av natten i bön, var det klart för oss att vi skulle fara den väg vi hade ämnat och Gud bevarade oss från alla faror. Prisat vare Hans namn! När vi kommo till staden Shunning-Fu, 18 dagars resa från Yunnan-Fu, voro folket rädda för oss, ty de hade knappast sett utlänningar förut. Kanhända en eller två hade rest igenom där förut. Nu förstodo de, att vi hade kommit för att stanna, och ingen vågade mottaga oss. Vi fortsatte att bedja och visste säkert, att vi skulle få någon öppen dörr. Vår lilla Karin började då att gråta, och när den gamla kvinnan på värdshuset såg barnets tårar, smälte det hennes hjärta och hon sade till henne, att hon ej skulle gråta, ty vi kunde få stanna hos dem över natten och sedan kunde vi ju vidare se vad som kunde göras.

 

De hade ett stort rum på övre våningen, som de uppläto för oss att bo uti och den gamla kvinnan, som var sträng vegetarian, måste gå igenom vårt rum, när hon skulle gå in i sitt eget. Vegetarianer i Kina äro sådana som icke alls smaka något kött och äro mycket ivriga, emedan de tro, att de därigenom skola vinna stora meriter och därigenom vinna lycka, både för detta och ett tillkommande liv. Denna kvinna, som också var en ivrig avgudadyrkare, kom och gick igenom vårt rum, när vi alla voro på våra knän och prisade Gud. När vi omtalade för henne att detta var det sätt, på vilket vi dyrkade och tillbådo den levande och sanne Guden, så tycktes hon ganska berörd och den följande morgonen sade hon ingenting om att vi skulle få lov att flytta till en annan plats, utan vi stannade hos dem en hel månad, tills vi fingo hyra ett hus. Under den tid vi voro där, hade vi härliga tillfällen att förkunna evangelium för män, kvinnor och barn som kommo dit, såväl som när vi predikade på gatorna. Herren började sitt eget verk i människohjärtan, sitt namn till ära och pris.

 

 

När den högste ämbetsmannen hörde om vår ankomst till staden, kom han för att se oss, ty han hade förut varit i en annan provins, där han hade träffat missionärer. Han var mycket vänlig och bjöd oss även till sitt hem på en födelsedagsmiddag. Han, tillsamman med två andra ämbetsmän, hjälpte oss att få hyra ett hus från en förmögen mohammedansk familj, vilka sedan voro mycket snälla och hjälpsamma. Hans fru var en mycket präktig kvinna och hon kom för att höra evangelium samt lärde snart förstå, att vi hade en frid och fröjd som de icke kände, trots alla deras många yttre ceremonier. Hon brukade att föra med sig många muhammedanska kvinnor, som också fingo höra evangelium, och när hon var hos oss, såväl som när jag var hos henne i hennes hem, skildes vi aldrig utan att först hava bön. Kanhända någon som läser detta kan känna en maning att bedja för denna kvinna såväl som för de muhammedaner, vilka visat intresse, att de må i sanning komma helt ut och bekänna Jesus såsom Frälsare, även om det skulle medföra lidande, ja, även döden. "De hava icke älskat sina liv allt intill döden." Upp. 12:11.

 

Just innan vi lämnade Oakland, innan vi reste ut till det nya fältet, blevo vi inbjudna att vara med på ett bönemöte en afton, av vännerna Montgomerys. Min man var ej med den kvällen, så innan vi skulle bedja, bådo de mig att berätta dem något från Kina, vilket jag också gjorde och bland annat bad jag om förbön för det nya fältet, dit vi då skulle resa. Vi hade en dyrbar, ja, oförgätlig stund, och innan vi skildes åt bad en av de bröder i Herren som voro med, att få vår adress till Kina. När vi kommo ut till Shunning-Fu hade vi några brev som väntade på oss där och bland andra funno vi ett, som den förut omtalade brodern känt sig ledd att sända, med en summa penningar uti, som han sade skulle vara en hjälp till att öppna de nya fälten. Jag hade aldrig sett honom mer än den gången och min man hade aldrig träffat honom. Den summa han sände var nästan nog att betala hushyran för ett helt år. Herren skall rikligen välsigna alla glada givare, såsom svar på bön. Det hus vi hyrde hade en god lägenhet och vi hade rum på nedre våningen, som vi använde till kapell samt tre små rum på övre våningen, som vi använde både för oss själva samt för gäster som kommo för att höra evangelium. Vår husvärd byggde sedermera flera hus på samma gård, så att när andra arbetare kommo ut, hade vi även rum i ordning för dem.

De hade en stor marknad var femte dag i denna stad, såväl som i andra städer och marknadsplatser, då stora skaror av människor från nära och fjärran samlades för affärer. Vi hade då kapellet i staden öppet flera timmar om dagen för predikan och vi hade på detta sätt tillfälle att få vittna om Jesus inför stora skaror av människor, såväl som på våra kvällsmöten. En lantbrukare, som kom och blev intresserad, hade ett mycket svårt hjärtlidande och han hade försökt många medel, men allt förgäves. Han gjorde ett löfte, att om han bleve frisk, så skulle han komma och tro på Jesus till frälsning. Herren, som har många medel till syndares frälsning, gjorde honom frisk och trogen sitt löfte kom han och berättade för oss om saken och blev en sannt troende man. Han hade ett brännvinsbränneri samt sålde dessa drycker på marknaden. Då han fick höra, att vi som tro på Jesus icke hava något att skaffa med dessa drycker, som åstadkomma så mycket ont, så slutade han upp med denna affär och Herren välsignade deras lantbruk mera än någonsin förut och han brukade komma med stor glädje och giva oss gåvor, särskilt av förstlingsfrukterna om hösten. När vi besökte hans hem och hade små möten, bjödo de oss som regel på en god måltid och han var en man som hade gott inflytande och trogen sin Herre och Mästare trots förföljelse, som även han hade att utstå. Han var en av dem som döptes på den första dopförrättningen och han har nu gått hem för att vara när Herren.

 

De två infödda bröderna, som hade kommit med oss från Yunnan-Fu, måste sedermera återvända till sina avlägsna hem, men Herren började att bereda andra arbetare inne på det fält, till vilket Han hade sänt oss. Två dagsresor från Shunning är en stad Uincheo, där en lärare T'ang bodde, som hade blivit omvänd på Kina Inland Missionens mission i staden Teng-Yueh, då Herren använde en mycket varmhjärtad missionär, Mr. Fraser, och där blev han även döpt. Han kom hem och började vittna i sitt eget hem och sin omgivning och när han hörde att vi hade kommit till Shunning, sände han bud och inbjöd oss att komma dit, vilket vi med glädje gjorde och vi hade möten på gatorna, då stora skaror samlades. Denne man kom sedan med oss i arbetet och som han förut hade varit både Taoistpräst, lärare och ämbetsman, så blev han till stor nytta i arbetet på många sätt. Han har haft ett stort intresse i arbetet över hela fältet och Herren har använt honom på många olika sätt. Hans fru var mycket fientlig till en början, så att första gången vi voro i den staden kunde han ej inbjuda oss att komma till deras hem, men Herren började ett verk i hennes hjärta, såsom svar på många böner, och hon beslöt sig för att tro på Jesus till frälsning. Den dagen hon tillsamman med flera andra blev döpt, samlades en mycket stor skara människor på flodstranden för att både se och höra, och vi hade en härlig stund. Hon var så väl känd i hela staden och det väckte ganska mycken förundran, när hon fick mod att taga detta steg. Hon har sedan växt i nåden och det var alltid en stor välsignelse att höra hennes vittnesbörd och höra henne bedja. När jag varit där i staden har jag alltid nödgats att komma, så ofta som möjligt, till deras hem, och de små barnbarnen hava försökt att hålla mig kvar så länge som möjligt. Dessa barn, såväl som många andra, kallade mig: "A-nai", vilket betyder farmor. De små barnen äro som regel de första att komma omkring oss och lära sig snart att sjunga: "Jesus älskar mig jag vet", som sjunges över hela Kina, så väl som i andra länder. "Herrens högra hand kan allting förvandla." Broder T'ang har under flera år varit en äldste i församlingen och mycket verksam.

 

En annan arbetare vid namn Lo beredde Herren på ett mycket underligt sätt. Hans hem är något över en dagsresa från Shunning-Fu ute i en by. Han hade en natt en dröm, då han såg två män komma till byn och förkunna en ny lära samt även föra böcker med sig. En röst i drömmen sade även till honom, att den ene mannens namn var Ong, och uppmanade honom att läsa de böcker som de medförde. Efter några dagar kom den förut omnämnde äldste, T'ang, samt en man vid namn Ong till denna by och den unge mannen Lo blev genast mycket intresserad, särskilt när han fick höra att den ene mannens namn var Ong, som han hade hört i drömmen. Han, såväl som alla de, vilka voro i hemmet, blevo övertygade om sanningen, hans gamla föräldrar, tre bröder, sonhustrur samt andra i byn. Vid det första besöket var den ena sonhustrun mycket sjuk, och hon blev frisk såsom svar på bön, och de fingo flera bevis på sanningen, som förkunnades för dem, såväl som vad de själva läste i böckerna.

 

Den omnämnde unge mannen har varit evangelist i många år och under de sista åren har han även varit en äldste i församlingen. I hans hem hava de byggt ett litet kapell och på särskild inbjudning gick jag dit när kapellet skulle invigas, vilket var mitt tredje besök där, och för varje gång blev det bättre och bättre. Vi hade den gången dopförrättning på söndagen, då bland andra en äldre kvinna, 75 år gammal, döptes. Hon hade haft spetälska i många år, men Herren helade henne, såsom svar på trons bön. Jag önskar ni hade kunnat se den gamla kvinnans fröjd den dagen och efter dopet. Hon fick tillsamman med oss för första gången fira Jesu döds åminnelse. Som regel hava vi påmint varandra vid dessa tillfällen tre olika punkter: Jesu stora kärlek, då Han lämnade allt för oss, den andra. Hans stora lidande på korset, då han gjöt sitt blod för oss, och den tredje, att Han snart skall komma tillbaka. På kvällen hade vi ett gott vittnesbördsmöte och prisade Gud.

 

Jag glömmer aldrig den första julen vi firade på det nya fältet. Efter det kinesiska mötet på julkvällen kommo min man, lilla Karin och jag upp till vårt rum för att hava en liten stund tillsamman, då särskilt "Lillan" skulle hava litet julfröjd och några "klappar." När vi knäböjde för att bedja och prisa Herren, kom Guds Ande över oss på ett underbart sätt, och talade genom mig på flera olika språk och fick även uttydning, att flera olika folkslag funnos inom fältet, som skulle komma in. Senare fingo vi även se uppfyllelsen, när olika stamfolk började att komma. Jag vill tacka dig. Herre bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn. Ps. 18:50.

 

Sedan fingo vi hyra hus i en stad som heter Mien-Ning och öppna en missionsstation, och snart började även Loh-heh-folket att komma i skaror från bergen och snart öppnade Herren vägen för oss att bygga ett kapell och en skola på ett av deras berg. Det land som behövdes att bygga på gavs av en familj och allt timmer fingo vi taga fritt. De infödda gjorde även mycket arbete själva så att vi använde ungefär 2.000 kronor för allt det arbete som gjordes att bygga kapell, skola, samt ett hus där vi hade rum för oss själva och infödda arbetare. Medel för byggandet sände Herren genom sina skaffare på många olika sätt. Vi hade haft ett par vänner i Kanada, som under många år haft intresse i arbetet, och när de hörde att vi skulle bygga en missionsstation, så sade den ene till den andre, att de skulle hjälpa till med detta arbete, vilket de också gjorde och en dag fingo vi $100.50 från vardera samt $5 från en ung son, som användes såsom hjälp att bygga talarestolen i kapellet. Pris ske Gud!

 

Medan min man var där för att ordna med byggandet, föll hela Mien-Ning distriktet i rövares händer, som rövade och plundrade både i staden och på landet. Herren bevarade oss alla på ett underbart sätt under dessa månader och särskilt min man, som var i stora faror. Missionsstationer och infödda arbetare blevo även bevarade, för vilket vi prisa Gud. Rövarehövdingen utfärdade en gång ett påbud till sina män att icke röra "Jesus- folket", men om Herren ej hade bevisat sin stora makt att beskydda, så hade nog fienden skadat och hindrat mera än vad som var fallet. När min man en dag var på väg till Ming-tsi-shan, där kapellet byggdes, tillsamman med en infödd medhjälpare, så kommo de först till en marknadsplats, där de just höllo på med att bereda en måltid, då platsen plötsligen överfölls av en skara rövare, som kommo för att plundra byn. I rummet, där de voro, var en bakdörr, och de sprungo ut genom densamma och kommo in i en skogsdunge, där de kunde gömma sig under dagen och de kunde därifrån se, huru de stackars människorna försökte att fly, för att komma undan. Herren svarade på bön och bevarade dem under dagen och mot aftonen ledde Han dem att gå tillbaka ett gott stycke samma väg de kommit. Följande dag kunde den infödde arbetaren komma lyckligt igenom till missionsstationen och flera av de kristna gingo med honom tillbaka och förde min man dit, tillsamman med de medel för byggandet, som han förde med sig. En del saker, som blevo stulna, medan de voro gömda, fingo de även tillbaka, nästan alltsamman, så vi hade i sanning stor orsak att prisa Gud. När guvernörens trupper kommo och besegrade dem, så blevo en hel mängd rövare dödade.

 

Under den tiden var jag i Shunning-Fu och jag fick då ett svårt anfall av nervfeber och var sanslös nästan en hel vecka. Min man eftersändes, och han gick nästan både dag och natt för att komma så fort som möjligt. Herren utgjöt bönens Ande över min man, våra medarbetare samt infödda kristna, och innerliga böner uppsändes för mig. Herren svarade på bön och i mitt sanslösa tillstånd hörde jag Guds röst säga till mig, att Han hade gjort mig helbregda och att jag skulle stiga upp i Jesu namn. Jag blev klar i mitt huvud och jag började att förstå vilken svår sjukdom jag hade gått igenom. Det var ej mycket mera på min kropp än skinn och ben, och jag förlorade nästan även min hörsel, så att jag förvånades när jag kom till medvetande, att allting var så tyst. Jag förlorade även nästan allt mitt hår. Men Herren svarade på många bönerop för mig och jag fick min hörsel tillbaka och mitt hår började växa igen.

 

Under mitt sanslösa tillstånd kunde jag se stora skaror av människor som kommo för att höra evangelium, och de voro så ivriga, fastän jag kände att jag var mycket svag, så bad jag ändock syster Agar, innan min man kom hem, att hon skulle giva mig en stol, så att jag kunde sitta ned och förkunna frälsningens budskap för dem. Jag tyckte även, att jag var ute för att samla tillhopa det fulla antalet förebedjare, då vi skulle få en härlig väckelse, och vi prisade Gud att denna väckelse kom förlidet år, som vi skola berätta om senare. De kristna i Uincheo berättade för mig efteråt att de bådo för mig tills de fingo förvissning om att jag skulle bliva frisk, då de började att prisa och tacka Gud. Underverkens tid äro ej förbi, ty Jesus är densamme i sin kärlek och stora makt. "Frukta icke, allenast tro." Mark. 5:36. Herre, föröka vår tro. Amen.

 

När vi sedermera fingo hyra ett hus i staden Uincheo, som vi nämnt om förut, så voro vi i stort behov av ett gästrum, och vi hade ett litet stycke land, där vår husvärd hade lovat oss att vi kunde bygga ett själva, om vi ville. Släktingar och vänner i Sverige kommo just då att tänka på min 50: e födelsedag och de beslöto att överraska oss med en särskild gåva, att använda för mina egna behov. Jag började att tänka över vad jag egentligen behövde just då och fann att jag hade allt vad jag var i behov av, då det som regel ej tog så mycket för mat och kläder för mig. Ibland var jag verkligen förvånad huru länge jag kunde använda mina skor, m. m., och att Gud kan lägga sin särskilda välsignelse till vad vi hava, det hava vi fått se vid många tillfällen. Efter bön om Herrens ledning beslöto vi att använda dessa penningar för att bygga ett "födelsedagsgästrum", och vi underrättade våra kära därhemma därom och bådo om deras särskilda förböner för dem, som skulle komma för att höra evangelium där. Vi hava i sanning prisat Gud för den platsen och för det sätt på vilket Herren besvarade bön för arbetet där.

 

Jag fick även en annan mycket dyrbar födelsedagsgåva samma år, när vi just hade öppnat arbete på den ovan omnämnda platsen. Skaror kommo för att höra evangelium, och när min födelsedag kom, sade jag till min man, att jag ville hava en födelsedagsgåva den dagen, att få se åtminstone en själ frälst. Vi hade särskild bön den dagen och på kvällen var kapellet till trängsel fyllt med folk. Vi fingo erfara Guds Andes närvaro och kraft, under det min man talade och de lyssnade med den största uppmärksamhet, särskilt en äldre man, och när min man gav inbjudning, räckte han genast upp sin hand, stod upp och kom framåt och sade: "Jag vill", likasom den förlorade sonen. Denne man hade varit en rövare, mördare, drinkare, rökare, m. m., och den kvällen blev han befriad från alla synder och laster och blev en ny skapelse i Kristus Jesus. Han hade en tobakspipa i sitt bälte, som han tog ut och sade att han ville ej använda den mera och räckte den runt för att se om någon ville hava den, och när ingen ville taga emot den, gick han utanför och bröt sönder densamma. Han har sedan dess varit en mycket värderad arbetare. Pris ske Gud. "Eder frukt skall förbliva." Joh. 15:16.

 

Han hade en liten son, som hade kommit ut på syndiga vägar. Hans mamma var död och han var lämnad ensam ganska mycket, när hans far var ute i arbete. Sedan fadern blev omvänd, togs han till missionens skola, men han utövade ett sådant skadligt inflytande över de andra barnen, att den gamle läraren sade att han ej kunde få stanna i skolan, emedan han verkligen var besatt med orena andar. Hans far bad att han skulle hava tålamod med honom i några dagar och se vad Gud kunde göra. Han blev ledd att fasta och bedja i tre dagar och en förändring skedde med gossen. Pris ske Gud.

 

När han sedan blev döpt ville han hava ett bibliskt namn, och vi kallade honom Daniel. Han och hans fader gå nu tillsamman ut för att vittna om Herren, och när det är behov, äro de hemma på missionsstationen och hjälpa till i arbetet.

 

Vår äldste Lo, som vi omtalat, tillsamman med en annan arbetare, gingo en gång till en by, där de funno en trollkarl, som genom onda andars bemedling hade gjort ovanliga ting, men när de kommo dit, var han i nöd; själv var han sjuk och han höll på att bliva blind, och de hade svårigheter av olika slag inom familjen. De voro därför beredda att mottaga fridens och tröstens budskap, när våra bröder kommo dit. Hela familjen blev omvänd till Gud och mannens ögon blevo botade såsom svar på bön. När han sedan blev döpt, kallades han Johannes och hans son Markus, och de gingo ut och vittnade om Herren. När Johannes var ute vid ett tillfälle, träffade han en kvinna som haft spetälska en tid. Han förkunnade evangelium för henne och bad för henne, och hon blev frälst och botad från sin sjukdom. Hon kom sedan till Shunning-Fu och tillsamman med andra blev hon döpt där och har sedan varit en varmhjärtad, lycklig kristen. Vi prisa Herren för alla de arbetare som Han har berett, både bland kineserna och stamfolken.
 
Strax efter vi öppnat arbete i Mien-Ning-stationen hade vi en ganska underbar erfarenhet en afton. Min man var på en annan plats för att tillse arbetet, och jag hade den unge broder Lo, som hjälpte mig i arbetet. Jag brukade låsa dörren till övre våningen under kvällsmötena. En kväll, efter att vi avslutat ett mycket välsignat möte, fann jag, att jag hade glömt nyckeln i mitt rum på övre våningen. Jag tyckte att det var skada att förstöra mitt bästa lås, och när en av bröderna kom in med en yxa, stodo vi en stund tillsamman och prisade Gud. Plötsligt fingo vi se att låset hade öppnats av en osynlig hand, på samma sätt som järnporten öppnades för Petrus. Bland de utomstående, som hörde om denna händelse, var en ung studerande vid namn Li. Han kom för att höra om den levande och mäktige Guden, som vi förkunnade om, och blev omvänd samt döpt. Sedermera blev han en mycket varmhjärtad evangelist. Han fick genomgå svår förföljelse både i hemmet och i skolan. Hans mor brukade slå honom, och vid ett tillfälle, när hon hade slagit honom, började han gråta. Hon började då håna honom och sade, att den som var en kristen, skulle fröjdas i lidandet, då han svarade mycket ödmjukt: "Anden är villig, men köttet är svagt."

 

Hans fader försökte vid olika tillfällen att döda honom, men hindrades. En gång förde han honom till den högste ämbetsmannen och bad honom döda sonen, emedan han hade blivit kristen, men han svarade, att det var religionsfrihet och att han ej befattade sig med sådana saker. Hans far reste till Yunnan-Fu i armén, och vi veta ej något om hans sista stunder, men såsom svar på många böner hade han sina besökelsetider. Hans mor kom den sista kvällen innan vi lämnade dem denna gång och böjde sina knän, när vi hade bön. Bedjen att hon må bliva frälst, och många andra. Herren har gjort stora ting med denne unge broder, som nu är endast omkring 21 år, och vi skola senare berätta mera om honom. Han ändrade sitt namn till "K'eh-San", som menas att försaka eller övervinna de tre stora fienderna, djävulen, världen och vårt eget kött. Han är nu en äldste i församlingen och Herren använder honom på ett underbart sätt, sitt namn till ära.

 

Arbetet bland Loh-Heh-stammen utvecklades mycket fort och det ser ut som om hela stammen kommer över på Herrens sida. Vid vår första julhögtid, sedan vi hade fått kapellet färdigt, voro omkring 500 personer samlade. Och vi hade alla gemensam middag, som serverades ute på gården. Tallbarr ströddes i runda avdelningar på marken, föreställande bord, och där sattes maten ned och omkring 100 åto på en gång. Nästan hela dagen pågick möte i kapellet med predikan, sång och musik samt bön, ävenså undervisning. Vi hade även en liten orgel, så Karin och jag brukade spela tillsamman. En svensk syster hade en guitarr och många brukade komma för att höra litet musik och sång, då de hade tillfälle att få höra evangelium. Den första juldagen där hade vi även dopförrättning.

 

Innan jag lämnade Yunnan-Fu en gång, då jag skulle följa vår lilla Karin till en skola i Shanghai, gav Herren henne dyrbara löften innan vi lämnade. Det ena står i Job. 5:19: "I sex bedrövelser frälsar Han dig och i sju skall intet ont träffa dig." Det andra är Ef. 3:20, 21: "Gud är mäktig att göra långt utöver vad vi kunna begära eller tänka." På vägen mellan Haiphong och Hongkong blev det en förfärlig storm och innan vi anade faran, kom en våg rullande in i vår hytt genom dörren, som var öppen. De ankrade ute i havet, och dörren och fönstret i vår lilla hytt måste stängas. Karin och jag hade en japanesisk kvinna med oss i vår hytt, och då hon ej kunde förstå varken kinesiska eller engelska, kunde vi ej göra något annat för henne än att bedja för henne och försöka trösta henne under det att båten rullade i vågorna hela natten och en del av nästa dag, då Gud bevisade att Han hade räddat oss ur en bedrövelse och vi kunna ej beskriva vår glädje och tacksamhet mot Honom när det blev lugnare, så de kunde öppna vår dörr och vi fingo komma ut och inandas den friska och rena luften, ty det kändes till sist som om all luft var förbrukad i vår hytt. Vilken stor gåva är icke den friska, rena luften!

 

Vid ett tillfälle då jag var ute på resa i Amerika, just innan jag skulle återvända till Kina, minnes jag mycket väl att jag även då hade ett prov på att Herren gör långt utöver vad vi kunna begära eller tänka och den gången fick jag fri resa på järnvägen från Minneapolis till Chicago och tillbaka igen, sedan från Minneapolis till Oakland, tre eller fyra dagars resa. Detta var i sanning mera än jag någonsin kunde begära eller tänka. När tiden hade kommit att fara till Kina den gången, visade Gud så tydligt vilken båt vi skulle fara med. Vid tiden när utresan måste bestämmas, hade vi ej mycket att betala biljetterna med, men Gud visade oss, att Han den gången ville att vi skulle handla i tro på Hans löften, och när tiden för vår avresa kom, hade vi ej endast nog för våra biljetter, men också en del över, som vi fingo använda för arbetet när vi kommo ut. "Vi skola finna nåd till hjälp i rätt tid."

 

En annan gång, när jag var till Yunnan-Fu, för att möta nya arbetare, bevisade Herren huru Han kunde bevara genom olika faror. Till följd av häftigt regnande fanns ej någon väg uppför ett brant berg och jag är förvissad, att Herren såsom svar på bön, sände sina änglar för att bistå, såsom jag även har prövat vid flera olika tillfällen. Vi kommo även under den resan till en flod, som till följd av regnet var mycket stor, och vi måste fara över densamma på hopbundna bambupålar, som vi i Sverige kalla flotte. Vid övergången sprungo flera mulåsnor på densamma i sista minuten än vad de hade i vanliga fall och flotten kom ganska mycket under vattnet, så att vi voro i verklig fara, men Herren svarade på bön och förde oss lyckligen över. Mina saker blevo dock våta och jag måste sova i våta sängkläder. Nästa morgon hade jag ganska hög feber samt håll i sidan och jag kallade den infödde medhjälparen in. Jag omtalade för honom att jag kände mig ganska sjuk och vi förenade oss i bön till Gud. Vi fingo genast svar på bön den gången och vi fortsatte vår resa samma dag. "En hjälp i nödens tider, väl beprövad." Ps. 46. Halleluja.

 

 

Återigen gjorde Herren det klart för oss, att vi skulle besöka våra hemländer. Arbetet lämnades åt de kära infödda, under det år vi voro borta från fältet och Herren var med och välsignade dem. Den gången reste vi genom Birma, samma väg som vi foro, då vi voro hemma första gången och från England reste vi först på besök till Sverige, där jag ej hade varit på 16 år. Vi hade mycket välsignade stunder bland släkt och vänner både i den lilla dalen där jag är född och uppväxt, såväl som i Karlstad, Örebro och Stockholm samt många andra platser. Vi fingo återigen så många bevis på kärlek och vänlighet och hade även många dyrbara tillfällen att få vittna om Herrens verk i Kina på olika platser. Kyrkoherden i den statskyrka där jag var som barn, bevisade i sanning en god och kärleksfull ande, då han även vid ett tillfälle inbjöd oss, tillsamman med Missionskyrkans predikanter och Frälsningsarméns officerare, att tillsamman hava ett möte i kyrkan. Vi hade i sanning en dyrbar och oförgätlig stund. Doktorn tog även del i verksamheten och vi glömma ej den stora vänlighet, som han bevisade oss såväl som övriga kära släktingar och vänner.

 

Just innan vi lämnade Kina hade vi ett brev, däri vi underrättades att min andre broder, som bodde i Dalen, var mycket sjuk och han var då omkring 70 år gammal. I sitt svaga tillstånd hörde han en dag en röst som sade: "Söken Herren medan man kan finna Honom och åkallen Honom medan Han är nära." Es. 55:6. Han lyssnade till kallelsen och Herren frälste honom och gjorde honom frisk. Våra böner för honom under många år blevo då besvarade. Det var en obeskrivligt stor glädje att få se honom igen, och vid vår ankomst till hans hem tog han mig in i sitt rum och berättade för mig vad som hade hänt. Han var med oss på möten och en dag gjorde han en ganska lång skogsvandring tillsamman med oss till en sjö, där vi hade varit under vår ungdoms dagar. Vi hade middag ute på en sätervall och vi hade ett dyrbart bönemöte efteråt, då ett par unga vänner sade, att de ville lämna sina hjärtan åt Jesus. Jag glömmer aldrig den sista morgonen innan vår avresa, då vi tillsamman knäböjde i hans hem och han ledde i en innerlig bön och anbefallde oss alla i Herrens hand för sista gången. Omkring ett år efteråt insomnade han som ett trött barn till uppståndelsens morgon.

 

En böneförening bildades när jag först reste ut till Kina och under alla dessa år hava dess medlemmar stått med oss i bön och kärleksbevisningar såsom Herren har lagt det på deras hjärtan, och vi prisa Honom för deras hjälp i arbetet.

 

Det var en stor glädje att få träffa kära gamla vänner i Karlstad och vår vän fru Hulda Kjellgren, som även var där, och tillsamman med dem hade vi dyrbara stunder och vi prisade Gud för allt deras intresse i kärleken. Hos min svåger i Örebro bevisades vi så mycken kärlek och vänlighet och vi prisa Gud för den tid vi voro hos dem, såväl som i Stockholm, där vi voro inbjudna av Missionsföreståndaren Erik Folke att gästa i deras missionshem på Duvbo under två veckor. Både på deras årsmöte såväl som på möten inom den Svenska Fria Missionen blevo vi inbjudna att avlägga vittnesbörd och vi hade mycket välsignade stunder samt prisa Herren för alla kärleksbevisningar. "Större ting än dessa skall du få se." Joh. 1:50. Pris ske Gud!

 

På vår resa genom England hade vi förmånen få vara med på en konferens i Hull, där vi hade mycket välsignade möten och vi glömma ej den dyrbara gemenskapen i Anden och all den kärlek och välvilja som bevisades av våra vänner där, såväl som i Doncaster, Liverpool och Preston.

 

I Belfast, Irland, hade vi även glädjen att träffa en av våra medarbetare från Yunnan, Kina, och hon, såväl som hennes släktingar och andra vänner där, bevisade sin kärlek och vänlighet på många sätt.

 

När vi kommo till Kanada, hade vi återigen tillfälle besöka våra kära släktingar och vänner där, såväl som i Staterna. Vi fingo besöka Royal Oak, Chicago, Minneapolis, Kerkhoven, Superior, m. fl. platser och vi hade dyrbara stunder tillsamman på de olika platserna. Vi fingo även rörande bevis på deras intresse och kärlek och vi hava många kära minnen från den tiden. Jag glömmer aldrig en dag, just när vi avslutat middagen i en svägerskas hem i Kanada. Jag stod framför skåpet i deras matrum, när jag plötsligt fick en Andens ström över mig och en inre röst talade tydligt till mig, att tiden hade kommit att återvända till Kina och att göra förberedelser så fort som möjligt och alla behov skulle bliva uppfyllda. Glädjens tårar flödade, under det jag på nytt lämnade mig i Hans hand för en ny period i Kina. Vi fingo båda förvissning om Guds vilja i denna sak och tiden för vår avresa bestämdes och Herren fyllde alla behov på många underbara vägar, enligt sina löften. Herren använde en kär vän på ett särskilt sätt den gången såsom skaffare och efter ett mycket välsignat möte kom hon och gav oss $150 för vår utresa och hon var själv så strålande lycklig och var utan tvivel en glad givare. Alla gåvor, de små så väl som de stora, äro alla dyrbara då de alla komma från Honom, som är alla goda gåvors givare genom trogna skaffare.

 

Vår dotter Karin var, såsom vi sagt förut, född i Kina, och hon har även varit där mesta delen av tiden. Hon var en stor hjälp i arbetet bland kvinnor och barn och på besök i hemmen m. m. De infödda tyckte mycket om att höra henne tala, ty hon talade nästan som en av dem. När vi den gången reste ut till Kina, ledde Herren det så att hon skulle stanna hemma och gå igenom en bibelskola i staden Toronto. Vi prisa Gud för alla de kära hem, som Han beredde för henne, både hos våra kära släktingar på landet såväl som i staden. Hon fick vara hos de kära systrarna Birdsell och Mason, som hade öppnat ett missionärshem, under den tid hon gick i skolan och vi voro i sanning tacksamma mot Gud för all Hans stora godhet mot henne under den tiden. "Min mun skall storligen prisa Herren, mitt ibland många vill jag lova Honom." Ps. 109:30.