Källa: Människor i utmark. Eva Svensson, ISBN 91-2201808-5


Människor i utmark

av Eva Svensson


- - -



Dalby-bönderna och det intensiva utmarksbruket

Till skillnad från Gunnarskog visar dateringarna från olika lämningar efter utmarksbruk i Dalby att området genomgått en historia som periodvis präglades av konjunktursvängningar.

Fångstgropssystemen, vilka utgör de äldsta lämningarna även i Dalby, är tydligare än [i] Gunnarskog anpassade efter de topografiska förutsättningarna. Anknytningen till  utmarken snarare än till bebyggelsen är också påtaglig. Kronologiskt kan fångstgropssystemen delas in i tre huvudfaser: några nedslag under yngre stenålder till mellersta järnålder, tidig- till högmedeltid och tidig modern tid.

Från mellersta järnålder, dvs. ungefär samtidigt med de yngsta fångstgropssystemen från den äldsta fasen, härrör de äldsta lämningarna efter lågteknisk järnframställning. Samtliga anläggningar från denna tidiga period är belägna i de avlägsna utmarkerna, främst i ett mycket intensivt nyttjat område nära norska gränsen. Detta område var, vilket kommer att utvecklas vidare nedan, en arena för många intressenter under nyare tid att döma av den försöksvisa rekonstruktionen av olika gårdars utmarksinnehav (se fig. 14 och 68).

Såsom tidigare diskuterats (se ovan "Lågtekniska järnframställningsplatser") är koncentrationen av lämningar efter lågteknisk järnframställning till nordligaste Värmland anmärkningsvärd. Rik förekomst av råvarorna skog och myrmalm räcker inte som ensam förklaring för detta förhållande, eftersom dessa råvaror även fanns i andra delar av Värmland. Inte heller bör Dalby-borna ha haft större problem än andra att få tag på järn. Det [är] möjligt att man hade ett behov att köpa in säd och andra bristvaror, och därför behövde en produkt att handla med. Detta behov bör dock Dalby-borna ha delat med andra. Nyckeln till frågan om den lågtekniska järnframställningens koncentration till norra Värmland ligger, som jag ser det, främst hos människorna och deras vana att nyttja stora områden.

Det faktum att de äldsta daterade järnframställningsplatserna och kolningsgroparna uppträder i ett avlägset utmarksområde, vilket i tidig modern tid var nyttjat av ovanligt många olika byar, indikerar två saker. För det första bör järnhanteringen inledningsvis ha varit förknippad med ett utarbetat system för att hantera längre eller kortare bortvaro från hemmet. De äldsta fångstgropssystemens läge i Dalbys utmarker visar att ett sådant system bör ha varit för handen redan under yngre stenålder. För det andra skulle flera byars hävd av detta område under tidig modern tid kunna peka på att området varit en arena för många aktörer även tidigare. Ett sådant antagande vinner visst stöd i det faktum att morfologiskt sett olikartade kolningsgropar här uppträder blandat. Förmodligen var järnframställningen inledningsvis integrerad i den äldre mer övergripande arbetsorganisation som låg bakom fångstgropssystemen. Även de äldsta järnframställningsplatsernas samtidighet med de yngsta fångstgropssystemen från den äldsta fasen tyder på detta.

Den lågtekniska järnframställningen med sin potential att generera rikedom i samband med att produkterna avsattes på en "marknad" kom dock att starta en process som, tillsammans med åker- och ängsbrukets införande, ledde till att den äldre arbetsorganisationen slogs sönder. Till skillnad från Gunnarskog verkar det inte heller ha varit aktuellt att försöka bygga upp en ny struktur för samarbete inom lokalsamhället. I samband med att järnproduktionen ökade i volym under vikingatiden upphörde också konstruktionen av fångstgropssystem - för att ersättas av ensamliggande fångstgropar. De äldsta ensamliggande fångstgroparna (700- och 800-tal) är belägna i det intensivt nyttjade område där också merparten av järnframställningsplatserna och kolningsgroparna med tidig datering är belägna. Förmodligen splittrades även järnproduktionen relativt snabbt upp på flera skilda hushåll i detta område. Även den vidare bearbetningen av det färdiga järnet indikerar att järnframställningen vid denna tid utfördes inom ramen för en enskild brukarenhet, som även var identisk med bebyggelseenheten. Utmärkande för järnframställningsplatserna från denna period är avsaknaden  av anläggningar för vidare bearbetning. Slaggförekomster registrerade i anslutning till flera av gårdarna, samt dateringen av smidesslagg vid Skinnerud till denna period (se ovan avsnittet "Dalby med Skinnerud"), visar att det vidare arbetet med järnet sannolikt utfördes vid gårdarna och inte vid järnframställningsplatserna. Det förefaller ha utvecklats separata och slutna system innehållande gård, järnframställningsplats, fångstgrop och så småningom säter(eller plats för bete och/eller slåtter) under yngre järnålder och vikingatid.

Man skulle kunna säga att Dalby under vikingatiden gick in i en "vild fas", där vida utmarker exploateras intensivt i syfte att vinna avsättning på en "marknad". Dylika "vilda faser" kännetecknade många områden med utmarksbruk (ex. Arneborg  1998ms, Makarov 1998ms). Till skillnad från Gunnarskog skulle Dalby alltså närmast kunna liknas med en hantverksbygd, där den enskilde hantverkaren tillhörde en större miljö (Gadd 1991, s. 25). Det är möjligt att det förelåg en viss konkurrens mellan de olika järnproducenterna i området, eftersom nästan alla byar kända genom det tidiga 1500-talets jordeböcker hade järnframställningsplatser på sina marker. Avsaknaden av fångstgropssystem med dateringar till denna period, och förekomsten av ensamliggande fångstgropar på i princip samtliga gårdars utmarker, antyder möjligheten att det var fråga om en inbördes konkurrens och inte samarbete (se fig. 14 och 68).

Det är okänt mot vilken "marknad" Dalby-bönderna riktade sig. Det föreligger en allmän ökning i järnkonsumtionen i samhället under yngre järnålder och medeltid (Ragnesten 1996, s. 45-50, 66), men då den lågtekniska järnframställningen i Sverige uppvisade tydliga regionala konjunkturer (Magnusson 1986, särskilt s. 226) räcker detta inte som ensam förklaring. Den nordvärmländska järnframställningens högkonjunktur sammanföll med Västergötlands (se fig. 37), och förmodligen förelåg särskilda förutsättningar för en västsvensk järnproduktion vid denna tid. Detta är inte platsen för en diskussion om handelsvägar och kontaktnät, särskilt som relevant källmaterial saknas. Det är emellertid frestande att snegla på de norska inbördeskrigen, vilka bör ha slukat en hel del järn, som en viktig faktor i sammanhanget (jfr. Sawyer & Sawyer 1993, s. 63). Den lågtekniska järnframställningens regionala konjunkturer indikerar också förekomsten av konkurrens mellan olika produktionsområden före bergsbrukets införande, och att vissa producenter periodvis hade mer framgång än andra.

Den nordvärmländska järnframställningen gick abrupt ned under 1100-talet senare del, dvs. under en period av allmän högkonjunktur i Skandinavien. Förmodligen hade förutsättningarna för avsättningen av det nordvärmländska järnet försämrats radikalt. Den lågtekniska järnframställningen upphörde inte, men den ändrade karaktär och omfång. Det förefaller ha genomförts radikala förändringar överhuvudtaget i Dalby vid denna tid. Förändringar som, enligt min mening, skall betraktas som delar av en medveten strategi från Dalby-böndernas sida.

Vid järnframställningsplatserna infördes en ny teknologi med mer stabila ugnar. Ytterligare en process i järnframställningen flyttades ut till produktionsplatsen nämligen reningen av järnet på fällstenar. Möjligen ingick även den bondekooperativt ägda, vattendrivna hammarsmedjan vid Likenäs i detta nya komplex. Enligt min tolkning skapades en större samarbetsorganisation för järnhanteringen, och viktiga delar av förädlingen av det lågtekniska järnet flyttades från gårdarna eller byarna till den centrala hammarsmedjan. Samtidigt, eller egentligen något tidigare, började man ånyo anlägga fångstgropssystem för älg parallellt med de ensamliggande fångstgroparna. Man krympte också det nyttjade landskapet, och övergav såväl fångstgropar som järnframställningsplatser i de mest avlägsna utmarkerna i området väster om Klarälven.

Den nya strategin inkluderade även minnen från det förflutna. Dessa minnen låg inbäddade i landskapet där särskilt de manifesta lämningarna av fångstgropssystemenen påminde om tidigare samarbetsformer. Frågan är om inte de "nya" fångstgropssystem delvis skall ses mot bakgrund av minnena av de gamla. Förmodligen valde man att anlägga nya system, och inte restaurera något av de gamla, därför att man ville markera att det handlade om ett nytt samarbete.

I det här sammanhanget kan det vara av intresse att anknyta till kyrkan i Dalby, eller rättare sagt de medeltida inventarierna som förvaras i den sentida kyrkan. Dessa träskulpturer är intressanta både därför att de har besvarats, vilket är långt ifrån vanligt i Värmland, och därför att de håller en relativt sett hög kvalitet. Det är därför lockande att se dessa kyrkliga skulpturer som en markering av det nya samarbetet mellan de olika byarna, dvs. som en gemensam investering i lokalsamhällets viktigaste mötesplats, kyrkan. Möjligen kan man även ha låtit tillverka en dopfunt av lokal täljsten (jfr. Ohlsson 1978, s. 14-20).

Den nya strategin lyckades inte, utan den lågtekniska järnframställningen förblev fortsättningsvis av betydelse främst inom lokalsamhället och för de enskilda hushållen. Förmodligen bidrog detta  till att man var tvungen att bli mer självförsörjande vad gällde den agrara produktionen. Om det skedde en intensifiering av inägoproduktionen är oklart, men det är noterbart att det agrara utmarksbruket, dvs. säterdriften, utmarksslåttern och utmarksodlingen, utgjorde relativt sett viktigare delar av näringsfånget efter perioden med den intensiva järnproduktionen.

Möjligen har ambitionen att producera varor för en extern marknad levt kvar i Dalby. Enligt 1600-talets domböcker framstår Dalby-borna både som flitigt resande utanför lokalsamhället och som mycket aktiva på häradstingen. Den nya handelsvaran var emellertid inte egenhändigt producerat järn utan boskap. Efter medeltidens slut började skogarna att brandröjas för bete i allt större utsträckning och säterdriften intensifierades, vilket hängde samman med en växande boskapsstam. Den expanderande boskapsskötseln hörde delvis hemma i en allmän befolkningsökning och ökande försörjningsbehov, men det fanns också en expanderande handel med kreatur (Bäckvall). Det var fråga om en regional arbetsdelning, som rörde stora delar av Sverige, och där Bergslagen utgjorde navet. För västra Sverige kom boskapsskötseln och oxdrifterna att bli viktiga inkomstkällor då man inordnades i denna regionala arbetsdelning (Myrdal & Söderberg 1991, s. 481-486).


*



Vid etableringen av åker- och ängsbruket ingick Gunnarskog och Dalby gemensamt i en viktig samhällsförändring. Utifrån ett äldre landskapsutnyttjande och rådande naturförutsättningar konstituerades ett utmarksbruk inom ramen för åker- och ängsbrukets produktionsform. Inbyggarna i de båda lokalsamhällena kom dock att tillämpa olika strategier vid utmarksutnyttjandet.

Gunnarskog framträder som ett område där man tillämpade specialisering och arbetsdelning de olika byarna sinsemellan. Den sammanhållande ramen för denna arbetsdelning var lokalsamhället. Det var troligen främst produktion av vardagliga förnödenheter som organiserades inom lokalsamhället. Förmodligen bedrev de enskilda hushållen även produktion för avsalu till andra marknader vid sidan av den lokala arbetsdelningen. Denna struktur bröts sönder i samband med bruksrörelsens inträde på scenen vid 1600-talets slut.

I Dalby verkar man inledningsvis ha inordnat utmarksbruket, med den lågtekniska järnframställningen, i en större samarbetsorganisation. Troligen kom järnnproduktionen att bidra till att denna organisation bröts sönder. Under vikingatid och tidig medeltid upplevde Dalby vad som kan betecknas som en "vild fas". Denna "vilda fas" kännetecknades av produktion för avsalu, framför allt av järn, på en extern marknad. Utmarksproduktionen utfördes troligen av separata, och möjligen konkurrerande, enheter centrerade kring gården eller byn. Då marknaden för lågtekniskt järn vek under senare delen av 1100-talet, anlade man en ny strategi inom lokalsamhället. Den nya strategin inbegrep ett större mått av samarbete mellan de olika utmarksbrukande enheterna. Trots den nya strategin misslyckas man i sina ambitioner att konkurrera på den externa marknaden. Istället fick de agrara utmarksnäringarna en relativt sett större betydelse.

Genom bergsbrukets behov av kreatur kom både Gunnarskog och Dalby för en kort tid åter att anamma likartade strategier, som delar av ett övergripande system baserat på en regional arbetsdelning.


- - -



Källa: Människor i utmark, Eva Svensson. ISBN 91-2201808-5