Över tjugo år i Kina

När vi kommo hem från Kina denna gång, så voro vi på resan över Stilla havet 15 veckor. Vi fingo en hytt för oss själva och vi hade där mycket dyrbara stunder för bibelstudier och bön, såsom Herren ledde oss dag för dag. Det var under den tiden, i böneumgänge med Gud, som Han på ett särskilt sätt gjorde det klart för min hustru att hon skulle utgiva en bok. Denna bok skulle innehålla erfarenheter av Herrens verk, både under beredelsetiden hemma, såväl som under tiden på missionsfältet.

 

Hon säger, att när hon för några år sedan stannade några dagar på Amerikanska Baptistmissionens vilohem i Rangoon, Birma, kom en äldre kvinnlig arbetare till henne en dag och frågade henne, om hon skulle skriva en bok. Hon gjorde ofta sådana frågor när hon såg någon av gästerna sysselsatt med skrivning. Hon tyckte att det var alldeles nog med böcker av alla olika slag, utan någon tillökning. Min hustru, som satt ute på verandan och skrev brev, när hon fick denna fråga, kände sig mycket glad, att hon ej hade fått något kall att skriva någon bok. Hon trodde ej heller då, att hon någonsin skulle komma att göra detsamma och kände sig alldeles oduglig för något sådant arbete. När hon ibland genomläste sin dagbok, så kom den tanken att kanhända någon annan i en framtid kunde bliva ledd att föra till allmänhetens kännedom några erfarenheter av Herrens underbara verk. Emellertid gjorde nu Gud sin vilja så tydlig för henne med avseende på denna sak och vi veta, att "lydnad är bättre än offer". Genom lydnad vinnes sann vila och välsignelse och det är endast i förtroende till Herrens underbara hjälp och bistånd, som detta arbete kan utföras. Hennes motto har varit och är ännu: "Utan mig kunnen I intet göra." Joh. 15:5, samt: "Jag kan göra allt genom Den som styrker mig." Fil. 4:13. 

 

Vi bedja innerligt att alla som läsa dessa små vittnesbörd, må se bort från de små instrumenten och giva Herren all ära och pris, honom, som är värdig, som också har återlöst oss med sitt eget dyrbara blod. Som vi aldrig haft en kamera, så kunna vi ej införa några illustrationer, som nog hade varit av stort intresse för många.

 

Må Herren rikligen välsigna alla dem som läsa denna lilla bok, såsom svar på bön.

          

 

 

Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Matt. 28:18.

 

Jag var född på landet, i Värmland, Sverige, den 14 juli 1869. Mitt hem var i en dal vid Klarälvens stränder, och mitt namn var Sigrid Bengtson. Vi voro 11 i vår familj, 5 söner och 6 döttrar och med avseende på kroppslig hälsa så var jag den svagaste och mycket blyg. Jag kommer ihåg, när jag vid omkring 7 års ålder var på besök i ett hem, där eld utbröt. Jag var för blyg att omtala det för någon, så jag lät elden brinna, tills de själva märkte densamma.

 

På den tiden hade vi endast statskyrkan, där vi då undervisades att man aldrig här i tiden kunde få förvissning om frälsning. Det ansågs såsom andligt högmod, om någon sade, att man var född på nytt, till ett levande hopp. Den Helige Ande arbetade likväl i mitt hjärta från min tidiga barndom, att föra mig till en sann kännedom om Jesus Kristus, såsom min egen personliga frälsare. Då kyrkan var ganska långt från mitt hem, så brukade min far ordna så, att en predikan lästes varje söndagsförmiddag ur en postilla för dem som ej kunde komma till kyrkan. Vi läste vissa delar ur evangelierna, föreskrivna i psalmboken. Ävenså sjöngo vi psalmer samt läste de föreskrivna bönerna. På detta sätt, såväl som genom den bibelundervisning, som vi fingo i skolorna, fick jag en ganska god undervisning i bibeln. Jag har alltid tackat Gud för alla de bibelspråk, som jag fick lära utantill i min barndom. Ävenså fingo vi lära oss berättelser från både Gamla och Nya Testamentet. Då vi ej voro födda på nytt, så voro vi roade av både dansnöjen och kortspel m. m., när vi hade gäster i hemmet. Jag minnes även så väl, huru jag bävade vid tanken på döden.

 

När jag var omkring 10 år gammal började fria predikanter att komma och förkunna Johannes Döparens budskap: "Gören bättring, ty himmelriket, är nära." Ävenså: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd." Genom dylika budskap i Andens och kraftens bevisning bröt en väckelse ut. Min äldsta syster, som var 10 år äldre än jag, var den första i vår familj, som blev född på nytt till ett levande hopp genom Jesus Kristus. Min far, som då var emot denna nya rörelse, beslöt att hon skulle få lov att lämna hemmet. Min syster och jag hade samma sovrum och jag glömmer ej huru jag såg henne på kvällarna böja sina knän inför Gud, under strida tårar, men med stor frid och fröjd i sitt hjärta. Mötena höllos i privata hem och den kväll jag blev född på nytt var mötet i ett stort rum hos en av våra grannar. Rummet var fullpackat och Guds Ande verkade kraftigt. Jag var då omkring 14 år gammal. Jag glömmer aldrig, vilken frid som strömmade in i mitt unga hjärta när jag i tron vände mina ögon till Jesus för rening från alla mina synder. En av mina kusiner, samt flera andra, böjde knä med mig och bådo för mig, och jag fick Guds Andes vittnesbörd i mitt hjärta, att jag var ett Guds barn. O, det var en obeskrivlig stund, utan tvivel en liten försmak av himmelens salighet. När jag kom hem på kvällen, såg jag i en syn Jesus på korset, huru Han där dog för mig och gjöt sitt dyrbara blod, för att rena mig från alla mina synder. En stor förändring hade skett med mig och lusten till fröjden i världen, med dansnöjen, kortspel, m. m., vart borttagen, ty nu hade jag fått någonting, som var så mycket bättre och härligare. Guds Ande verkade ibland så kraftigt på mötena, att människor kommo i mycket stor nöd över sina synder och mötena kunde fortgå timme efter timme, då våra hjärtan fröjdades i levande Gud, med en outsäglig och härlig glädje.

Min käre far, som under några år var vid riksdagen, kom en vår hem från Stockholm, sjuk och nedbruten till sin hälsa. Herren började från den tiden ett kraftigt arbete i våra föräldrars hjärtan. Vårt hem förvandlades från ett hem av världsliga nöjen till ett bönehus och offentliga möten höllos även ofta i vårt hem, tills andra lokaler blevo byggda senare. Min kära syster behövde ej lämna hemmet och Herren svarade underbart på hennes såväl som andras förböner för vår familj.

 

Min yngste bror blev på ett särskilt sätt lagd på mitt hjärta för särskild förbön när jag blev född på nytt och på mitt barnsliga sätt bad jag honom att lämna sig åt Jesus, vilket jag visste gav en sådan underbar fröjd. Efter två veckors tid hade vi den stora glädjen att se min broder mottaga Herren Jesus såsom sin personlige Frälsare. Vi hade ett saligt möte, den kvällen han böjde sig för Herren. Han reste sedan över till Amerika, där han nu varit i omkring 40 år; mesta tiden i staden Minneapolis. Han har en bok- och musikaffär där, och han är även en verksam arbetare inom den kyrka han tillhör, och han är nu den ende tillsammans med mig av en skara av 11 syskon. Hans familj är även förenad med honom uti att tjäna Herren.

 

Efter min omvändelse blev jag snart intresserad i hednamissionen, men aldrig trodde jag då, att jag någonsin skulle fara till något av dessa långt avlägsna fält. Jag läste en bok: "Från Fjärran Östern", av Mrs. Howard Taylor, Mr. Hudson Taylors sonhustru. Läsningen av denna bok var till stor välsignelse för mig och var ett medel i Guds hand att öppna mina ögon för de stora behoven och underbara tillfällena uti missionsarbetet i Kina. Hon hade då själv varit i Kina, innan hon var gift och hennes namn var då "Geraldine Guinnes".

 

År 1889, jag var då omkring 20 år, kom grundläggaren av Kina Inland Missionen, Mr Hudson Taylor, till Sverige. Herren använde honom på ett underbart sätt, såsom redskap i sin hand och uppväckte mera missionsintresse. På ett av hans möten, som hölls i Karlstad, fick jag ett mycket tydligt kall för missionsarbete i Kina. Efteråt fick jag höra, att en moderlig vän hade under den dagen känt sig manad till förbön för mig, att jag skulle erhålla en kallelse till Kina, och denna bön blev underbart besvarad. Jag lade in min ansökan till Svenska Missionen i Kina, som då redan haft missionsarbete flera år i de nordliga provinserna, Shansi, Shensi och Honan. Missionen stod i förening med Kina Inland Missionen och den förste missionären var Erik Folke. När jag för min del tänkte på detta kall, så kände jag mig svag och oduglig, men Herren talade om sin underbara makt, innan Han gav det stora missionsbudet, att gå ut i hela världen... Han gav även sedan det härliga löftet: "Se, jag är med eder alla dagar intill världens ände." Matt. 28:18-20. Icke vår kraft, utan Hans kraft, som fullkomnas i vår svaghet. Halleluja!

 

Jag blev antagen av denna mission och reste till en plats i Stockholm som kallas "Vita Bergen" för bibelstudier m. m. Föreståndarinnan på detta hem var en fröken Elsa Borg, som på den tiden även hade ett skyddshem samt barnhem, tillika med bibelstudier för kvinnliga missionsarbetare. Herren ledde henne att resa över till England för att se Mr. George Müllers arbete och Herren gav henne ett särskilt kall att öppna liknande arbete i Stockholm. Allt detta arbete utfördes i tro och förtröstan på Gud och Hans löften att uppfylla alla behov, vilket Han också gjorde på många underbara sätt. Vid sidan av våra studier hade vi även tillfälle att gå ut på husbesök och inbjuda intresserade till möten på Missionshemmet, där vi hade många dyrbara stunder. "Mamma Borg", såsom hon kallades av så många, hade en stark tro och tillit till Gud, och hennes ansikte var som regel upplyst av glädjen i Gud. Allt detta, tillsamman med underbara bönhörelser, som vi hade, samt de goda bibelstudierna m. m., var mig till stor välsignelse. Jag kommer ihåg, huru vi brukade böja våra knän varhelst vi voro och prisa Herren när gåvor av olika slag kommo in. Hon brukade säga till oss: "Nu, barn, skola vi ej förglömma att tacka."

 

Jag känner mig särskilt ledd att omtala en erfarenhet, som jag gjorde medan jag var där. En ung kvinna från norra Sverige, som kom in där endast på rekommendation av en enskild person, var spiritualist och besatt med onda andar. Den allmänna regeln var, att vi skulle hava rekommendation av de församlingar vi tillhörde, innan vi fingo inträde där. Denna unga kvinna och jag hade samma rum, och den första gången vi knäböjde för att bedja tillsamman, så hörde jag en röst viska i mitt inre, att vara på min vakt, emedan hon ej var en ärlig själ. Hon var mycket begåvad och som regel ledde hon samtalen vid bordet och hon omtalade så många underbara berättelser för oss. Som regel hade jag den känslan att det ej var mycken sanning i vad hon sade. Som hon hade god bibelkunskap, kunde hon besvara frågor som framställdes och även bedja på ett sådant sätt, att jag ibland kände det så svårt, att jag ej kunde hava förtroende för henne och bad Gud befria mig från mina tvivel. Vi kände att det var hinder i vägen för verklig full välsignelse att tillströmma oss och i stället för att bliva befriad från mina tvivel, så började jag i stället att få bevis på hennes oärlighet och syndfulla liv. Jag varnade henne vid ett tillfälle, men hon blev mycket förbittrad och började i stället mera än någonsin förut att granska mitt kristliga liv på det noggrannaste. Som regel gingo vi två och två tillsammans på husbesök och på kvällarne skulle vi alla vara inne vid 10-tiden. Om vi skulle till möten längre bort i staden, så fingo vi särskild tillåtelse och en nyckel med oss. Den omtalade unga kvinnan ville helst gå ut ensam och ofta kom hon hem vid midnatt, då den syster, som var husmoder, satt uppe och väntade på henne, ty hon stod under hennes onda inflytande. En gång kom hon hem nära midnatt och berättade som vanligt huru hon blivit förhindrad, genom att gå Herrens ärenden. Hon berättade att hon varit på Sofiahemmet, där en pastor från norra Sverige hade dött, så hon kunde ej lämna honom tidigare. Under det jag låg och lyssnade sade Herren till mig, att stunden för befrielse var snart inne och visade mig även att jag skulle göra förfrågning på Sofiahemmet, om någon pastor med det namn hon nämnde hade dött där. Följande dag underrättades jag på förfrågan att ingen med det namnet hade varit där eller dött där.

 

Jag hade aldrig samtalat med någon rörande mina tvivel, men nu kände jag att tiden hade kommit. Jag berättade om saken för en kär syster, som var dotter till en greve och som var med oss på bibelskolan. Vi hade även engelska lektioner tillsammans och brukade gå ut på husbesök tillsammans. Hon var även en hjälp i arbetet där och hennes ödmjuka väsen m. m. var mig till stor välsignelse. Vi bådo tillsamman om Herrens ledning och råd och steg för steg fingo vi bevis på, att hon var en verklig bedragerska. Hon hade till och med bedragit oss med avseende på sina föräldrar och sagt, att hon var av adlig släkt samt att hon varit förlovad med en adelsman, men på grund av att hon beslutat sig för att tjäna Herren bröt hon förlovningen. Utan tvivel hade de onda andarna mycket stor makt över henne. En kväll, just som vi gått till sängs, ropade hon på mig och sade: "O, Sigrid, jag ser hela rummet fullt med grinande ansikten!" Jag vände mig om och bad till Herren att Han skulle omgiva mig med sina heliga änglar och snart insomnade jag mycket fridfullt. Andra vänner i staden, som hon även hade bedragit, kommo med oss och vi hade ett samtal med henne. Hon försökte först att försvara sig, men märkte snart att vi hade mycket tydliga bevis på hennes syndfulla liv. Dock var hon för högmodig att ödmjuka sig och bekänna sina synder. Högmodet syntes vara roten till alla andra synder och därigenom fingo ondskans andemakter sådant herravälde över henne. Hennes hat för mig var mycket stort därför att jag varit medlet till att föra hennes synder i ljuset, och man vet ej vad djävulen kunde hava frestat henne att göra, om vi hade varit i samma rum. "Mamma Borg" var mycket sjuk just då och vi kunde ej berätta för henne vad som hade hänt, men Herren ledde det så att hon sände bud efter mig och bad mig sova i rummet näst intill henne, ifall hon under natten behövde någon hjälp. På detta sätt befriades jag från min rumskamrat såsom svar på bön. När fröken Borg blev frisk, såsom svar på bön, så omtalade vi för henne vad som hänt. Hon bad den unga kvinnan att genast lämna hemmet, då hon ej alls var villig att ödmjuka sig och bekänna sina synder. Den dagen hon reste, kände vi det som om en hel skara onda andar hade lämnat oss och Herren gav oss en härlig tid av välsignelse och vederkvickelse.

 

Efter någon tid fick jag brev från henne, däri hon bad mig att förlåta henne för allt det lidande hon förorsakat mig under de 8 månader som vi voro tillsamman. Hon skrev även till fröken Borg och bekände sina synder, särskilt att hon tagit penningar ifrån henne, m. m. Vi hade naturligtvis redan förlåtit henne, såsom Gud hade förlåtit oss och vi bådo innerligt att hon måtte få fullkomlig befrielse från syndens och satans makt. De dyrbara lärdomar som Herren gav mig genom denna erfarenhet voro dessa, att pröva andarna, om de äro av Gud, samt att vaka och bedja samt bevaras i ödmjukhet, så att vi icke må falla i frestelse.

 

Drottning Sofia, som var en varmhjärtad kristen, sände under den tiden en inbjudning till fröken Borg, att tillsamman med några andra komma till slottet till bönemöte. Det var då en mycket kritisk tid mellan Sverige och Norge och konung Oscar II kom även till bönemötet. Såsom svar på Guds folks förböner blevo de båda rikena skilda åt, utan krig och blodsutgjutelse, varöver konung Oscar fröjdades, ty han var en konung som älskade frid. Prinsen och prinsessan Bernadotte äro även varmhjärtade kristna och hava utövat ett mycket gott inflytande samt tagit del i verksamheten, både hemma samt ute på missionsfälten. Jag glömmer aldrig en gång på ett möte för Kina, då prinsen ledde i en innerlig bön och bland annat även prisade Gud, som hade frälst hans egen själ, sedan han kom hem från ett besök i Kina.

 

En dag fick jag ett brev från min gamle käre far, att han ej kunde bära den tanken, att jag skulle resa till Kina, Han var ganska klen till hälsan och min kära mamma hade redan då gått för att vara när Herren.

 

Med avseende på henne gav Herren ett mycket underbart svar på bön en tid förut. Hon var mycket sjuk och en dag, när hon blev sanslös, sände vi efter en läkare, som var en släkting, just då hemma på besök. Han sade, när han kom, att han kunde ingenting göra, emedan min mamma var döende. Han omtalade för sin mor, när han kom hem, att min mamma nog var död vid den tiden. Min äldsta syster och jag böjde våra knän bredvid vår mamma, sedan doktorn hade gått, och ropade till Herren att Han skulle låta henne leva, tills vi hade fått förvissning om, att hon verkligen var frälst och lycklig i Jesus och kände Honom såsom sin egen personliga frälsare. Hon hade alltid varit en god och snäll moder och god mot de fattiga, och det var svårt för henne att taga syndareplatsen och förtrösta endast på Jesus för rättfärdiggörelse och rening i Hans dyrbara blod. Medan vi bådo, öppnade hon sina ögon och Herren sparade hennes liv under flera månader, under vilken tid en stor förändring skedde. När sedermera hembud kom, så fröjdades hon i frälsningen genom Jesus Kristus, och när vi alla knäböjde runt omkring henne, sade hon till sist att hon skulle lämna oss, men Jesus hade lovat att taga henne hem. Hon knäppte sina händer och ett leende kom över hennes ansikte, och hon skildes ifrån oss i frid. Döden är uppslukad i seger, l Kor. 15:53-58. Halleluja! När doktorn hörde vad som hänt, sade han: "Ja, här sker tecken och under."

 

Sedan jag fått min fars brev, samrådde jag med missionen och Herren gjorde det klart för mig, att vänta en tid med att fara till Kina. 12 år gingo tillända, från den tid jag fick min kallelse till Kina till den tid då jag verkligen var därute. Under dessa åren förändrades den blyga lilla flickan till ett vittne för Jesus, ej allenast i söndagsskolan, men också i annat arbete inom församlingen. Jag kommer väl ihåg, huru jag skakade i hela kroppen när Guds Ande började mana mig att stå upp och avlägga vittnesbörd. Sedan jag kommit på mina fötter försvann all människofruktan. Jag fick börja i mitt "Jerusalem", i mitt eget hem och bland mina anhöriga, att avlägga vittnesbörd och jag hade en mycket dyrbar beredelsetid. Jag prisar även Herren för det underbara sätt på vilket Han hjälpte mig i alla prövningar i hemmet under min käre faders långa sjukdom. På sista tiden var han mycket svag och förlorade mycket av sitt minne, men när jag läste bibeln och sånger, så rättade han mig genast, när jag begick ett misstag. Han tyckte alltid mycket om sång, och ibland, när han var mycket orolig till sinnes, brukade jag sitta ned vid pianot och spela och sjunga för honom. Om en stund kunde jag finna att han fallit i en djup och fridfull sömn. Mot slutet var han sanslös nästan hela tiden, men innan förlossningen kom såg han upp med en klar och redig blick och sade: "Jag går hem." Dessa voro hans sista ord. "Varest jag är, där skolen I ock vara." (Joh. 14:1-3). Herren gjorde ett nytt förbund med mig natten förut innan min älskade fader fick sitt hembud, att ej låta någonting hindra mig från att fara till Kina, så snart som möjligt. Han visade mig även mycket tydligt vad som skulle göras med ett arv, som jag fått. Jag prisar Gud att Han gav mig nåd att lyda Honom och lydnad medför alltid välsignelse. Icke allenast våra egna behov hava blivit rikligen uppfyllda, men också för det arbete, som Han givit oss att utföra, har Han alltid visat att Han är trofast, som har givit löftet. Fil. 4:19. Under förberedelsetiden försökte fienden på många sätt föra mig på andra vägar, t. ex. att ingå äktenskap m. m., och på det sättet bliva hindrad att utföra det arbete, vartill Herren hade kallat. När tiden kom, voro emellertid alla hinder undanröjda. Es. 26:3, 4: "Åt den som är fast i sitt sinne, åt honom bevarar Du frid, ty på Dig förtröstar han", var vid den tiden såväl som vid många andra tillfällen till mycken välsignelse för mig.

Under väntanstiden var jag även mycket sjuk vid ett tillfälle, när jag hade magsår, och mänskligt sett var det ej mycket hopp om att jag skulle gå igenom. Min äldsta syster, som var gift och bosatt i Norge, kom hem och en kväll, när jag var mycket svag, satt hon och undrade varför Herren så snart skulle taga mig hem. Hon öppnade sin bibel och började att läsa om konung Hiskia, huru hans livstid blev förlängd med 15 år. Under det hon läste, fick hon en sådan förvissning, att jag skulle bliva frisk, och Herren hörde och besvarade de många bönerop som uppsändes för mig. Detta är nu över 30 år sedan. För Gud äro alla ting möjliga. Mk. 10:27.

 

 

 

Tidigt på våren 1900 lämnade jag alla kära släktingar och vänner i Sverige och de bevisade mig så mycken kärlek på de olika platserna. Jag vistades en tid på Kina Inland Missionens hem i London, England, där jag tillsammans med andra fortsatte med bibelstudier, studier av engelska, m. m. Vi hade även tillfälle att få deltaga i annat arbete, såsom att varje vecka gå med till Östra London, för att gå omkring och inbjuda till möten. Vi fingo även hjälpa till med möten bland sjömän av olika nationer. Miss Soltou var föreståndarinna för de unga kvinnliga kandidaternas hem och hon var i sanning en andra andlig moder samt till stor välsignelse för oss alla. Det var redan beslutat, att vi skulle lämna England den 10 september samma år, men just förut utbröt boxarupproret i Kina. Telegram började att komma, som talade om förstörda missionsstationer och om huru många missionärer såväl som infödda kristna hade fått nedlägga sina liv. Under den tiden kunde inga arbetare sändas ut och vägen var återigen stängd för en tid. Jag hade tre vägar framför mig, nämligen att stanna i England under tiden eller att på inbjudning av mina anhöriga i Sverige återvända dit för en tid. Den tredje vägen var att fara över till Amerika på särskild inbjudan av min yngste broder, och han skrev att så snart som jag beslutat mig att komma, skulle han sända mig biljett från London till Minneapolis. Mina kära vänner i London förenade sig med mig i mycken bön om Guds särskilda ledning. Jag skrev till Missionen i Sverige och rådgjorde med dem och under tiden jag väntade på deras svar fick jag inbjudning att resa med vännerna i London till Keswickkonferensen. Där hade vi en mycket allvarlig och välsignad tid, då vi fingo ständiga underrättelser om förhållandena i Kina och vi hade särskilda bönemöten för detta land och för dem, som därute voro i sådana strider. Under den tiden fick jag svar från Missionen i Sverige, däri de yttrade, att om Gud ledde mig att fara över till Amerika under väntanstiden, så hade de intet däremot. Sedan jag fått förvissning om Guds vilja med avseende på denna sak, gjordes förberedelser för mig att fara över Atlanten. Det var just under världsutställningen i Paris och vi funno att alla båtar voro upptagna under flera månader. Min käre broder hade sänt mig en andra klass biljett på en större båt, men de underrättade mig, att om jag vore villig utbyta den för en tredje klass biljett, så kunde jag resa genast; om icke, så måste jag vänta i flera månader. Jag kände mig ledd att såsom många andra utbyta min biljett, och under dagarna ombord hade jag återigen en liten förberedelse för arbetet i Kina. Bland de många passagerarna funnos flera troende och även några som kunde avlägga vittnesbörd. Vi hade möten varje dag, som besöktes av stora skaror och Herrens Ande verkade ibland oss. För första gången fick jag vara tolk för en engelsktalande pastor, som gärna ville giva det skandinaviska folket ombord ett litet budskap. Det såg mycket underligt ut, att då vara på väg till Amerika i stället för till Kina, men efteråt får man ju ofta se, huru Herren sammanlänkar alla händelser, så att Hans planer må utföras uti och genom oss till Hans namns ära och pris.

 

Det var med stor glädje, som jag återigen sammanträffade med min broder, som jag ej sett på flera år. Ävenså fick jag den glädjen att se hans familj samt övriga släktingar och vänner i Minneapolis, Kerkhoven, Superior m. fl. platser och de bevisade sin kärlek på så många sätt. Herr och fru Rinman från Sverige hade varit på en resa ut till Kina och på återresan hade de besökt Kina Inland Missionens hem i Toronto, Kanada. De skrevo ett brev till mig, däri de föreslogo att jag kunde resa till Toronto under väntanstiden och stanna där en tid, om Herren ledde mig därtill. Jag fick även ett mycket vänligt brev från Mr. och Mrs. Helmer, som vid den tiden förestodo hemmet i Toronto och de sade, att jag var mycket välkommen dit, för att stanna så länge som Herren ledde mig att så göra. Jag fick visshet om att det var Guds vilja för mig att fara dit en tid och på resan genom Chicago sammanträffade jag med en pastor, som var en av styrelsemedlemmarna i en svensk mission i Kanton, Kina, den förste missionären var herr von Qvalen. Han berättade för mig att deras missionärer redan kunnat återupptaga arbetet där samt inbjöd mig att förena mig med dem och fara dit ut så snart som möjligt. Jag bad om Herrens ledning och fick förvissning om, att jag skulle vänta tills vägen var öppen, att utgå genom den mission som förut var bestämd.

 

Jag hade en mycket välsignad tid i Toronto och på många sätt var tiden använd. Jag hade även där tillfälle att få gå i en bibelskola en tid, där vi även fingo undervisning i engelska språket. En missionär från Kina, Mr. Ewing, undervisade några av missionärskandidaterna i det kinesiska språket och det var mycket intressant att under väntanstiden få börja med studier av detta språk. Mr. och Mrs. Helmer voro i sanning som far och mor för oss i det hemmet och togo ett kärleksfullt intresse i oss alla. På den tiden förstod jag mycket väl att Kina Inland Missionens regler voro dessa: "Gå med allt till Gud i bön." När det var särskilda behov voro särskilda bönemöten anordnade och vi hade många underbara bönhörelser medan jag var där. Jag glömmer aldrig en dag, när jag vid middagen kom hem från bibelskolan och de berättade för mig om en mycket underbar bönhörelse. Jag sprang upp till mitt rum, där jag dansade av fröjd och prisade Gud. Halleluja!

Det var i detta hem som jag sammanträffade med den unge man, Hector McLean, som jag senare, i Herrens tid, blev förenad med genom äktenskapets heliga band. Hans hem var nära Toronto och han var en av nio syskon, som ännu alla leva. Han var antagen av Kina Inland Missionen, att fara ut till Kina, så snart som vägen var öppen och under tiden var han predikant i en presbyteriansk kyrka i närheten av Toronto. En dag, när han kom på besök till hemmet i Toronto, kom en sådan känsla över honom, just när han kom utanför dörren, att han kanhända då skulle sammanträffa med någon, som i framtiden skulle bliva honom en hjälp i arbetet i Kina. Mr. Helmer presenterade honom för mig och för andra gången frågade han efter mitt namn, så att han skulle komma ihåg det. Vid middagsbordet sutto vi bredvid varandra och hade ett litet samtal och sedan sammanträffade vi med varandra på några möten på hemmet. Vi träffades aldrig sedan, förrän fyra år efter, när vi hade vårt bröllop i Ch'ong-Ching i Kina. Såsom svar på många bönerop kommo de glada underrättelserna att vägen var öppen att fara till Kina.

 

Jag lämnade då de kära vännerna i Toronto och reste först tillbaka till min bror i Minneapolis för att ordna mina saker för resan över Stilla havet. En plats, som jag besökte före avresan, var Franconia, där jag hos de kära vännerna professor och fru Princell hade några dagar av verklig vila och vederkvickelse. De voro båda begåvade och nitiska arbetare inom Guds församling och Herren har använt dem mycket både genom tal och skrift. Professor Princell har nu kallats att gå in i vilan, men fru Princell, som nu är över 80 år, är ännu ovanligt frisk och verksam i Herrens tjänst.

I ålderdomen skola de skjuta skott, frodas och grönska. Ps. 92:14.

 

När jag lämnade Minneapolis såväl som andra platser, såsom Los Angeles, Kingsburg, Oakland och San Francisco, bevisades jag mycken kärlek av släktingar och vänner. Innan jag lämnade Toronto kom vår superintendent, Erik Folke, dit och han bad mig att resa genom Kalifornien på min väg till Seattle, där jag skulle sammanträffa med andra missionärer och tillsamman med dem fara över Stilla havet. Jag blev särskilt ombedd att besöka Kingsburg i Kalifornien, där en ung lärarinna Mary Bordson bodde, som även hade fått kallelse att gå ut till Kina. Hon kom sedan ut till Kina och är ännu i arbete där. I Oakland träffade jag de gamla vännerna Slettedahls, ävenså fick jag lära känna många andra vänner i Herren. Jag fick en växel just innan jag skulle lämna San Francisco och jag skyndade till en bank för att få den utväxlad. De sade att jag måste få någon väl känd person att påskriva sitt namn, innan jag kunde få ut penningarna. Jag hade ej tid därtill, så jag bad särskilt att Herren skulle visa mig vad som kunde göras, emedan tåget skulle avgå om en liten stund. Tanken kom genast till mig, att visa min klocka, som var en gåva av mina syskon, och hade mitt namn på insidan. Mannen såg på namnet i klockan och sedan såg han på mig, varefter han gav mig penningarna. Om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det. Joh. 14:14.

 

 

 

 

 

I Seattle sammanträffade jag med flera missionärer av vilka de flesta hade varit ute förut. Herren ledde mig att där fullborda en liten traktat: "Ödmjukhetens väg", som under alla dessa åren varit till stor välsignelse för min egen själ. När jag gång efter annan har läst igenom densamma, har mitt begär blivit större att mera likna min dyrbare Mästare i Hans ödmjuka och uppoffrande sinne. Fil. 2:5-11. Den 1 oktober 1901 stego vi ombord och efter alla de åren av förberedelse var jag nu äntligen på väg till Kina. På vår båt voro nästan inga andra passagerare än vi missionärer, då båten var mera för last, men vi hade mycket goda hytter och bra på alla sätt. Vi hade endast ett bord i matsalen, där kaptenen och alla de andra sutto med oss. Kaptenen såväl som en ung japanesisk gosse visade mycket intresse och den ädla säd, som blivit utsådd både här och där, skall spira upp enligt Guds trofasta löfte. Innan vi lämnade Seattle hade vi där några goda möten. Vi hade även dyrbara stunder ombord vid våra gemensamma möten för bibelstudier och bön, såväl som i våra egna hytter i stilla umgänge med Herren.

 

Vi landade i Kobe, Japan, där vi fingo byta om båt samt anlände till Shanghai den 23 oktober. Tidigt på morgonen innan vi landade hade vi gemensam bön och tacksägelse, då vi överlämnade varandra åt Honom, som sagt: "Mig är given all makt" och "Se, jag är med eder alla dagar intill världens ände." På Kina Inland Missionens hem i Shanghai mottogos vi med den största vänlighet och på lördagskvällen fingo vi alla tillfälle avlägga vittnesbörd. Det var med stor glädje jag den kvällen avlade mitt lilla vittnesbörd, då jag blickade tillbaka på alla åren av beredelse för arbete i det land, vartill Han hade kallat mig att utgå. På söndagen blev en norsk sjöman frälst på ett skandinaviskt sjömansmöte och sedan hade vi även tillfälle att hava ett möte på det skepp där han var. Efter en veckas vistelse i Shanghai foro vi nya kvinnliga arbetare ett stycke uppför Iang-tsi-floden till ett hem för språkstudier m. m. i en stad Iang-cheo. På språkskolan stannade de längre eller kortare tid och sedan foro de till olika delar av landet för att vittna om Herren. Jag blev särskilt ledd till bön om att jag måtte få tillåtelse att stanna där tills jag hade tagit min första examen. Vi skulle nämligen taga sex examinationer enligt Kina Inland Missionens regler. Herren hörde min bön och jag fick stanna där i sex månader, då jag tog min första examen och fick en god början i språket. Vi hade mycket goda infödda lärare och en av missionärerna, som var mycket skicklig i språket, gav oss mycket god hjälp. Det var även en stor hjälp för oss att vara med på möten och det var med stor glädje som vi började att förstå ord och meningar, såväl som att börja tala litet själva. Jag studerade många gånger på mina knän, med mina tre biblar, svenska, engelska och kinesiska, framför mig och jag fann det då lättare att förstå meningen, genom att jämföra de olika språken. En dag, när jag öppnade en av studieböckerna, "Sacred Edict", syntes det så svårt för mig att förstå meningen i densamma, så jag tillslöt boken och bad mycket under ett par dagar. När jag sedan öppnade den, fann jag arbetet mycket lättare. En av mina brorsöner sade en dag, när han hade börjat skolan: "Väl bedit är till hälften studerat." Inom Kina Inland Missionen äro missionärerna från olika länder och från olika samfund och där på hemmet voro vi representanter från nio olika länder, alla förenade att föra Kristi evangelium till olika delar av Kina. Föreståndarinnan på hemmet. Miss Murray Från Skottland, var till stor välsignelse och hjälp för oss alla och hon har under många år troget tjänat Herren på den platsen. Det var även till stor välsignelse för oss att få se det arbete, som pågick i den staden bland de infödda och se att för Gud äro alla ting möjliga.

 

 

 

 

Den 1 maj 1902 lämnade jag språkskolan tillsamman med en svensk syster, Maria Harms, och vi foro ned till Shanghai för att sammanträffa med svenska missionärer för att tillsamman med dem fara till norra Kina. Vi foro med ångbåt till Tien-Tsin och under vägen stannade vi några timmar i Chefoo. Där hade Kina Inland Missionen skolor för missionärernas barn och jag, tillsamman med tre andra systrar, gingo i land för att se vänner där. Emellertid dröjde vi för länge, så när vi kommo tillbaka hade båten redan avgått. Aldrig glömmer jag den känsla som genomströmmade mig och den läxa jag lärde, att hällre vara litet för tidigt än att få pröva vad dessa orden, för sent, innebära. När vi ödmjuka oss och bedja om förlåtelse för våra misstag och förseelser, så få vi förlåtelse, och pris ske Gud att Han då låter allt tjäna till det bästa för dem som älska Honom. Även den gången fingo vi se bevis därpå. Vi måste stanna två dagar i Chefoo och invänta nästa båt, och de kära vännerna där bevisade oss så mycken kärlek och vänlighet. När vi skulle betala för våra biljetter underrättades vi, att de redan mottagit betalning för dem. De vänner som reste före oss togo vara på våra saker, som lämnades på båten. Missionär Berglings lilla flicka insjuknade i Tien-Tsin, så att de måste stanna något där och när de övriga reste i förväg, kände jag mig ledd att stanna hos Berglings. Herren svarade på bön för den lilla och om ett par dagar kunde även vi fortsätta vår resa. Först reste vi något över en dag med tåg till en stad Cheng-Ting-Fu, icke så långt från Peking.

 

När vi kommo till järnvägsstationen där, kom en vänlig ämbetsman till oss och sade, att efter boxarupproret voro vägarna ganska osäkra att färdas och sade även att han skulle sända en eskort av soldater med oss. Vi tackade honom för hans vänlighet och började vår resa i de kinesiska kärrorna, då vi trodde att soldaterna skulle snart komma efter oss. De kommo emellertid icke och vad som hindrade dem veta vi ej. På en plats där vi stannade en stund för middag samlades en stor skara människor omkring oss och på ett eller annat sätt blevo vi hindrade där, i annat fall hade vi hunnit fram till missionsstationen Huai-Luh i god tid. Det är ju en möjlighet att just på den platsen planer uppgjordes att anfalla oss vid mörkrets inbrott. Broder Bergling reste i den första kärran tillsamman med sin tvååriga lilla flicka och syster Bergling och jag voro tillsamman med två andra barn i den andra kärran, som var större. Vi voro just inbegripna i ett gott samtal om Herrens underbara nåd och att vi båda hade visshet om Herrens kallelse till Kina, vad som än kunde komma att möta oss. På ett särskilt sätt fingo vi erfara Herrens ljuvliga närvaro, såsom en beredelse för vad som skulle komma. När vi kommo till en plats icke så långt från missionsstationen var det alldeles mörkt och när vi kommo in på en mörk och trång gångstig, hörde vi ett rop från den första kärran och sågo ett ljus lysa. Broder Bergling kom till oss och sade, att vi fallit i händerna antingen på rövare eller boxare och att anbefalla oss i Guds händer. Den lilla flickan, som han måste lämna kvar i kärran, grät mycket svårt först, men sedan blev hon alldeles tyst, och vi trodde att hon var dödad. När hennes fader sedan kom tillbaka dit, fann han henne djupt insomnad, som om hon varit i sin mammas armar, mitt under det röveriet pågick runt omkring henne. Utan tvivel sände Herren sin ängel, som slog sitt läger runt omkring henne.

 

Syster Bergling och jag stego ned från vår kärra tillsamman med lille Morris, 4 år gammal, och lille Villy, endast några månader gammal. Vi böjde våra knän i sanden och anbefallde våra liv i Guds hand, under det att en rövare stod över oss med kniv och pistol. Guds frid, som övergår allt förstånd, fyllde våra hjärtan och all fruktan var borttagen. När vi blickade upp, sågo vi några stjärnor som tindrade, i annat fall var det mycket mörkt, men Gud var vårt ljus. Jag bad min första bön på kinesiska språket, och när rövaren hörde de få ord, som jag sade, tillsade han mig att ej säga något mera. Under tiden hade de begärt att få alla våra penningar, vilka lämnades till dem, men de blevo besvikna, emedan de hoppades att få mycket mera. De stucko broder Bergling i ryggen med en kniv och befallde honom att taga fram alla penningar som fanns. Han svarade dem att vi voro "Chiang-tao-tih", som betyder predikanter, men de voro "Ch'iang-tao-tih", som betyder rövare. Han sade även att vi hade kommit för att förkunna en lära, som bjuder oss att ej ljuga eller bedraga och att de kunde tro på våra ord. De tvivlade ändock, men funno vid närmare undersökning, att de hade hört sanningen. Plötsligt hörde vi bakom oss ett starkt ljud, som om hästar med ryttare hade kommit och vi trodde att vår eskort då kom till häst. Rövarne blevo så förskräckta, att de i en hast plockade ihop sakerna som de tagit och flydde. När detta ljud kom närmare, så var det endast en kinesisk kärra, med resten av våra saker, och att den kunde giva ett sådant ljud, som vi alla hörde, det var övernaturligt. Vi veta ju ej vad som kunde hava inträffat, om de hade fått hålla på längre, men detta var Guds underbara väg att just då befria oss ur deras händer, såsom svar på bön. Halleluja!

 

Vi samlade ihop våra saker i en hast och fortsatte vår resa till missionsstationen och det var då ungefär midnatt. Min ena kinesiska sko hade fallit av, så att jag kom dit med endast en sko för två fötter. Vi fingo ett varmt välkomnande både från min vän Maria Harms, som inväntade oss där, såväl som de andra missionärerna, som voro där. De voro alla så hjälpsamma och kärleksfulla på alla sätt. Vi läste den 34:e psalmen och prisade Gud tillsamman för befrielse ur vår nöd och den psalmen är ett minne för mig från den natten. Broder Berglings sår läktes snart och även den ene köraren, som blev svårt sårad, blev snart återställd, såsom svar på bön. Alla våra penningar hade blivit tagna och flera av våra nödvändiga saker, men Herren fyllde alla våra behov på sitt trofasta och underbara sätt. Jag omtalade ej för någon att jag icke hade någon kam, men på morgonen fann jag en präktig ny kam i mitt rum, som någon hade känt sig manad att giva mig. Jag prisade Gud för gåvan och bad om hans rika välsignelse över givaren. På den tiden hade vi inga silvermynt i Kina, utan vi fingo bära silvret i bitar, större och mindre. Dessa kallades silverskor och vägdes samt utväxlades mot ett mynt med ett hål i mitten och kallades kash. Ibland kunde vi få mellan 3 och 4 tusen sådana för en amerikansk dollar, eller över 1,000 för en svensk krona.

 

Vi stannade på missionsstationen där i två veckor. Mr. och Mrs. Green, som hade verkat där under boxarupproret, hade då fått genomgå förfärliga lidanden och vid olika tillfällen voro de nästan dödade. Vi omtalade för folket, att de ämnade komma tillbaka, vilket var svårt för dem att tro, då de ju visste vad de hade gått igenom. Emellertid kommo de dit igen och många dörrar öppnades för dem att få förkunna evangelium. Vi foro därifrån i en sorts bärstolar, som bäras av mulåsnor, s. k. "mulelitters", från Huai-luh till T'ai-yuen-Fu, huvudstaden i provinsen Shansi. De små gångstigarna voro på sina ställen mycket smala och nedanför kunde man se verkliga bråddjup. Mulåsnorna äro mycket stadiga på sina fötter, som en regel, och Herren bevarade oss genom sin stora nåd från alla faror. På grund av hindret under resan fingo vi ganska varmt och en kväll, när vi kommo till ett värdshus, blev jag mycket sjuk och hade svåra plågor hela natten, men mot morgonen talade Gud så tydligt till mig, att gå åstad i tro och ej stanna på den platsen. De hjälpte mig ut i bärstolen och Herren botade min sjukdom under dagen på ett underbart sätt, såsom Han hade lovat att göra.

 

När vi kommo till T'ai-Yuen-Fu, hörde broder Bergling, när han gick på gatan, huru folket uttryckte sin förvåning över att se oss där, efter vad som hade skett under upproret. Om ej Kristi kärlek hade varit den tvingande kraften och lydnad för Hans kallelse, så hade vi nog aldrig varit där. Helgelseförbundets missionärer, som voro på fältet under den tiden, fingo alla nedlägga sina liv, men efter boxarupporet var över kommo flera ut. 50 missionärer och infödda kristna fingo i staden T'ai-yuen-Fu nedlägga sina liv på en dag. Det ordet, som säger att "martyrernas blod är kyrkans utsäde", har besannats där. Det var i sanning underbart huru Herren gav de sina ståndaktighet och seger att gå döden till mötes och bliva Honom trogna, vilket var ett härligt vittnesbörd.

 

På många underbara sätt räddades även många från död och lidande, då det bevisades att Daniels Gud är ännu densamme. Jag vill anföra endast ett exempel. Tre kvinnliga missionärer, mina vänner, som tillhörde Svenska Missionen i Kina, blevo överfallna och skulle halshuggas. Detta var i provinsen Honan. Den förste som skulle halshuggas var en syster Petterson, men när de ogudaktiga männen märkte, att ett leende kom över hennes ansikte, blevo de så förskräckta, att de lämnade dem och två av dem äro ännu i arbete i Kina. "Jag är Herren. Jag förändras icke." Mal. 3:6. Några av de kära kristna kvinnorna berättade oss under tårar om vad de hade genomgått under den tiden och huru Herren hade räddat dem på underbara sätt. Det var uppfriskande, att få besöka olika missionsstationer under resan och vi fingo mottaga många kärleksbevisningar, både av missionärer såväl som infödda kristna. Den sista platsen var Ho-Chin, där vännerna Berglings hade arbetat en tid, några år förut. De infödda kristna kommo och mötte oss samt mottogo oss med stor glädje och vi hade mycket välsignade stunder tillsamman med dem på söndagen. När vi lämnade den platsen, reste vi över Gula floden till vår station i staden Hanch'eng, inom provinsen Shensi. Gud använde vännerna Berglings att öppna denna plats just före boxarupproret. Några av de intresserade
kommo ut och välkomnade oss och efter nära två månaders resa från Shanghai voro vi mycket tacksamma att vara vid resans mål.

 

Det var i provinsen Shansi, som pastor Hsi levde och verkade. Han blev befriad från opium och andra synder och laster och vid den tiden var hans hustru besatt med onda andar, som plågade henne mycket. Han läste i sin bibel att en del ej kan utdrivas utan genom bön och fasta, och han blev ledd att fasta och bedja under tre dagar.

 

Efter de dagarna drev han ut de onda andarna i Jesu namn och hans hustru blev befriad och frälst och blev till stor hjälp i arbetet. Såsom ett bevis på hennes nit med avseende på Herrens verk må här anföras följande: Hon var själv av en ganska förmögen familj och hade smycken av olika slag. Hon överlämnade dessa till sin man för att sälja dem samt använda penningarna till Herrens verk. Pastor Hsi ändrade sitt namn till "Sheng-Mo", vilket betyder "djävulsövervinnare". Han skrev även många goda sånger och särskilt en som handlar om hans eget liv i synd och last; huru han fick befrielse genom tron på Jesus Kristus, och blev själv ett vittne inför andra. Han är väl känd under namnet "Hsi-sheng-Mo". "Dem som tro, skola dessa tecken efterfölja." Mark. 16:17-20.

 

När vi kommo till Hanch'eng, hade intet regn fallit på en lång tid och de hade redan haft en hungersnöd, då många hade dött av hunger. En lärare och hans lille son, som kommo och mötte oss, liknade nästan skelett och hans hustru hade då nyligen dött av hunger. Han inbjöds att hjälpa till i arbetet på missionsstationen, och snart började deras kroppar att förändras och Herren började ett välsignat arbete i deras hjärtan. Folket där hade gjort allt vad som kunde göras att dyrka sina avgudar och ämbetsmännen hade fört folket i stora processioner till avgudatemplen, för att där genom offer och böner försöka blidka sina avgudar och sända regn. Deras iver med avseende på deras gudsdyrkan har många gånger varit en läxa för mig. Jag minnes huru jag en gång såg en äldre kvinna, som gick omkring i ett avgudatempel och böjde sig inför de olika avgudarna där. När hon kom till en som räknades för att vara högre än de andra, böjde hon sig tolv gånger för densamma samt brände rökelse m. m. Allt var förgäves, intet regn föll, och de kommo till oss och bådo oss att ropa till vår Gud, som vi sade var så stark och mäktig. De berättade oss även, att om det ej regnade på två veckor så var allt hopp ute att få någon skörd det följande året. Herren styrkte vår tro på ett underbart sätt och den följande söndagen hade vi offentligt bönemöte i vårt kapell, då många voro samlade. Om ett par dagar vaknade jag tidigt en morgon och som jag hörde något ljud, så öppnade jag dörren och fick se ett härligt regn strömma ned. Jag kan ej med ord beskriva min glädje och tacksamhet till Gud och huru jag i den stilla morgonstunden utgjöt mitt hjärta i lov och pris till Honom, som i sanning kan göra under. Den följande söndagen hade vi ett offentligt tacksägelsemöte. Den Gud som verkade på profetens Elias tid, Han är även vår Gud. Halleluja!

 

Det naturliga regnet kom ymnigt, såsom svar på bön, och nu började det andliga regnet att flöda ned så att vi hade ej något rum stort nog för de skaror, som kommo för att höra evangelium. Vi uppsatte en tältduk mellan husen och hade våra möten ute på gården, då husen i det inre av Kina som regel äro byggda ett par på vardera sidan med en gård i mitten. Herren välsignade sitt ord till själars frälsning, både i staden såväl som på våra besök ute i byar och marknadsplatser och vi hade mycket dyrbara stunder då vi hade större möten och dopförrättningar. Guds välsignelse vilade även över de dagliga mötena med undervisning i Guds ord samt besök i hemmen. Gud besvarade även vår bön med avseende på att bygga ett större kapell, ty då vintern kom, blev det för kallt att hava mötena ute på gården. De kära infödda voro mycket ivriga med att hjälpa till, och det var rörande att se dem komma med sina gåvor, fastän de flesta av dem voro mycket fattiga efter hungersnöden. Den följande julen invigdes det nya kapellet och skaror kommo för att lyssna till evangelium. En söndag kom en äldre kvinna för första gången, och under predikan var hon mycket uppmärksam och lyssnade ivrigt till budskapet om frälsningen genom tron på Jesus Kristus. Hon beslöt sig genast att tro på Jesus till frälsning och bad mig komma till sitt hem den följande onsdagen och hava ett möte där.

Mitt kinesiska namn var "Pan" såsom ogift och det uttalades "Ban". Efter namnet tillades "Chiao-si", som betyder lärare eller lärarinna, så jag kallades där "Ban Chiao-si". När jag kom till hennes hem på den utsatta dagen, så hade hon inbjudit så många att komma och lyssna, så att vi måste hava vårt möte ute på deras gård. Herrens Ande verkade kraftigt ibland oss och gamla fru Kaos hem blev snart rensat från alla avgudar. Hon blev en mycket lycklig kristen, såväl som hela familjen. Då vi efteråt vid predikan brukade att nämna om kortspel, brukade hon räcka upp sin hand och med stor iver utropa: "Tsai puh-la, tsai puh-la", som menas: "Jag gör det icke mera nu." Det gamla var förgånget och allt hade blivit nytt. Pris ske Gud! Jag glömmer aldrig en morgon under den tiden, då vi på missionsstationen under frukosten hade planerat dagens arbete och vi tycktes alla vara i en sådan brådska. När vi sedan började vår morgonbön, möttes vi med dessa orden: "Den som tror, han skall icke hasta." Es. 28:16. (Engelska översättningen). Vi förenade oss i bön om Herrens särskilda ledning för dagens arbete och när vi hade slutat, kom gamla fru Kaos äldre son för att genom broder Bergling få mera undervisning om frälsningens väg.

 

Denne man hade varit en av den högste ämbetsmannens sekreterare och han hade redan beslutat att tro på Jesus till frälsning samt befriades från opium m. m. Broder Bergling satt i sitt rum hela förmiddagen och undervisade denne man, men det var ej förgäves, ty han blev sedan en mycket ivrig evangelist. Tvenne lärdomar, som jag fick den morgonen, var att vandra i lydnad samt att vara lika trogen när det gäller att undervisa individen, som att förkunna evangelium för skarorna. Att följa Jesu exempel, när Han var vid Sikarsbrunnen och talade med den samaritiska kvinnan, såväl som den natten, när Han undervisade Nikodemus. Den omnämnde mannens hustru var död, men han hade två flickor och den ena var redan såsom barn bortförlovad och nu var tiden snart inne att hon skulle bortgiftas. Hon var mycket bedrövad vid tanken på att hon skulle få lov att gå till en hednisk familj, men vi tröstade henne med, att vi alla skulle förena oss i särskild bön om denna sak. Om en tid sände den hedniska familjen bud till dem, att de ej ville hava deras dotter till sonhustru, emedan de hade övergått till den utländska läran. De bröto själva förlovningen och till allas vår stora glädje var nu flickan fri, såsom svar på många bönerop, och hon fick nu lösa sina fötter och gå i missionsskolan. När tiden kom, blev hon förenad med en troende man och blev ett Herrens vittne. Den yngre sonen i Kao-familjen, som var postmästare i en annan provins, blev även intresserad genom brev från sin broder och blev omvänd till Gud. Hela familjen blev lycklig i Herren och Hans vittnen. I Norra Kina, där det är ganska kallt på vintrarna, byggde de en sorts sängar av jordtegel med eldstäder under, så den kan hållas varm för att sitta på om dagen och sova på om natten. En dag när jag hade ett möte i ett hem, hade jag den stora sängen, som kallas "k'ang", full med kvinnor. Dessa kvinnor lyssnade med den största uppmärksamhet till budskapet om frälsningen genom Jesus Kristus och reningen från synd i Hans dyrbara blod. När jag hade slutat att tala, steg den gamla frun i huset ned från "k'angen". Till vår stora förvåning och glädje, så började hon att plocka tillsamman alla avgudar i huset och sade att hon ej ville tillbedja dem mera, utan ville förstöra dem. "Icke med makt och icke med kraft, utan med min Ande, säger Herren."

 

Jag var i Hanch'eng under de två första åren tillsamman med broder och syster Bergling och det var i sanning en mycket välsignad tid. Tvenne norska systrar voro även där en tid och de hade varit i Kina under flera år och de voro alla till stor hjälp och välsignelse för mig på många sätt. De infödda kristna och många andra voro så trogna i deras förböner för mig med avseende på mina språkstudier och Han svarade på bön. Prisat vare Hans namn! Medan jag var där, var jag vid tvenne olika tillfällen mycket sjuk och den ena gången var jag mycket nära döden, när jag hade lungsäcksinflammation. När febern var mycket hög och mänskligt sett allt hopp var ute, hade de särskild bön för mig, som Herren på ett underbart sätt besvarade. Under det jag låg sanslös, såg jag i en syn huru en skara människor stod bredvid mig och hjälpte mig att andas. Sedan de hade gått, såg jag Jesus själv komma och Han böjde sig ned över mig samt gjorde en öppning i min vänstra sida och hällde någonting in uti lungan. När jag vaknade till medvetande, blev jag snart frisk och i fullt arbete igen. Jag föreställde mig, att den skara som stod bredvid mig, voro de som voro i bön för mig och såsom svar på deras böner kom Jesus själv och gjorde mig helbregda. "Jag är uppståndelsen och livet."

 

En snäll kristen kvinna kom in en dag, medan jag var sjuk, och satte en varm vadderad mössa på mitt huvud och sade, att jag skulle använda den när jag blev frisk och kunde gå ut i byarna igen. Hennes bevis på kärlek och tro var mig till stor välsignelse. Min kära vän Maria Harms, som var där, var en bedjande och kärleksfull sjuksköterska.

 

Under tiden jag var i Hanch'eng, var jag med till en konferens, som hölls i Yunch'eng i provinsen Shansi, som var huvudstationen för missionen. Där lärde jag känna övriga vänner och vi hade mycket välsignade möten med bibelstudier och bön och samtal om Herrens verk. Jag besökte även flera andra platser under resan och fick se något av verksamheten. Medan jag var i Hanch'eng kom Herren Jesus och hämtade vännerna Berglings lille son Villie, som var allas vårt lilla solsken i hemmet. Han var ett ovanligt barn, något över två år gammal, men så mycket före sin ålder på många sätt. De infödda hade även stor kärlek till honom och när de kommo, brukade han hälsa dem: "p'ing-an", som betyder: frid. När han hade fört dem in i gästrummet, brukade han sjunga med sin klara stämma och om en stund brukade han säga: "O-men tso tao-kao", som betyder: Nu skola vi bedja, och de föllo på knä och hade bön. En kväll, när jag höll på att bedja med hans lilla syster Edla, var han så ivrig och drog mig i kläderna sägande: "Tant, jag vill också bedja." Detta var hans sista aftonbön, ty han sjuknade hastigt och efter en kort sjukdom kom Herren och hämtade honom. Under sjukdomen sjöng han: "Lyssna hur änglarna sjunga." Ett litet stycke land inköptes till begravningsplats och han var den förste som fick vila där. Vid begravningen samlades en stor skara människor och fick lyssna till budskapet om frälsningen genom Jesus Kristus och uppståndelsen från de döda.