Källa: Lars Elam, Wermlandica 1994. ISSN 0348-8454


En bygd dit välståndet
aldrig skulle nå

Av Lars Elam


Året var 1911. På Bergsjönäs gård i Ölmetraktens Varnum upplevde en åttioårig inbiten ungkarl sina sista dagar. Hans tankar vandrade sannolikt bakåt i tiden. De brukar så göra hos gammelfolk. - Till hans barndom vid Geijersholms bruk nordost om Hagfors. Till den långa utbildningstiden. Och till alla hans år som läkare uppe i nordligaste Värmland.

Han hade varit bygdens förste provinsläkare. År 1863 hade han börjat sitt arbete däruppe och stannat i nästan trettio år fram till sin pension. När han tillträdde sin tjänst fanns det bara tjugo läkare i Värmland. I seklets början fanns bara fyra. Sjukvård och hälsovård hade gått framåt under hans levnad.

Om den gamle mannens tankar om människans tillvaro hade ljusa eller dunkla färger vet vi inte. De enda spåren efter honom är buntar av handskrivna blad ”nere i berget” på riksarkivet. Men mellan raderna i det han skrivit skymtar en viss pessimism eller resignation inför nordvärmlänningarnas levnadsförhållanden.

Visst måste han ha kvar i minnet den första tiden i Dalby med ansvar för tiotusen människors hälsa i Övre Älvdalens härad. Som han måtte ha svettats över sin första fylliga årsberättelse till Kongliga Sundhetskollegiet i Stockholm. Det var varje provinsialläkares plikt att skriva en sådan efter en fastställd mall.



Osmaklig välling

I berättelsen skulle naturligtvis de vanligaste sjukdomarna redovisas. Han hade i första hand nämnt reumatism och magkatarr, den senare förorsakad av ”beskaffenheten av de näringsmedel som huvudsakligen används”. Han skulle i senare berättelser klaga på det överdrivna bruket av kaffe och ange att nyfödda i brist på modersmjölk fick gröt och välling. Det blir ”dåliga och klena barn” med usla magar av sådan föda. Dessutom fick de små barnen nästan aldrig bada, ”de blott avtvättas så mycket som är alldeles nödvändigt”.

Befolkningens huvudsakliga föda var förutom allt kaffe, spirituosavälling ”som ser särdeles mörk och osmaklig ut”. I den första rapporten från år 1863 berättas emellertid också om nävgröt. Att den ursprungligen var skogsfinnarnas specialrätt, men då kokad på mjöl av rostad råg, nämns dock inte. I dag kokas den ju på mald rostad havre. Förresten kan det diskuteras om ”koka” är rätta verbet. Man häller vatten och mjöl i en stekpanna och låter det puttra samman utan att röra om.

Walfrid Friberg var den gamle mannens namn. Han hade inte haft så överdrivet många sjukdomar att rapportera de första åren. Folket i bygden saknade vana att gå till läkare, hade han konstaterat. Först sedan man förgäves experimenterat hemmavid söker man hans hjälp mot lunginflammation, bronkit, rödsotartad diarré eller spolmask.



Kvacksalvare

”Qvacksalveri” skulle naturligtvis redovisas till Stockholm. Ett enda kvacksalvarproffs, en dalmas som kallade sig Tigerhjelm, dök emellanåt upp i bygden. Han påstod sig ha studerat utomlands rentav och sa sig kunna bota kräfta och dylika kinkiga saker, skriver Friberg. Risterapi är dalmasens specialitet och Friberg kan berätta om en gift kvinna i Långav som Tigerhjelm först närgånget skådat i munnen för att se vilken sorts ris han borde nyttja. Hon befalldes därefter ”att avkläda sig alla plagg utom vänstra strumpan, varefter hon fick sig en ordentlig risbastu”. Om kvinnan blev frisk nämner däremot inte Friberg. Mer intressant är rapporteringen av kvacksalveri ”i smått” som bedrivs mycket allmänt. ”Stor är deras svaghet för smörjor och även i det färskaste, renaste huggsår vill de gärna transportera in något som enligt deras åsikt skall påskynda läkningen. ”Deras elaka smörjor har sammansättningar” alltför konstiga att kunna i skrift återgivas”. Här och var har Friberg också hört talas om gamla gummor som rentav ”slagit sig på ögonpraktiken” genom att skrapa det sjuka ögat med en kniv för att avlägsna ”fördunklingens säte”. Men gummornas egen skumögdhet leder till beklagliga misstag, kommenterar den bekymrade läkaren. Då är metoden att läsa i brännvin och sedan droppa det i det sjuka ögat mindre farligt.

De aktuella gummorna är företrädesvis från Finnskogen kan man tänka. Människorna där är ju ”beryktade för sin trolldom och har därför förr varit mycket fruktade då de kommit utom sina landmären”. Denna traditionella respekt för finnfolket är emellertid i starkt avtagande, anser sig Friberg kunna notera, och ”själva börja de även bekänna om sig att deras kraft i detta avseende är bruten.”



Sjukstuga

Endast ett fall av syfilis har läkaren i Dalby stött på under sitt första verksamhetsår. Det var en kvinna i Södra Finnskoga som varit anställd i Norge och ”hemfört jämte ett nyfött barn denna sjukdom”. Hon skickades till länets kurhus, anmärker Friberg kort.

Det var förresten ”franzoska sjukan”, invandrad från Norge, som snart hundra år tidigare satt fart på värmlänningarnas benägenhet att ge bidrag till ett eget länslasarett. Torsten Blom har berättat därom år 1975, tvåhundra år efter det lasarettet i Karlstad stått färdigt. Han vet också berätta att redan Gustav Vasa ansett att ”några små sjukhusstugor allerstäds och uti var socken uppföras borde”. Det skulle emellertid dröja exakt trehundra år innan Dalby fick sin första sjukstuga med tio sängar. Då hade Friberg varit i tjänst där i nio år.

Rolf Kaijser har år 1955 redovisat hur sjukstugan blev till. Den saknade fortfarande efter tjugo år rinnande vatten men blev sedermera ombyggd, tillbyggd och nybyggd. År 1916 ville Nordvärmlands företrädare rentav få den upphöjd till lasarett, men därav blev intet. Inte mer än en läkare kunde man ha där, menade huvudmannen landstinget, ”enär inkomsterna från ett så föga folkrikt distrikt med knapp nöd bliva tillräckliga för en läkare”. I dag har denna avfolkningsbygd behov av tre.

Bygdens läkare hade dock hjälp av en utbildad barnmorska, nyanställd sedan något år. Hon hette Marit Ekblom. Men ”det torde dock dröja länge innan allmogen bekvämar sig till att något allmännare anlita henne”, spår Friberg. Anders Överby har år 1992 berättat från västra Värmland att fortfarande på 1890-talet klarades varannan förlossning av med bistånd från outbildade eller kloka gummor.

Småbarn skulle ympas mot smittkoppor. Det var det lag på sedan tidigt artonhundratal. Barnmorskor eller klockare hade utbildats till vaccinatörer. I 1863 års berättelse anges en P. Modén vara vaccinatör i Dalby, E. Olsson i Södra och N. F. J. Wåhlén i Norra Finnskoga. En ”ny nitisk vaccinatör” på Norra Ny sockens finnskog, ej namngiven, hade uträttat storverk de två senaste åren. Vaccineringen kostade 50 öre per barn utom i Södra Finnskog där avgiften bara var 37 öre.

Apotek fick man i Dalby år 1864 men tandläkare saknades fortfarande två decennier senare. Då hade man emellertid fått en veterinär. Han hette N. H. Kjellgren. Namnet lever än genom en säregen premiefond som årligen skulle ge en naturintresserad gosse i Transtrands skola en äppelträdsplanta!

Provinsialläkarna skulle, enligt den anvisade uppläggningen av årsrapporteringen, särskilt beskriva en del allmänna förhållanden: Om exempelvis ”sundhetspolis” och socknens hälsovård, om apotek och fångvård, om välgörenhetsinrättningar och ”beväringsmanskapet”. För läkaren i Dalby var allt detta snabbt avklarat. Det fanns ingenting att rapportera. Detta gällde i många år också avsnittet om ”hälsobrunnar och badorter”. Men här hände någonting märkligt under de avslutande åren av Fribergs tjänstgöring. Sysslebäck blev sommartid en hälsobadort minsann.

Gunnar Jonsson har år 1978 berättat barndomsminnen från Sysslebäcks Hälsobadhus. Där badades både ”fina” och vanliga sommargäster från när och fjärran. En del kom igen år efter år med båtarna uppför älven. De badande bodde i bygdens gårdar, fick sina bad i det lilla badhuset och sin massage och drack sitt hälsovatten. Den andliga spisen stod frälsningsarméns kår i Sysslebäck för genom musik och sång. Kåren var imponerande stor på den tiden. I dag är den dock liksom badanstalten sedan länge avsomnad och glömd.


Sysslebäcks hälsobadhus.

Uppgifterna om Sysslebäcks hälsobad är för övrigt få. Det finns inte omnämnt i större sammanhang eller officiella rapporter, tycks inte ha bedrivit någon marknadsföring eller reklam utan levt på sitt goda rykte främst i Nordvärmlands bygder. Och på läkares ordinationer om bad och massage och sjukgymnastik, sägs det i Dalby hembygdsförenings små anteckningar. Badhuset byggdes år 1887 tvärs över en bäck för att enkelt få rinnande vatten ditin. Markägarna hade gett fri markdisposition i femtio år men verksamheten hade redan i början av trettiotalet tynat bort. Men den lilla ”kurorten” hade kring sekelskiftet varit populär och flitigt besökt. Man bjöd på tallbarrsbad eller gyttjebad, saltbad eller ”halvbad” (vad nu det kunde vara ...), dusch och massage. Massörskan, Mathilda Wettergren, hade utbildat sig i Stockholm. I badhusets övervåning (!) fanns två stora ugnar för att ge varmvattnet självtryck till nedervåningens badrum. Därnere fanns också en samlingssal, där gästerna kunde roas och roa sig med sång och dans.



Kriser

I Hole by inreder man år 1893 en liten trerumsstuga för kolerasjuka, helt i enlighet med Kungl. Majestäts kungörelse därom. En piga städslas för en krona dagen som sjuksköterska.

Men bygden är i många år märkligt befriad från härjande epidemier. Bara enstaka fall av kikhosta och mässling har Friberg att redovisa. Hans efterträdare skriver år 1894 att ”som vanligt har distriktet varit förskonat från några svårare och allmännare farsoter”. I finnskogens dödsböcker söker man förgäves efter koleradöda - men hittar några nittioåringar som avlidit i påssjuka och kikhosta...

Rödsoten (dysenteri) var tidvis en besvärlig plåga liksom tvinsoten, där man ”tynade bort och dog” av tuberkulos, tumörer, tarmsjukdomar eller infektioner.

Sällan finns nya fall av sinnessjukdom att rapportera. Fram till 1887, då Värmland fick eget mentalsjukhus i Kristinehamn, skulle svårt sinnessjuka fraktas ända till Vadstena. Fribergs efterträdare Johan Alfred Ekelund rapporterade dock år 1892 inte mindre än 30 ”sinnessjuke” och 45 ”idioter”. Bara fyra av dem vistades emellertid på hospital.

En verklig kris drabbar den första läkaren själv. Han undertecknar sin första årsberättelse den 31 december 1863 med en prydlig och tunn stil, avlägsen från den normalt läkarsvårtydda. Men strax därefter råkar han ut för en ”olycka” med ett långdraget tillfrisknande. En medicinstuderande Johan Edvard Bergvall från Göteborg dyker småningom upp som vikarie ända fram till november. Han skall sedermera bli välkänd läkare och år 1902 hyllas som ”den varmhjärtade och framsynta kämpen för hävdandet av läkarkårens kulturella uppgift och för dess samhälleliga förkovran”, vad nu detta kan innebära. Han skrev om ”Idrott och folkuppfostran” år 1898 och om ”Egna hemmets hygien” år 1904.

Vad månde han fått för bestående intryck under sin första läkartjänstgöring bland nordvärmlänningar? Kanske hade han Fribergs uppfattning levande. Denne skrev år 1864: ”Folkets benägenhet att vid förefallande behov söka läkarhjälp har visat någon fast ej betydlig tillväxt. Orsaken härtill får sökas, till en del möjligen, i mindre känslighet för de sjuka, men mest dock i de för många besvärliga och långa vägarna och som dessa mest avlägset boende merendels även är de fattigaste, såsom nästan hela Finnbygden, så uppstår därigenom för dessa en dubbel svårighet.” - Måhända lockade sådana minnesbilder Bergwall att skriva om folkuppfostran och hygien.



Folket

När Walfrid Friberg skriver om fattigdom i väglöst land fortsätter han på den folkskildring han givit i sin första berättelse. Även om de tidiga nordvärmländska läkarrapporterna ger glimtar av befolkningens tillvaro är det Fribergs inledande skildring som är mest intressant ur lokalhistorisk synpunkt.

Han måtte ha tänkt att de höga herrarna i Sundhetskollegiet i ett avlägset Stockholm hade blott vaga aningar om den trakt och det folk där han satts att verka. Detta vill han råda bot mot.

Först berättar han lite om den mest säregna delen av sitt distrikt. Det är Finnbygden där ”naturen bär enahanda prägel västerut ända till norska gränsen”. Den är bergig, skogig och dyster. Och de som bor där är i många avseenden högst vanlottade. De saknar helt farbara vägar och lever isolerade från varandra, ”blir slutna och dystra som den natur vari de är fostrade. Då ej någon egentlig upplysning kunnat framtränga till deras gömslen, framleva de sitt liv utan annat sällskap än sin ärvda okunnighet och fattigdom och en därav alstrad slöhet på både gott och ont”. Friberg nämner också finnarnas viktigaste sysselsättning, som är boskapsskötsel, och deras återkommande bekymmer med frostens härjningar - och ”vad som räddades undan frosten skadades sedermera betydligt av det vid bärgningstiden inträffande ihållande regnet”, anger Friberg för året 1863.

Vikarien Bergwall noterar från 1864 att de finnar som ännu bibehåller sina traditionella rökstugor ”och således inomhus under vintern ständigt leva i en med rök uppfylld atmosfär” ofta lider av sjukdomar i ögonlock och bindhinna. Det i Ny socken ”tämligen allmänna läseriet” bekymrar däremot Bergwall föga trots att läsarna sänt ”apostlar uppåt de norra kapellen”. De har nämligen inte ”vunnit särdeles stor terräng”.

Svenskfolket i Klarälvdalen är emellertid välmående, inte minst genom timmerhandeln under senare år. I Dalby socken med sin folkmängd på något över 3.000 personer finns sålunda inte mindre än sju välbärgade handelsmän. ”Folket är starkt och ovanligt härdigt”, konstaterar Friberg. Detta må vara en följd av naturens beskaffenhet, tillägger han.

De går alla likadant klädda. ”Qvinnor bär hårt åtsittande” tröja av svart kläde eller sammet (minsann!) och kjortel av hemvävt enfärgat ylletyg. Männen har helskuren rock, som de kallar tröja, av grå vadmal eller sämskskinn. Vintertid använder de damasker av vadmal eller svart skinn. Håret är långt och sällan klippt. Det täcks av en skinnkaskett.

Skolförhållandena skulle också kommenteras i läkarnas årsrapporter. Skolorna i norra Klarälvdalen har varit i klent skick, berättar Friberg. Bakgrunden ansåg han vara bristande intresse hos prästerskapet och dessutom otjänliga lokaler. En för saken nitisk kyrkoherde hade dock fått en uppryckning till stånd och inte mindre än tio rymliga och ändamålsenliga skolhus var under byggnad. Ett år senare kunde meddelas att de nya skollokalerna ”är så tilltagna att de alltid kan erbjuda den nödiga kvantiteten frisk luft”. Det är Walfrid Friberg som rapporterar om den nödiga skolluften. Men han är i grunden ganska pessimistisk om befolkningens hälsofostran. ”Om det ock är tänkbart att allmänheten en gång blir så upplyst att den inser skadligheten av det ena eller det andra, så är det dock ej troligt att välståndet någonsin blir sådant att det tillåter ett val mellan det skadliga och det nyttiga.” Om åttioåringen fortfarande år 1911 såg pessimistiskt på tillvaron vet vi ingenting om. Vad vi däremot vet är att välståndet så småningom kom även till Dalby med omnejd. Idag kämpar människorna häruppe för att behålla det de vunnit. På Walfrid Fribergs tid drömde man inte ens om den välfärd som väntade i framtiden.


- - -



Källa: Lars Elam, Wermlandica 1994. ISSN 0348-8454