Över tjugo år i Kina

 

 

Sedan jag varit i Hanch'eng en tid blev det så lagt på mitt hjärta att bedja för en stad Ho-iang, omkring en dagsresa från Hanch'eng, där det ej fanns någon missionsstation. Jag fick visshet om, att Herren framdeles skulle låta mig få den förmånen att få se något av Hans verk där, vilket Han också gjorde.

 

Efter två år i Hanch'eng, var vägen öppen för oss att hyra en god plats och öppna en missionsstation i Ho-iang. En kvinna som blev befriad från opium och andra synder, när vi kommo till Hanch'eng, blev mycket ivrig att vittna om Herren. Pastor Hsi's hymn, där han talar om sitt liv, var till stor välsignelse för henne. När hon var med ute för att vittna, brukade folket ibland fråga henne, huru mycket hon hade i betalning för vittnesbördet, som hon avlade inför dem. Hon kunde då på den tiden svara dem, att hon ej hade någon betalning, utan kom för att vittna om huru stora ting Gud hade gjort med henne, i hopp om att även de måtte lära känna Honom och finna den frid och fröjd som endast Han kan giva. När vi öppnade Ho-iang, kom hon med oss dit på ett besök och under vägen stannade vi en natt på en plats där det var mycket kallt. Som de ej kunde elda under "k'angen", så frös hon mycket och fick nästan ingen sömn på hela natten, men i stället för att klaga, var hon så lycklig på morgonen. Hon sade, att det var en sådan glädje att få lida något för Honom, som led så mycket för hennes skull. Denna händelse var till stor välsignelse för mig och hon avlade sådana kraftiga vittnesbörd, att alla lyssnade med den största uppmärksamhet till henne. Hon blev sedermera en bibelkvinna och både hon och hennes dotter avlade båda goda vittnesbörd om de underbara ting som Gud hade gjort med dem.

 

Arbetet i Ho-iang öppnades mycket fort och den första söndagen där hade vi predikan för skaror av människor nästan hela dagen. En äldre evangelist från Hanch'eng kom dit för att hjälpa till i arbetet. Denne man, som var en ivrig konfusianist, kom till oss där såsom lärare, men beslöt sig för att han ej skulle komma under inflytandet av evangelium. Enligt regeln så måste han dock bevista möten varje dag och många böner uppsändes för honom. Om en liten tid blevo bönerna besvarade och han blev övertygad om sanningen och kom som en syndare till Jesus och fann i Honom frälsning från alla synder. Han blev sedan en varmhjärtad evangelist och hans hustru, som först var mycket fientlig, blev sedan omvänd samt hela familjen. Pris ske Gud! Han kan bryta ned satans starka fästen och försätta fångarna i frihet.

 

Vi hörde om en by där de ej önskade, att vi skulle komma och besöka dem, men Herren ledde oss på ett särskilt sätt att gå dit. Vid vår ankomst till platsen samlades skaror av människor som lyssnade mycket uppmärksamt och när vi lämnade dem bådo de oss att snart komma tillbaka. Under alla dessa åren har jag alltid fört med mig en liten zittra och vi hade funnit även där att sång och musik är till stor hjälp och välsignelse i arbetet. När vi hava besökt marknadsplatser, byar och hem, såväl som i kapellen och när vi börjat att spela och sjunga hava skaror av människor samlats och vi ha haft dyrbara tillfällen att få förkunna frälsningens budskap. Vi hava även haft många av våra goda sånger skrivna med stora kinesiska skrivtecken på vitt tyg och fästat dem upp på en passande plats. Så hava vi som regel läst sångerna och förklarat innehållet, och de som kunnat läsa, hava själva kunnat följa med.

 

Jag minnes så väl en dag, när vi kommo till en marknadsplats, där en stor skara människor var samlad. Nästan ingen där hade någonsin sett en utlänning förut och de hade aldrig hört det dyrbara namnet Jesus nämnas. En stor skara trängde sig in på värdshuset för att se mig. Jag gick in i ett rum för att bereda mig efter resan och sade dem, att om några kvinnor kommo, så kunde de låta dem komma in. Emellertid gingo männen och hämtade en stege och klättrade upp till det lilla pappersfönstret över dörren och gjorde hål i papperet, för att kunna se in i rummet. Värdshusvärden visste ej för en stund vad han skulle göra, ty det hindrade honom i hans affärer, men slutligen sade han till dem, att de som ville vara inne, skulle få lov att betala för en måltid. När de hörde detta, så gingo de alla ut och väntade tills vi voro färdiga. Jag hade en infödd arbetare med mig och när vi hade berett en plats, där vi lade böcker och traktater, började vi att spela, sjunga och predika. Vi hade en mycket stor skara av både män, kvinnor och barn omkring oss, som lyssnade med den största uppmärksamhet och vi förnummo Guds Andes närvaro och kraft.

 

Åter och åter hava vi blivit mycket välsignade, när vi hava berättat för dem vad namnet Jesus betyder, nämligen: Frälsare, och att Han kom för att frälsa sitt folk från alla synder. En man kom fram och berättade, att han hört evangelium i en annan provins och inbjöd oss till sitt hem. Han, såväl som hela hans familj, blev omvänd till Herren. Hans mor, som först var mycket fientlig, blev sedermera vunnen för Herren, såsom svar på mycken bön. Prisat vare Hans namn!

 

En syster, som jag arbetade tillsammans med där, var ganska klen till hälsan, så hon måste fara till en annan plats för ombyte. Jag var därför ofta ensam med de infödda. Emellertid har Herren dock så underbart fyllt alla tomrum med sin egen ljuvliga närvaro och jag har känt mig så lycklig i gemenskapen med Honom, då jag varit upptagen med det arbete som Han givit att dag för dag. Jag var mycket lycklig i arbetet där och hade ej en aning om, att jag endast skulle få vara där något över att år.

 

Vid den tiden var det endast några av de större städerna i Kina som hade postkontor, så vi måste sända en man över Gula floden till Yunch'eng för att hämta vår post och ibland när floden var mycket hög, kunde vi få vänta ganska länge. En dag, när jag var ensam hemma på missionsstationen, kom brevbäraren och förde med sig ganska många brev m. m. Jag märkte att ett av mina brev hade en obekant handstil och till min stora förvåning fann jag att det var från den unge man, som jag sammanträffat med i Kanada, Hector McLean. Han kom till Kina två veckor efter mig och studerade språket på Kina Inland Missionens språkskola för unga män i en stad Ganking. Han hade gärna velat skriva till mig medan han var där, men Herren hindrade honom därifrån emedan den rätta tiden hade ej kommit. Han reste sedan till sydvästra Kina, till provinsen Yunnan, och när han sedan märkte, att jag var kallad att fara till norra Kina, så gav han nästan upp hoppet att vi någonsin skulle träffas igen. När han var på väg till Yunnan tillsamman med en medarbetare, Mr. Embery, så träffade han en ung kvinna på en plats och den tanken kom till honom, att börja korrespondens med henne, men när han hade skrivit det första brevet till henne hörde han en inre röst säga: "Det är ej hon, utan Sigrid Bengtson." Han förstörde brevet och lämnade saken i Guds hand att genomföra sina egna planer i sin egen tid.

 

Två år senare kom en alldeles särskild bön över honom om denna sak och vid två olika tillfällen använde han mycken tid inför nådens tron för att söka råd och ledning. Den senare gången stod han upp från bönen med visshet i sitt sinne och tackade Gud för bönhörelse och att han skulle giva honom den rätta följeslagarinnan genom livet. I det första brevet, som han skrev till mig, bad han mig att bliva hans hustru och på samma gång bad han mig att på allvar söka få veta Guds vilja, för min egen del, innan jag gav honom ett svar. Jag tänkte genast på, hur svårt det skulle bliva att lämna arbetsfältet samt alla vänner och infödda kristna, där jag varit så lycklig i arbetet. Sedan kom också tanken på att fara till en främmande plats, nämligen till den mörka provinsen Yunnan, och där förenas med en man, som jag kände så litet. Jag kunde minnas, att vid vårt sammanträffande i Toronto kände jag i min ande, att han var en gudfruktig man och var mycket välsignad, när jag hörde honom bedja. Emellertid kom jag till det besluttet att skriva ett nekande svar.

 

När detta beslut var fattat kom jag i ett sådant mörker och min glädje i Gud och Hans arbete var försvunnen. Det blev även mycket svårt för mig att tala det kinesiska språket och jag glömmer aldrig vad jag genomgick under de dagarna. Slutligen beslöt jag att tillbringa en kväll ensam i bön och jag bad min kinesiska kvinna som hjälpte mig, att hon skulle gå till sitt rum och bedja mycket för mig, emedan jag hade någonting viktigt, som måste beslutas. Denna kvinna var brinnande i bönen och det var till stor välsignelse för mig, att höra henne utgjuta sitt hjärta inför Gud i sitt rum, som var mitt emot på andra sidan gården. Medan jag var i bön talade Gud så tydligt till mig, att orsaken till den nöd och det mörker som jag kommit uti var den att jag ej var villig att gå den väg, som Han bestämt för mig. Han visade mig klart och tydligt, att det var Hans vilja för mig, att fara till den avlägsna provinsen Yunnan och förenas med Hector McLean för att där gemensamt utföra det arbete, som Han hade bestämt. Det var ungefär midnatt, innan jag kunde ut ur djupet av mitt hjärta säga: "Ske Din vilja, O min Gud!" Det djupa mörker, som jag vandrat uti, försvann genast och en obeskrivlig frid och fröjd fyllde mitt hjärta. Jag satte mig ned och besvarade brevet, att jag fått förvissning om Guds vilja och att vi, i Hans tid, skulle mötas för att förenas. Herren gav mig sedan en dröm, däri jag tyckte mig möta min blivande man och jag kände att jag älskade honom med den kärlek, som en brud bör älska sin brudgum och såg framåt med glädje mot den tid, då vi skulle mötas. Vi hava båda haft den fulla förvissningen sedan den tiden, att vårt första möte samt giftermål var bestämt av Gud och i enlighet med Hans vilja. Vi tro förvisso, att om alla sökte Herrens råd och ledning i denna viktiga sak, så skulle många sorgliga misstag i den delen undvikas. Det är någonting som gäller för hela livet och är ingenting att varken skämta över eller leka med.

 

Det var ganska svårt för mina medarbetare på fältet i norr att förstå denna sak, förrän jag öppnade mitt hjärta och omtalade vad jag hade gått igenom. Medan jag var i Hanch'eng hade vi ett mycket kärt besök av den eldige och varmhjärtade evangelisten Franson och Herren använde honom till mycken välsignelse. Vännerna Berglings hava nu två söner samt en dotter ute såsom missionärer i Kina, Morris och Edla, som voro med när vi voro i rövares händer samt en son som blev född senare. Innan jag lämnade fältet i norr fick jag många bevis på kärlek både från medarbetare samt infödda arbetare och kristna. Församlingarna i Hanch'eng och Hoiang gåvo mig en stor väggprydnad med inskription: "Chu muh chüen-ku", som betyder: "Jag skall leda dig med mina ögon." Ps. 32:8.

 

 

 

Jag lämnade staden Hoiang på våren 1905, då jag först reste ned till Shanghai. Kvällen innan jag lämnade hade vi ett dyrbart avskedsmöte, men tidigt på morgonen innan dagsljuset kommo de kristna igen, då vi ännu en gång samlades till gemensam bön. Då vi hade farit ett ganska långt stycke i den tidiga morgonstunden, såg jag på avstånd en skara människor på en plats, och då vi kommo närmare uppstämde de och sjöngo: "Trygg i min Jesu armar." De hade sprungit en liten genväg och där stodo de nu, för att få säga ett sista farväl. Jag gömde mig för en stund inne i den kinesiska kärran, där mina tårar flödade och sedan överlämnade vi varandra återigen i den store Herdens vård - till dess Han kommer.

 

Vi färdades genom provinsen Honan och jag hade såsom ressällskap en norsk syster, som hade blivit ganska svårt skadad, när hon var ute och red på en mulåsna och föll av. Hon var då på väg till Norge. Till följd av regn voro vägarna ganska svåra att färdas, då det var sådan lerjord där. Vi voro i faror vid olika tillfällen, men Herren bevarade oss lyckligt igenom. En dag kom vår kärra ned i en lerpöl, så att de måste använda nio mulåsnor för att draga oss upp. Vi kunde ej fara så långt på dagen, så jag gick till fots nästan hela vägen. På vår väg genom Honan hade vi den stora glädjen att få besöka flera missionsstationer och det var mycket uppmuntrande att få träffa medarbetare och få se något av Herrens verk ibland dem. De voro alla så vänliga och hjälpsamma på alla sätt.

 

Samma dag som vi anlände till Shanghai kom även Mr. Hudson Taylor tillsamman med sin son och sonhustru. Dr. och Mrs. Howard Taylor, från Amerika. Det var mycket kärt att få sammanträffa med dem alla och isynnerhet att ännu en gång få se Mr. Hudson Taylor. Jag hade tillfälle att omtala, att jag fick min kallelse för Kina när han var i Sverige på året 1889 och huru Herren öppnade vägen för mig att komma ut, efter mångårig väntan. Han tog mina händer i sina och prisade Herren med mig för Hans godhet och ledning. Han var då mycket svag till sin kropp, men full av kärlek till Gud och Hans verk i Kina. Provinsen Hunan var den sista som öppnades för evangelium och där hade han ej varit, så han hade en innerlig önskan att få besöka den provinsen. Hans önskan blev uppfylld och tillsamman med Dr. och Mrs. Howard Taylor kom han till huvudstaden i provinsen. Där var hans tid mycket upptagen med att se både missionärer såväl som infödda arbetare och kristna. En afton kände han sig trött och de togo hans kvällsmat på en bricka till hans rum och hans sonhustru satt och samtalade med honom som vanligt. Just då kom hembudet, några djupa andedrag och han gick för att vara när Herren alltid, den Mästare som han så troget hade tjänat.

 

Hans levnadsteckning, skriven av hans sonhustru, är mycket intressant, då man där får en inblick uti begynnelsen och utvecklingen av arbetet i det inre av Kina. Kina Inland Missionen har över 1.000 missionärer i Kina. Under tiden i Shanghai hade jag även den stora glädjen få sammanträffa med en medarbetare från norra Kina, Jane av Sandeberg, och jag fick vara med på hennes bröllop och representerade Sverige. Hon blev gift med Mrs. Howard Taylors broder, Dr. Whitfield Guinnes, och de hava haft sin verksamhet inom provinsen Honan. Många böner uppsändes för dem, då de anbefalldes åt Gud och Hans ledning för gemensamt arbete. Såsom ett bevis på Mr. Hudson Taylors självförsakelse och nit med avseende på Herrens verk, så må här anföras följande lilla händelse. När han en gång kom på besök till Sverige, gingo många ned till stationen i Stockholm för att mottaga honom. Järnvägarna i Sverige hava både 1:a, 2:a och 3:e klass, och när han tillfrågades varför han reste på 3:e klass, så svarade han att det var emedan det ej fanns 4:e klass i Sverige. I Kina hava vi på en del platser 4:e klass på järnvägen.

 

Jag fick vänta en tid i Shanghai, därför att Iang-tsi-floden var för stor att färdas uppför med kinesiska båtar. Under den tiden fick jag mera tillfällen till studier och innan jag började min långa resa tog jag min 6:e eller sista examen och var mycket tacksam mot Gud för den tiden och all den nåd och hjälp Han gav. De många vänner som jag träffade under den tiden voro även så kärleksfulla och hjälpsamma. Jag reste med en ångbåt till Ich'ang i provinsen Hupeh och där sammanträffade jag med vänner, då vi hade goda stunder tillsamman och särskilt på ett möte för kvinnor fingo vi även erfara Herrens ljuvliga närvaro. Därifrån måste vi fara i en kinesisk husbåt, som drogs med ett starkt rep fästat i fören, av en skara män som gick på flodstranden. Detta var ett mycket långsamt sätt att färdas och vi voro på den båten i 5 veckor. Vi passerade många farliga ställen, riktiga forsar och vi räknade 50 vrak av båtar som blivit förstörda på resan uppför floden.

 

En Dr. och fru Smith, tillhörande Metodistmissionen, som foro uppför en tid före oss, hade även en liknande erfarenhet. Deras lilla barn kom i vågorna, när båten förstördes och kunde ej räddas. Vårt starka rep i fören gick sönder ett par gånger och vi rusade nedför floden, men Herren bevarade oss, så att vi ej kommo mot någon klippa. Den första ångbåt, som sedermera byggdes, blev totalt förstörd så snart som färden började, men nu hava de byggt passande båtar, så att det är ångbåtstrafik uppöver floden. Efter fem veckors resa på den kinesiska båten kommo vi lyckligt till Ch'ong-king, såsom svar på mångas böner, för vilket vi prisade Gud. Hector McLean, som kom till Ch'ong-King före mig, kom ned för floden i en liten båt och mötte oss. Han hade även tagit sin sista examen just innan han anträdde den långa resan. Detta var första gången vi möttes, sedan vi skildes åt i Toronto. Under vägen uppför floden hade vi tillfälle att gå i land på flera ställen och vi hade många dyrbara tillfällen att få utså den ädla säden såväl som på platser där vår båt landade för nätterna.

 

Vårt bröllop firades den 5 december 1905. Vi måste först gå till det engelska konsulatet där, och sedan hade vännerna inom Kina Inland Missionen anordnat ett möte på missionsstationen där. En Dr. Parry talade på ett mycket varmt sätt om Jesus såsom brudgummen, huru Han på alla sätt söker efter sin brud, för att genom Andens kraft bereda henne till sitt möte och att hon må kunna förhärliga Honom samt vara färdig när Han kommer. Både under tal, sång och bön kunde vi förnimma Herrens ljuvliga närvaro och välsignelse. Mr. och Mrs. Broomhall från England, som då förestodo hemmet, hade gjort allt så trevligt och bjödo alla gästerna på förfriskningar. Den engelske konsuln hedrade oss även med sin närvaro. Vi voro båda klädda i kinesiska kläder, då det på den tiden var så mycket bättre att så göra, men nu hava så många förändringar skett och nu äro nästan alla missionärer klädda i sina egna kläder. För min del har jag dock under alla dessa åren varit klädd i kinesisk dräkt, då jag har funnit det mycket bättre på alla sätt i det inre av Kina.

 

En glädjande underrättelse som vi fingo vid den tiden räknar jag för den bästa bröllopsgåvan. En ung man kom till oss där och berättade, att när han kom till Shanghai från England, så var han ej omvänd till Gud. Han kom ut i förfärliga synder och laster och en dag hade han beslutat sig för att begå självmord. Herren ledde honom dock den kvällen att gå till Kina Inland Missionens kapell, där de som regel hade möten på engelska varje söndagskväll. Jag var ombedd att den kvällen spela på min lilla zittra och sjunga en sång och vi hade bedit mycket, att den rätta sången skulle väljas och att Herren med sin Ande skulle verka genom sångens innehåll. Nu berättade den unge mannen för oss, att han hörde den sången sjungas och det blev medlet till hans frälsning. Nu fick både min man och jag tillfälle till både samtal och bön med honom, vilket för oss var en stor glädje och uppmuntran. Sången som sjöngs den kvällen var: "Frid, frid, underbar frid, dyrbara gåva av Gud." Herrens vägar äro underliga.

 

Efter bröllopet fortsatte vi tillsamman vår resa till min mans missionsstation Talifu, som tog oss omkring två månader. De första två veckorna voro vi på en liten kinesisk båt uppför floden till en stad Suifu, där vi fingo bereda oss för den långa överlandsresan. Min man hade skaffat mig en bärstol, som jag kallade min "brudbärstol". I Kina är det en sed, att alla brudar på bröllopsdagen skola bäras i en bärstol från sitt eget hem till mannens hem och om det är rika familjer så dekoreras bärstolen och den mest omtyckta färgen vid de tillfällena är den röda. Min man red på en liten häst, som en botanist från Skotland hade lånat honom för resan. Vännerna i Suifu, såväl som på de missionsstationer som vi foro igenom, voro så kärleksfulla och det var en stor uppmuntran, att få se något av Herrens verk på de olika platserna. Vi hade även under resan dyrbara tillfällen att få utså den ädla säden och vi veta, att Hans ord skall icke återvända fåfängt. Männen som buro min bärstol, såväl som den lilla hästen, hade ett mycket lätt arbete under den resan, ty vi gingo så mycket till fots upp och ned de höga bergen. Kina Inland Missionen samt en engelsk metodistmission hade vid den tiden öppnat arbete inom några av de större städerna. Några år förut hade Kina Inland Missionen nästan beslutat att uppgiva arbetet där, emedan provinsen var långt avlägsen och arbetet mycket hårt. En av missionärerna från Irland, Mr. McCarthy, som var mycket intresserad i arbetet inom provinsen, bad att de skulle fortsätta med arbetet och han blev superintendent där. Han sände upprop om förbön till många olika länder och svaret kom på ett oväntat sätt. Väckelsen bröt ut bland stamfolken och de började att komma själva i stora skaror. Missionär Pollard i Metodistmissionen måste fara ut till dem och han fick till stånd ett lätt skriftspråk för dem och bibeldelar, sånger m. m. översattes. Sedan den tiden har ett underbart arbete pågått bland stamfolken och tusentals hava beslutat sig att följa Herren och blivit döpta.

 

Arbetet i städerna bland kineserna har även öppnats och i många städer finnas nu missionsstationer, men ännu finnas dock många platser som stå tomma. Allt detta har kommit såsom svar på trons bön och ännu finnes mycket mera att få ur Guds rika förrådshus. När jag för 26 år sedan stod vid Niagarafallen och beundrade Herrens väldiga gärningar, sade en röst till mig:

Kom ihåg att det finnes nåd för nåd. Mera och mera utav Hans fullhet, som uppfyller allt och alla. Pris ske Gud.

 

Vid ankomsten till Tali-Fu fingo vi ett hjärtligt välkomnande av våra medarbetare Dr. Clark och Mr. Embery samt de infödda kristna. Tali-Fu är en av de större städerna och där funnos tvenne missionsstationer i olika delar av staden. Min man och jag voro på den ena och vi hade där möten under veckan och på söndagarna hade vi gemensamma möten. Vi voro mycket förenade i Anden, fastän vi voro från tre olika länder och från fyra olika kyrkosamfund, presbyteriansk, metodist, baptist och frikyrka. Den närmaste missionsstationen var under den tiden Yunnan-Fu, huvudstaden i provinsen, som var 13 dagars resa från Tali-fu. Denna stad hade varit öppnad under många år, men arbetet hade varit mycket hårt och där var ej mycken synlig frukt. På många år hade ej någon kvinnlig arbetare varit där och när jag kom dit, så började de kära kvinnorna att komma i stora skaror och ibland på söndagarna fyllde de kapellet, så att männen fingo vara i ett gästrum eller ute på gården. Alla olika klasser av människor började att komma till mötena och vi prisa Herren, att Han ej har något anseende till person. Jag kan också säga, att för mig har det varit samma fröjd att få förkunna frälsningens budskap i de höga ämbetsmännens hem, såväl som ibland de fattigaste på bergen, där vi böjt våra knän på jordgolvet och prisat Gud.

 

Den 28 december 1906 gav Herren oss en liten dotter, som vi kallade Karin Sarah, såsom mormor i Sverige och farmor i Kanada, då vi hade ett särskilt litet möte och överlämnade henne i den gode Herdens vård för alla kommande dagar. En troende affärsman gav henne det kinesiska namnet "Fuh-hsing", som betyder: Evangelium vinner framgång. Han sade, att när hon kom, så fingo vi så många flera besökande, som kommo för att se henne och fingo då tillfälle att få höra evangelium. Detta var också sant och vi fingo även inbjudning till många hem. En dag blev jag inbjuden till den högste ämbetsmannens fru och hon hade även inbjudit många andra ämbetsmäns fruar och döttrar för att få se mig och höra evangelium predikas När jag kom dit voro många samlade och vi sutto en stund och samtalade om olika saker då en av dem sade till mig: "Ma Si-Mu", som betyder: "Fru McLean, nu vilja vi höra eder predika evangelium för oss". O, huru de lyssnade till den lilla zittrans toner, såväl som till sång, predikan och bön. Hon hade berett en festmåltid för oss och vi sutto mycket länge vid bordet. Det tog ej länge, förrän jag lärde mig att äta med pinnar, när jag kom till Kina, och risgrynen, grönsaker m. m. har jag ätit med god smak, och när de hava varit väl kokta har jag för min del funnit det vara en god och hälsosam föda. Innan måltiden var avslutad stod jag upp och bad frun i huset ursäkta mig om jag lämnade, emedan vi hade ett möte. Hon svarade att hon hade särskilt anordnat detta möte, för att de alla skulle få se mig och höra evangelium predikas och bad mig stanna en stund till. När jag sedan kom hem var deras aftonmöte slut.

 

På deras begäran anordnade vi efteråt ett möte särskilt för dem i vårt kapell, då många kommo med och det var en stor fröjd att se huru de lyssnade till de bibliska berättelserna och om frälsningen genom Jesus Kristus, vår dyrbare Frälsare. De fingo alla den gången ett exemplar av Lukas evangelium att studera när de reste. Vår gård var den aftonen nästan full med bärstolar och tjänare, vilka senare stodo utanför fönstren och lyssnade. En av de äldre fruarna vid namn Ting sade till mig efteråt att hon läst boken och yttrade till mig att den boken hon fick hade ett mycket dyrbart innehåll och jag fick ännu ett tillfälle att avlägga ett vittnesbörd inför henne.

En kort tid därefter kallades jag till hennes dödsbädd, då hon hade fått ett hastigt slaganfall, men jag tror att hon hörde vad jag sade, fastän hon själv ej kunde tala. Jag har hopp om, att hon mottog Herren Jesus såsom sin Frälsare.

           

 

Efter tvenne lyckliga år i arbetet i Tali-Fu fick jag genom en häftig förkylning ett svårt anfall åt mina lungor och vid undersökning sade Dr. Clark till min man att mänskligt sett fanns det intet hopp om att jag kunde bliva frisk igen. När detta budskap kom till de styrande i Shanghai beslöts det, att vi skulle fara till mitt hemland Sverige, genom Birma, dit vi hade 18 dagars resa över land. Jag fick fara i bärstol tillsamman med vår lilla flicka, som då var omkring ett år gammal. Det rörde oss mycket att få mottaga så många kärleksbevis, både från våra medarbetare såväl som de infödda kristna och intresserade, när vi lämnade dem. De, såväl som många andra, vilka hörde om min svåra sjukdom, uppsände många böner för mig och det är ju lika lätt för Gud att bota lungsot, som andra sjukdomar, vilket Han också bevisade.

 

När vi hade rest tre dagar kommo vi på lördagskvällen till ett kinesiskt värdshus, och då kände jag mina krafter avtaga mycket hastigt. Det såg ut, som om jag skulle få hembud och jag sade till min man att jag ej kunde fortsätta längre. Jag försökte trösta min man och sade att det ej var viktigt, var stofthyddan myllades ned, ty Jesus vet om oss och på uppståndelsens morgon kunna vi få vara med. Halleluja! Den följande dagen, som var söndag, var jag mycket svag, men Herren började på ett särskilt sätt tala till oss genom sitt ord, under det min man läste. Herren talade till mig genom ett ord i Ps. 118:17. Jag skall icke dö, utan leva och förkunna Herrens gärningar. Herrens Ande var oss mycket nära och vår tro blev stärkt, vetande att för Honom äro alla ting möjliga. Jag fick förvissning om, att jag ej skulle dö, utan leva och den följande morgonen stod jag upp i Jesu namn och vi fortsatte vår långa resa och Han var trofast, som givit löftet. Hela vägen till Bhamo i Birma förde han oss härligen igenom och i staden Teng-yueh hade vi glädjen sammanträffa med Mr. Embery, som då hade börjat arbete där och han följde med oss till Bhamo. I Bhamo träffade vi även vår superintendent Mr. McCarthy, vilket var en stor uppmuntran för oss, ävenså en ung syster, som skulle förenas med Dr. Clark och upptaga arbetet bland kvinnorna som jag hade måst lämna.

 

Jag hade hela tiden i Kina varit klädd i kinesiska kläder och det var ej så lätt den tiden att få kläder sydda i Birma, som behövdes för hemresan. Det var därföre så rörande att se vår Faders omsorg om oss på alla sätt. Den omnämnda systern berättade för mig, att när hon lämnade Shanghai tänkte hon att lämna nästan alla sina utländska kläder där, då även hon skulle använda kinesiska kläder. Emellertid kände hon en maning att medtaga en hel del, och när hon kom till Bhamo fick jag dem som en gåva av henne och hon visste då, varför hon hade blivit ledd att taga dem med. Dessa kläder passade så bra och jag hade allt som behövdes för hemresan. En vän i Rangoon, som vi aldrig träffat, kände sig ledd att sända oss ett paket med många nyttiga och värdefulla saker för vår lilla Karin att använda under den långa resan. Det är i sanning underligt att se huru Herren håller alla sina löften och vi kunna sjunga: Herren är min Herde, mig skall intet fattas. Ps. 23. I Rangoon stego vi ombord på en båt som landade i Plymouth i södra England, som tog oss ungefär en månad. Ombord på den båten, såväl som överallt där vi färdas fram, har Herren givit många dyrbara tillfällen att få vittna om Honom. På Kina Inland Missionen i London, England, fingo vi avlägga vittnesbörd om huru underbart Gud hade svarat på bön och botat min sjukdom och jag blev undersökt av skickliga läkare både där såväl som i Sverige samt en specialist i Toronto, Kanada. De sade alla att sjukdomen var försvunnen. Jesus Kristus densamme i går, i dag och desslikes i evighet. Ebr. 13:8. Halleluja!

 

Från England foro vi till Sverige, där vi hade en mycket välsignad tid på alla sätt. Vi hade den stora glädjen att träffa våra släktingar och vänner, som jag ej sett på åtta år, och vi blevo bevisade mycken kärlek och vänlighet på många olika sätt. Flera av dem hade trott att jag ej skulle återvända till hemlandet igen, då jag såsom ung var ganska klen till min hälsa. I den statskyrka, där jag varit såsom barn, blevo vi inbjudna att avlägga vittnesbörd om arbetet i Kina, då kyrkoherden, som då var där, var en troende man. Vi fingo även inbjudningar att avlägga vittnesbörd i många andra kyrkor och församlingar och vi hade många välsignade stunder. Jag tolkade för min man, som ej kunde tala det svenska språket, utom vid tvenne tillfällen, i Stockholm och Malmö, där andra tolkade för honom. Vi prisa Gud för den uppfriskande tid vi hade i Sverige och för alla de kära minnen från den tiden. Det var i sanning en härlig sommar.

 

På hösten reste vi över till Kanada, där jag tillsamman med min man och lilla Karin hade den stora glädjen att se de nya släktingarna. De voro så goda emot oss på alla sätt och vi hade även där många dyrbara tillfällen att få avlägga vittnesbörd om Herrens verk i Kina. Vi reste därifrån till Amerika, där vi återigen fingo träffa min käre broder med familj samt många andra släktingar och vänner på flera platser och blevo mycket uppmuntrade genom många bevis på kärlek. Herren beredde även många goda tillfällen till vittnesbörd, då vi fingo erfara Hans närvaro och kraft ibland oss. Herren gjorde även sin vilja tydlig med avseende på en resa till Los Angeles, där vi först besökte ett hem som kallades "Pisgah-hemmet", som öppnades av en Dr. Yokum. Detta arbete var särskilt öppnat för att rädda de i synden djupt sjunkna, såsom drinkare m. m. Vi prisa Gud för det arbete vi fingo tillfälle att se där, under de två veckor vi voro ibland dem. Herren använde Dr. Yokum och hans medarbetare att bedja för dem som voro i synd och nöd av olika slag, och själv hade han på ett underbart sätt fått erfara att Herren Jesus är den store läkaren och de bådo även för sjukas helbregdagörelse.

 

Innan vi lämnade Kina började glädjande budskap komma, huru Herren besvarade bön om väckelse på olika platser i hemländerna och huru Den Helige Ande blev utgjuten över församlingarna med efterföljande tecken. Medan vi voro i Los Angeles var det en vän som förde oss till ett möte en kväll där vi fingo erfara en underbar Andens kraft och smörjelse. Både min man och jag kände en hunger efter mera av Andens fullhet och kraft i våra liv och verksamhet och vi började där att bedja om Andens dop, såsom på den första pingstdagen. Apg. 2. Vi prisa Herren att Han är mera villig att giva än vi äro att mottaga, och vi fingo vår hunger tillfredsställd och fingo mottaga dopet i den Helige Ande. Sedan den tiden hava vi fått erfara, att Guds Ande vill mer och mer föra oss in uti hela fullheten av livet i Kristus Jesus. Jag lever, icke mera jag, men Kristus lever i mig och Honom tillkommer äran för allt i tid och evighet. Amen. När man får ett verkligt Andens dop, så får man i sanning erfara att man avtager och Kristus tillväxer och genom att ständigt vaka och bedja samt bevaras i ödmjukhet, så kunna vi gå framåt från kraft till kraft, från seger till seger, så att både Andens gåvor och Andens frukter må bliva uppenbara i våra liv till Hans namns ära och pris.

 

Herren gjorde det tydligt för oss, att när vi för andra gången skulle fara ut till Kina, så skulle vi ej vara i förening med någon särskild mission, emedan Han hade andra planer för våra liv och
det arbete som Han ville använda oss till att utföra. Vi prisa Gud för de åren, som vi fingo vara i Kina, i förening med både Svenska Missionen i Kina, såväl som Kina Inland Missionen. Och när vi hava tillfrågats, varför vi lämnade dessa missioner, så hava vi endast kunnat avgiva det svaret, att vi visste att det var Guds vilja för oss att så göra. Vi veta ju att det ligger välsignelse uti att lyda Honom och Han ville fostra och bereda oss på andra sätt och vi blevo ledda steg för steg att öppna arbete på nya fält, där inga missionssällskap upptagit arbete. Under alla dessa åren som gått har Herren på många underbara sätt fyllt alla våra behov för ande, själ och kropp och bevisat att Han är trofast, som har givit löftet. Min Gud skall efter sin rikedom fylla alla edra behov i härlighet i Kristus Jesus. Fil. 4:19.

 

 

I december 1909 lämnade vi San Francisco och kommo till Shanghai på nyårsdagen. I denna kuststad voro vi några månader tillsamman med en syster Momou och en annan som arbetade tillsamman med henne. Vi prisa Gud för de dyrbara själar som blevo frälsta där och fyllda med den Helige Ande. Vi hade även den glädjen att få se det välsignade arbete som pågick på "Hoppets dörr", "The Door of Hope". Det var en riktig väckelse där ock många av flickorna som voro där blevo frälsta och fyllda med den Helige Ande samt avlade goda vittnesbörd. En av de kära systrar, som arbetade där, fick även under den tiden mottaga Andens dop och fick mycket större kraft och smörjelse i arbetet. Flera voro hungrande efter Andens fullhet och en mycket trevlig kinesisk familj hade Herren gjort stora ting med. Både han och hans fru voro mycket begåvade och han var bokhållare i presbyterianska missionens tryckeri. Fastän han var församlingsmedlem, så hade han dock varit oärlig i sina räkenskaper och behållit en del av de penningar, som gingo genom hans händer. Han började att gå till mötena, när syster Momou började arbete där och han kom i verklig syndanöd och beslöt sig för att bekänna sina synder, ej allenast inför Gud, men också inför människor. Han gick till den ledande pastorn och erkände sin synd och sade att han ville återbetala $200 Mex., som han hade tagit på orätt sätt.

 

Det dröjde ej länge förrän både han och hans fru fingo mottaga Andens dop och sedan under många år hava de varit kraftiga och varmhjärtade vittnen om frälsningen genom Jesus och fått föra själar till Honom. En ung snickare, som blev avskedad, emedan han blev en kristen, kom till oss och hjälpte till i arbetet. Han kom även med oss till Chefoo i provinsen Shan-Tong och nar han döptes så kallade vi hans namn Johannes, "Ion- Han". Herren verkade kraftigt i hans hjärta och han fick även Andens dop medan han var hos oss. Medan vi voro i Chefoo, så rasade pesten där en tid och skolor och samlingslokaler stängdes och ganska många dogo under den tiden. Herren ledde oss att hava vårt kapell öppet varje dag och en man, som blev omvänd under den tiden, blev även på ett underbart sätt bevarad från pesten såväl som vi själva. Han arbetade på gatan och var ständigt i fara för sitt liv. Och när han på kvällarna kom in till mötena, så prisade vi Herren gemensamt för Hans nådiga beskydd. En dag när Karin och jag voro ute på gatan, sågo vi en man som nyligen dött nära vårt kapell. Just när han satte sig ned på gatan, så dog han mycket hastigt. En dag när vi gingo ut, sade Karin till mig: "Mamma, vi skola ej fresta Herren, men vi skola ej hindra honom." Medan vi voro där var Dr. Goforth där och Herren verkade kraftigt genom sitt ord och sin Ande på dessa möten. Under det att pesten rasade, levde vi mycket i 91: a psalmen och vi blevo bevarade.

 

En presbyteriansk pastor inbjöd oss till sitt fält i det inre av provinsen till en stad Laiiang. Vi kände oss ledda att mottaga inbjudningen och på dagarna besökte vi byar runt omkring och inbjödo folket till kvällsmöten i kapell, som voro byggda här och där. Jag minns så väl en kväll när en infödd arbetare predikade från Rom. 7 och sade bland annat, att om aposteln Paulus ej kunde komma längre än att utropa: "Jag arma människa, vem skall rädda mig från denna dödens kropp," huru mycket mindre kunna vi göra detta. När han hade slutat, stod min man upp och började att leda oss in uti det härliga 8: e kapitlet, med alla de härliga löftena om befrielse från syndens makt och herravälde, genom Jesus Kristus och kraften av Hans dyrbara blod. Vilken underbar förändring i mötet! Vi började att tacka Herren för en sådan härlig frälsning och Guds Ande verkade kraftigt ibland oss.

 

Efter ett möte en söndag kom en av de äldste och bad oss att vi skulle komma till hans hem och bedja för hans sjuka barn, som han sade, mänskligt sett, var nära döden. Som vi ej hade tillfälle att gå till hans hem, så sade vi till honom att vi skulle böja våra knän och gemensamt bedja för barnet i kapellet, vilket vi ock gjorde och när han kom hem, fann han att barnet hade blivit helbregda, såsom svar på bön. En annan familj bad oss komma och bedja för deras sjuka flicka, som låg där hjälplös, trots det att de hade gjort allt som de kunde göra för henne. När vi första gången hade bön, så började hon röra sig och följande söndag bars hon till kapellet och inom några dagar var hon frisk. Pris ske Gud!

 

Vår lilla Karin, som då var några månader över fyra år gammal, gick tillsamman med oss ute i byarne. En dag, när Mr. Wells var med oss, bjöd han mig att rida på sin stora mulåsna och Karin skulle den dagen färdas på en skottkärra. Mannen sköt kärran för nära vägkanten på en plats, så att den störtade ned för en höjd, men vi prisa Herren att hon ej blev det minsta skadad. Smittkopporna rasade i en by och vår lilla Karin fick denna svåra sjukdom och de infödda voro mycket förvånade när de sågo huru fort hon tillfrisknade efter ett sådant svårt fall. Det var mycket rörande att se en troende kvinna, huru hon kom in och bad för vårt barn. Herren hörde och besvarade bön samt bevarade oss båda, fastän vi alla måste sova på samma "k'ang" som hon ute i en liten by. En söndag verkade Herren kraftigt i Karins hjärta och hon var nere på sina knän i kapellet, där hon grät och bad. Om en stund kom hon upp med strålande ansikte och sade att hon hade förvissning om syndernas förlåtelse och Andens vittnesbörd om, att Jesus var hennes egen personlige Frälsare. Hon bad även sin fader att döpa henne i en flod nära intill, vilket han med glädje gjorde och vi hade en härlig stund. Vi prisa och tacka Herren för all hans nåd och godhet emot oss på alla sätt.

 

En ny mission hade vid den tiden blivit bildad i England, som kallades "Penticostal Missionary Union", P. M. U. Denna mission hade beslutat sända arbetare nära Tibetanska gränsen, för att där arbeta bland både kineser och tibetaner. Som vi hade varit inom provinsen Yunnan en tid, så skrev en av de ledande inom missionen, Mr. Cecil Polhill och frågade oss, om vi skulle känna oss ledda av Gud att hjälpa deras nya arbetare under en tid. Jag minnes så väl en dag när vi gingo ut till en sjö, där vi hade särskild bön om Herrens ledning och råd. Herren talade på ett underbart sätt till min man och vi fingo visshet om, att Herrens tid hade kommit, att då leda oss tillbaka till provinsen Yunnan.

 

Vid den tiden bröt revolutionen ut och vi blevo rådda att fara ned till kuststaden Ch'ingtao, som ej var långt ifrån den plats där vi voro. Det var litet svårt att få hyra något rum där den tiden, emedan många kommo dit från olika håll. Slutligen fingo vi hyra ett rum och det var ganska stort, så vi började att hålla små bönemöten där och vår husvärd och hans fru började att komma med. De voro medlemmar i den presbyterianska kyrkan, som öppnat arbete där. Herren började ett djupare verk i deras hjärtan och en dag kom mannen, som var en ganska förmögen affärsman, till oss och bad oss att stanna där och förkunna evangelium och han sade sig även vara villig att betala det mesta för vårt underhåll. Vi omtalade för honom att Herren kallat oss att återvända till provinsen Yunnan, där behoven efter arbetare var så mycket större. Han gav oss då tillbaka vår hyresavgift, som vi redan betalat, samt $50 Mex. och hans fru samt kvinnor i församlingen kommo även med gåvor för att hjälpa till med arbetet i Yunnan. "Långt utöver vad vi kunna begära eller tänka." Pris ske Gud.

 

Broder och syster Kok, som allaredan varit i Kina en tid och tillhörde den förut nämnda missionen, kommo till oss där för att tillsamman med oss fara till provinsen Yunnan. Den första gången vi foro till den provinsen tog det oss nära tre månader att fara dit från Shanghai, men denna gång tog ej resan mer än omkring två veckor. Vi reste då med båt till Hongkong, och sedan därifrån med en annan båt till Haiphong, varefter vi foro med den järnväg som fransmännen byggt till Yunnan-Fu, huvudstaden i provinsen, vilket tog oss tre dagar.

 

När vi kommo till Yunnan-Fu, fingo vi se att Herren berett vägen för oss såsom svar på bön. Genom Bibelsällskapets missionär Mr. Amundsons vänliga hjälp fingo vi snart hyra en stor och präktig plats, där vi kunde öppna både kapell och missionshem. En kort tid efter vår ankomst fingo vi den stora glädjen att få mottaga det första partiet av nya missionärer. De voro åtta till antalet och voro från fyra olika länder. Vi prisa Herren för den stora förmånen att få vara till hjälp för dessa nya arbetare. Vi glömma aldrig den ljuvliga förening i Anden och arbetet, som vi hade med dessa kära vänner. Genom Guds stora nåd och hjälp samt deras trohet och flit i studier, såväl som genom min mans och den infödde lärarens hjälp, så kunde några av dem redan efter 6 eller 7 månader avlägga vittnesbörd på det kinesiska språket och läsa något. De brukade säga, att min man hjälpte dem att få in språket och jag hjälpte dem att taga det ut, därigenom att jag på allt sätt uppmuntrade dem att avlägga vittnesbörd och använda det ordförråd, som de redan fått lära. Herren har sedan använt dessa vänner inom provinsen på flera olika platser.

 

Vid den tiden fick jag en underbar befrielse från ett djupt andligt mörker som stundtals brukade komma över mig och som var mycket prövande. Herren allena känner det lidande, som jag gick igenom den tiden. När vi foro genom Hongkong denna gång, talade en broder där om tre olika slags prövningar, som man kan få gå igenom. Det första slaget äro sådana som synas och äro kända av allmänheten, och det andra slaget äro sådana som endast de som stå oss närmast veta om. Det tredje slaget äro sådana som endast Herren känner. Detta är en mycket stor sanning. Ibland fick jag mycket stor lindring genom förböner för mig. Jag glömmer aldrig en dag, när jag satt ensam på en plats och blickade upp till Herren, varifrån all hjälp kommer. Han började att tala till mig på ett mäktigt språk och förebrådde mig mitt hjärtas hårdhet och otro, likasom när Han på havet talade till sina lärjungar och förebrådde dem för deras brist på tro, när de sågo vinden och vågorna.

Herren höll just på att använda medel för att föra mig i en innerligare förening med Honom själv och jag tog min blick från Honom och fäste mina ögon på de medel, som Han använde. Han visade mig tydligt huru trolös jag varit, när det gällde att göra som det står i 1 Tess. 1:18. Varen tacksamma i allting, ty detta är Guds vilja i Kristus Jesus med avseende på eder. Roten till detta onda var högmod, som i olika former kan binda oss och hindra oss i vårt andliga livs tillväxt. Jag ödmjukade mig under Guds mäktiga hand och bekände min synd och trolöshet och bad om Hans förlåtelse och rening. Herren förde till mitt minne 1 Joh. 1:9. Om vi bekänna våra synder, så är Han trofast och rättfärdig, så att Han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. En outsäglig frid och fröjd strömmade in uti mitt hjärta och det var i sanning någonting underbart. Om jag hade haft en liten försmak av helvetet, under mina mörka stunder, så fick jag då, såväl som vid många andra tillfällen, en underbar försmak av himmelen. Herren talade även till mig genom 2 Mos. 14:13, 14. Dessa egyptier, vilka I sen i dag, dem skolen I aldrig mera se i evig tid. Herren skall strida för eder och I skolen hålla eder stilla. Dessa fiender, som hade plågat mig så mycket, kommo ej tillbaka, enligt Herrens ord, ty Han är trofast som har givit löftet.

 

Om vi endast lyda Gud och göra vad Han bjuder oss, så kunna vi segra över all fiendens makt och om vi ibland känna oss bristfälliga, så kunna vi genast få förlåtelse och seger, om vi bekänna våra felsteg inför Gud och även inför människor, om vi hava gjort något orätt mot någon. Vi böra då också förlåta varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit oss. Den som offrar lovets offer, han ärar mig. Ps. 50:23. Vi få många gånger prisa Gud i tron, ej i känslan. Saliga äro de som icke se och dock tro. Han låter alla ting tjäna oss till godo. Rom. 8:28. Halleluja!

Efter en tid av studier och förberedelse i Yunnan-Fu reste broder och syster Kok samt systrarna Scharten och Biggs en 18 dagars resa till en stad Likiang-Fu, närmare Tibet. Herren öppnade dörrar framför dem där, att arbeta både bland kineser och tibetaner samt andra folk av olika stammar. Broder och syster Swift kommo därefter ut, såsom svar på bön, och övertogo ledningen av Missionshemmet i Yunnan-Fu, då min man och jag blevo fria att fara ut och öppna nya missionsstationer i andra städer, som icke hade några missionärer. Såsom svar på många böner öppnades dörrarna i nio olika städer under den tiden, där vi fingo hyra hus och börja att förkunna evangelium för skaror av människor, som aldrig hade hört förut. På två av dessa stationer arbeta nu Kina Inland Missionens missionärer och i den ena av dessa städer fingo vi från början erfara mycken välsignelse och sedermera använde Gud en varmhjärtad infödd arbetare och de hava haft en riktig väckelse där. På de andra stationerna arbeta missionärer, som tillhöra den engelska missionen P. M. U., som vi nämnde om förut.

 

När vi under den tiden kommo till en stad K'aihua-Fu, fyra eller fem dagars resa från den franska järnvägen, så voro folket rädda för oss till en början och ingen vågade hyra ut ett hus till oss. Emellertid fortsatte vi att bedja om en öppen dörr och en äldre man, som var i behov av penningar, kom och sade att han hade ett hus, som han var villig att låta oss få hyra. Då vi kommo dit, funno vi att det var ett rum på nedre våningen, där han hade sina buffeloxar bundna och på övre våningen voro två små rum, där vi kunde bo. Vi kände oss ledda att hyra detsamma och började genast med rengörning och platsen blev snart förvandlad till en liten missionsstation. På måndagen var det ett stall och på lördagskvällen var det förvandlat till ett kapell, där evangelium förkunnades. Detta påminde oss något om vår dyrbare Frälsares födelseplats och vi hade ju kommit för att förkunna om frälsningen genom Honom.

 

Det dröjde ej länge förrän folket lärde känna oss, så när broder och syster Boyd senare kommo dit, var det ingen svårighet att få hyra en bättre och mera passande plats. När jag några år senare på vännernas inbjudning besökte denna plats, var det en stor uppmuntran att se vilka stora ting Herren hade gjort där. Rövare voro då mycket svåra på vägarna och när jag skulle resa, ville den högste ämbetsmannen på platsen att jag skulle fara tillsamman med en annan ämbetsman, som skulle hava en stor soldateskort. Jag red på en liten vit häst och när jag lämnade, eskorterades jag av en stor skara kristna som följde mig till en by, där vi stannade hos en kristen familj och hade ett avskedsmöte och en välsignad stund. Vi reste ut tidigt på morgnarna, så vi hade tid att stanna i byarna för att predika evangelium under färden och hade dyrbara stunder.

 

När vi kommo till den sista kvällen, innan vi skulle komma till järnvägsstationen, fingo vi höra att ämbetsmannen skulle stanna över en dag på den platsen. Flera affärsmän, som även reste med, under samma eskort, kommo till mig och frågade om jag ämnade att stanna, och jag svarade dem, att jag hade ett möte utlyst och jag ämnade att fara tidigt den följande morgonen, och de sade då, att de ville följa med oss. Min man var på en annan plats, men jag hade en infödd arbetare med mig. Då vi följande morgon hade kommit till en by och höllo på att predika evangelium, kommo alla dessa affärsmän ridande på sina hästar. Jag bad dem att resa före, men de svarade att de önskade att jag skulle göra det, så jag red i spetsen på den vita hästen och de kommo efter på sina hästar. De hörde huru vi bådo om Herrens beskydd och vi kommo lyckligen fram den dagen. En av dem kom sedan och berättade, att de sågo en skara rövare på avstånd, men när de sågo oss, så sprungo de sin väg. Troligen var det en underlig syn för dem att se en kvinna på en liten vit häst rida i spetsen av en skara affärsmän, men Herren har många olika vägar att rädda oss och besvara våra böner.

 

En annan gång, när jag kom sent en kväll till en stad, funno vi att alla värdshus voro fulla av resande. På min fråga svarade den gamla kvinnan att det fanns endast ett stort rum på övre våningen tomt, men detta var fullt av onda andar, sade hon. Jag omtalade för henne, att jag ej var rädd för onda andar, emedan vi hade en mäktig Gud, som kunde bevara oss och även utdriva dem. Hon förundrade sig mycket, när jag bad henne att få sova där. När jag kom upp så böjde jag mina knän och drev ut alla ondskans andemakter i Jesu namn och anbefallde mig i Hans vård. Den kära gamla kvinnan var så förvånad när jag berättade för henne att jag sovit gott och fridfullt hela natten och hon sade, att om vår Gud var så mäktig, så ville även hon tro på honom.

 

Vi fingo snart hyra en god plats i den staden och öppna en missionsstation. En affärsman där, som hade hört evangelium predikas i Yunnan-Fu, fattade det beslutet att om vi kommo till hans stad och öppnade missionsstation, så skulle även han besluta sig för att tro på Jesus. En dag när vi predikade på gatan, så kom han och omtalade detta för oss samt hjälpte oss att få hyra den omnämnda platsen. När vi hade den första dopförrättningen blev även han döpt. Från första början fingo vi en väckelse där, och innan vi kunde anordna med att hava en dopförrättning fingo somliga Andens dop. Jag glömmer icke en morgon där under den tiden, när en ung infödd arbetare fick dopet med den Helige Ande. Han var en ärlig, ödmjuk själ, som törstade efter Andens fullhet och när vi vid morgonbönen böjde våra knän, fick han se i en syn huru taket öppnades och en eld som hade många färger kom ned över hans huvud. Han blev så full av fröjd, att han började att prisa Gud med nya tungor. Mark. 16:17, 18. Han fick mycken kraft och smörjelse i sin predikan och vittnesbörd, så att människor blevo övertygade om sanningen, när de hörde honom både i kapellet, på gatan och i hem.

 

En morgon kom en kvinna mycket tidigt, bärande en korg, och sade att hon hörde oss predika dagen förut, då hon förlorade tron på sina avgudar. Hon förde dem med sig i korgen och bad oss hjälpa henne att bränna dem, vilket vi voro mycket glada att göra och under alla dessa åren i Kina hava vi fått vara med om att bränna avgudar och förstöra djävulens verk i många hem.

Stamtavlan är som regel det svåraste att skiljas ifrån, emedan det anses nödvändigt att tillbedja den för att hedra fäderna. När jag såg över den kära kvinnans avgudar, så kunde jag ej se någon dörrgud och jag frågade henne, om de ej hade någon. Hon svarade att hon glömde den, och sände ett barn för att hämta den och alltsamman förstördes under det vi sjöngo och prisade Gud. En dörrgud är ett stort pappersark, varpå målas bilden av en man. Bilden klistras upp på utsidan av dörren och förnyas vanligen vid varje nyår. När vi hade vår första dopförrättning där voro omkring 1.000 personer samlade på flodstranden, och vi hade en mycket dyrbar stund. Vi prisade gud tillsamman för Hans underbara gärningar och sedan firade vi Jesu döds åminnelse till dess Han kommer. "Edert hjärta skall glädjas och ingen skall taga denna glädje ifrån eder."

 

I en annan stad, Meng-tsi, fingo vi hyra en liten plats och började att förkunna evangelium. Vi fingo på ett särskilt sätt erfara huru ondskans andemakter voro emot oss där. Min man reste upp till Yunnan-Fu och jag stannade där tillsamman med två unga arbetare. En dag, när vi höllo på med predikan för en stor skara utanför vårt kapell fick jag ett mycket svårt anfall av malariafebern och jag skakade i hela kroppen. Jag gick upp på mitt rum och sjukdomen blev allt svårare. De unga infödda bröderna voro nere i kapellet och bådo mycket ivrigt för mig. Jag började förnimma, att jag ej var vid full sans, ty jag hade ett mycket svårt anfall åt mitt huvud. Under detta tillstånd hörde jag en röst, som sade till mig, att genast sända ett telegram till min man, att komma ned och begrava mig, emedan jag snart skulle dö. Jag kände det som om min tid att fara hädan icke hade kommit, så jag stod emot denna tanke. Plötsligt hörde jag en röst säga till mig på kinesiska: "Puh iao p'a O i-ching sheng-ko-liao", vilket betyder: "Frukta icke, ty jag har allaredan vunnit seger."

 

En livsström kom igenom min kropp och jag blev genast helbregda. Jag ropade till bröderna och sade att deras böner voro besvarade och bad dem skynda att göra kvällsmaten i ordning, ty jag kände mig hungrig. Efter maten hade vi vårt möte som vanligt och de avlade vittnesbörd om huru underbart Herren hade verkat ibland oss. Fienden var besegrad och Han, som är den store läkaren blev ärad och förhärligad. En liten flicka som ständigt brukade att komma till mötena, försökte på alla sätt att få sin mamma med sig, men hon svarade, att hon ville ej hava något att skaffa med utlänningarnas lära. Den lilla flickan var dock fast besluten att icke giva upp. Så en dag kom hon med stor glädje och förde henne med till mötet. Innan jag hade slutat att tala, avbröt hon mig och frågade om Herren Jesus, som jag talade om, kunde frälsa människor från ett svårt humör. Jag svarade, att Herren Jesus kom för att frälsa sitt folk från alla deras synder och när hon hörde detta, så sade hon att hon ville tro på honom. Hon blev frälst från opium, dryckenskap, avguderi samt andra synder och kom för att hjälpa oss i arbetet. "Ett litet barn skall leda dem." Es. 11:6.

 

Under den tiden bröto oroligheter ut mellan Yunnan-Fu och den stad där jag var och en häftig strid pågick mellan rövare och soldater. Min man kunde ej sända oss några penningar, emedan postkontoren ville ej taga något ansvar under sådana förhållanden. Mitt penningförråd var nästan slut, men Herren tillät mig ej att nämna därom till någon, icke ens till de infödda unga bröderna, emedan de voro så nya på vägen och det hade kommit mera naturligt för dem att omtala det för andra. Herren ville själv verka den gången på sitt sätt och han sände en man, som nyligen blivit intresserad, med sex bröd av stampade, väl kokta risgryn, ty sådana användas under en särskild festlighet. Han förde även med sig ett stort stycke kött. Han påminde mig så mycket om korparna, som kommo till Elias, emedan han var en murare och arbetade ständigt i den starka solhettan, så han var ganska mörk till sin hudfärg. Andra förde in grönsaker m. m., och i stället att vara i behov eller nöd, så fingo de kära infödda bröderna en riktig festmåltid. På detta sätt fingo vi allt vad vi behövde, tills min man kunde sända penningar, och när dessa kommo, hade jag några "cash" som ej voro använda. Efteråt omtalade jag för dem denna händelse och vi blevo alla mera styrkta i tron samt prisade Gud gemensamt för den underbara nåd, som Han bevisat oss. "Söken först Guds rike och Hans rättfärdighet, så skall allt detta därjämte tillfalla eder." Matt. 6:33.

 

När jag var hemma, var jag vid ett tillfälle med på ett möte i Beulah-kapellet i Oakland, Kalifornien, där de kära vännerna Montgomery's hava sin verksamhet. När jag den dagen talade om arbetet i Kina på det möte, som var anordnat för yttre missionen, hade jag en kappa med en ficka på insidan. När mötet var slut, som var mycket dyrbart, så märkte jag att någonting hade kommit i min ficka och fann där ett kuvert med en summa penningar uti, med följande ord skrivna: "Att hjälpa till med köp av en missionshäst, givet i kärlek", men intet namn under. Jag förstår ej huru någon hade kunnat lägga något i min ficka utan att jag märkte det. Men vi bådo om Herrens rikaste välsignelse över den eller de som på detta sätt tjänade Herren. Vi använde dessa penningar för att köpa en häst, som på den tiden var oss till stor nytta i det arbete vi hade, att fara från plats till plats och öppna nya missionsstationer. Vi lade de nödvändiga sängkläderna på den kinesiska sadeln och sutto ovanpå.

 

När jag vid ett tillfälle var ute på en resa för att fara till en ny plats, kommo vi vid en krökning av vägen till en liten bro över en ström. Denna bro var endast byggd för människor att gå över och när hästen kom på bron, så föll han ned, men jag kom av, utan att någon olycka skedde. Några män kommo och hjälpte till att föra hästen på andra sidan, men då var den så svårt skadad att den ej kunde stå på ett av sina ben och kunde ej gå. Vi skulle vara på en särskild plats den dagen och vi blickade upp till Herren, varifrån all hjälp kommer, och plötsligt kom tanken på Fil. 4:6: "Haven ingen omsorg utan edra önskningar vare kunniga inför Gud i allt, genom åkallan och bön med tacksägelse." Jag lade min hand på hästen och vi förenade oss i bön. Om en liten stund gick hästen, som om ingenting hade inträffat. "För Gud äro alla ting möjliga." Halleluja.