Källa: Människor i utmark. Eva Svensson. ISBN 91-2201808-5

Människor i utmark

av Eva Svensson


- - -



Vikingatiden och den tidiga medeltiden framstår som en period då lågtekniskt järn producerades i många områden. Särskilt Västergötland, Småland, Jämtland och i viss mån även Dalarna utgjorde viktiga produktionsområden. Under senmedeltiden nådde den lågtekniska järnhanteringen sin största geografiska utbredning. Det förelåg under den perioden även en stor variation av olika ungstyper. En sammanställning av 14C-dateringar från olika områden visar att järnhanteringen från och med 500-talet e. Kr både var konjunkturanpassad till samhällets övriga situation, och att konjunkturerna växlade mellan olika produktionsområden (Magnusson 1986, särskilt s. 219-226 och däri anförda uppgifter).

En faktor som kom att få stor betydelse för den lågtekniska järnframställningens utveckling var tillkomsten av en ny teknologi. Under tidig medeltid utvecklades den indirekta järnframställningen med masugnar och gruvdrift, vilken har belagts i den mellansvenska Bergslagen under 1100-tal. Med den nya teknologin kunde produktionen mångdubblas, och därmed lades grunden till den svenska järnexporten. Den lågtekniska järnframställningen levde kvar parallellt med bergsbruket, men dess funktion och marknad kom i många fall att bli en annan (Magnusson 1983, Magnusson 1995a). Det är bl a betecknande att de områden, som uppvisar lämningar efter en omfattande lågteknisk järnproduktion under senmedeltiden och senare, antingen tillhörde andra länder eller utgjorde gränslandskap med möjligheter till gränshandel (se bl a Rubensson 1995, s. 34-44).



Större bild

Även om lämningarna efter lågteknisk järnhantering framför allt är funktionellt betingade, visar det faktum att järnframställningsplatserna utformats på många olika sätt att det funnits såväl arbetstraditioner som individuella idéer.  De flesta av järnframställningens arbetsmoment går ofta att spåra arkeologiskt i form av olika anläggningar. Gert  Magnusson (Magnusson 1986, s 19) har sammanställt de olika arbetsmomenten och tillhörande lämningar enligt följande:

1. Insamlande av råvarn malm (myrmalm, sjömalm, rödjord): Rester av malmlager.

2. Insamlande och beredande av bränsle, dvs. huggning och transport av ved (oftast till kolning): Spår av skogsavverkningar ev. synliga i pollendiagram.

3. Rostning av malm för att bränna bort organiskt material, kristallvatten och eventuellt svavel:
Rostningsplats med träkol och rostad malm, samt reden för lagring av malm.

4. Kolning av veden: Kolningsgrop eller mila.

5. Reduktion av malmen i en blästerugn: Blästerugn och slaggvarp.

6. Bearbetning av den framställda järnklumpen för att rensa den från ytterligare slagg: Fällstenar och fällslagg, eventuellt även mindre järnbitar.

En ofta förbisedd lämning som kan påträffas på järnframställningsplatserna är övernattningskojor för människorna som arbetade på platsen. Några norska undersökningar har under senare år påvisat byggnader avsedda både för människor och olika funktioner i järnframställningsprocessen (Larsen 1991, Martens 1988b, Narmo 1996, Narmo 1997).

Värmland

Den lågtekniska järnhanteringen var i huvudsak koncentrerad till skogsområdena i Värmlands nordligaste delar. Det finns enstaka lämningar relaterade till lågteknisk järnframställning och slaggförekomster i andra delar Värmland, men det är endast i nordligaste Värmland som en lågteknisk järnhantering av betydelse har bedrivits. Totalt har i länet ca 100 järnframställningsplatser, ett 50-tal slaggförekomster och knappt 1200 lokaler om sammanlagt drygt 1700 kolningsgropar registerats. Av dessa återfinns drygt 90 järnframställningsplatser, ett 15-tal slaggförekomster och drygt 1000 lokaler med kolningsgropar i nordligaste Värmland, dvs. socknarna Dalby, Norra Ny, Nyskoga och Norra och Södra Finnskoga.



- - -

I norra Värmland förefaller man ha använt kolningsgropar under järnålder och tidig medeltid men inte senare.


- - -


Koncentrationen av de lågtekniska järnframställningsplatserna till norra Värmland är påfallande och förtjänar att diskuteras. Det finns många faktorer som styr lokaliseringen av en produktion. Det kan handla dels om mer basala företeelser som tillgång på råvaror, dels om mer svåråtkomliga faktorer som kunskap, social organisation, behov o dyl. I fallet Värmland kan det klart konstateras att det inte var råvarutillgången som styrt lokaliseringen. Karteringar av myrmalmförekomster från tidiga 1900-talet (då man bl a funderade på att använda myrmalm som råvara i järnhanteringen) visar att Värmland som helhet (dock undantaget nordligaste Värmland som ej medtogs i karteringen) var ett av de sjö- och myrmalmsrikaste områdena i landet (Naumann 1922, tavl 4, se även Arrhenius 1967, s. 90). Den andra viktiga råvaran var skog och den fanns också rikligt tillgänglig i Värmland som helhet. Eftersom det inte var råvarornas tillgång eller avsaknad som låg till grund för järnframställningens koncentration till nordligaste Värmland bör det ha varit människorna. Jag kommer senare att argumentera för att människorna i norra Värmland, vilka redan bedrev en rad aktiviteter i skog och mark, hade en arbetsorganisation i vilken järnframställning i utmarkerna kunde passa in.


- - -



Förutom koncentrationen till norra Värmland förtjänar det också att påpekas att järnframställning i större skala framstår som ett rent utmarksfenomen. De kända anläggningarna var lokaliserade till stor myrstråk i skogsmarkena på bergplatåerna på ömse sidor om Klarälvdalen. Märkligt nog var nästan alla järnframställningsslokaler tillhörande grupp 1 belägna väster om Klarälvdalen och de som tillhörde grupp (2 och) 3 öster om denna dalgång.

- - -

Dalby

Stora delar av den lågtekniska järnframställningen i Värmland är lokaliserad till Dalby-området. Totalt har registrerats ca 80 järnframställningsplatser, knappt 900 lokaler om sammanlagt drygt 1300 kolningsgropar och 10 slaggförekomster, varav de flesta osäkra. Merparten av järnframställningsplatserna och kolningsgroparna är belägna i rena utmarkslägen; bl a finns några stora områden i gränsområdena mot Norge. Några enstaka järnframställningsplatser återfinns i skogsområdena strax ovanför Klarälvdalens terrasser, och på terrasserna finns kolningsgropar insprängda bland fångstgroparna. Slaggförekomsterna har mestadels hittats i åkermark i anslutning till bebyggelsen i Klarälvdalen. Dessa slaggförekomster, liksom merparten av kolningsgroparna på terrasserna, hör förmodligen samman med smide vid gårdarna.

Totalt har nitton järnframställningsplatser, varav en med två kronologiskt åtskilda faser, och elva kolningsgropar daterats med 14C. De äldsta dateringarna från såväl kolningsgropar som järnframställningsplatser härrör från mellersta järnåldern och de yngsta från senmedeltid och tidig modern tid. Dateringarna uppvisar en koncentration till vikingatid och tidig medeltid, en period som framstår som den lågtekniska järnframställningens höjdpunkt i området.

Det finns även enstaka omnämnanden om lågteknisk järnframställning i området i domböckerna under 1600-talet första och mellersta del (Bäckvall), men verksamheten föreföll vid denna tid vara under avveckling. Det är också betecknade att ovannämnda bondekopperativa hammare vid Likån gick ur bruk under 1600-talet, för att ersättas av det privilegierade Letafors bruk under tidigt 1700-tal (Furuskog 1924, s. 280-282). Trots den lågtekniska järnframställningens nedgång under 1600-talet var Dalbybönderna, enligt domböckerna, involverade i handel med järn främst över norska gränsen (Bäckvall). Det rörde sig emellertid mestadels om stångjärn man anskaffat genom (ox)handel med de olika bergslagerna.

- - -

Källa: Människor i utmark. Eva Svensson. ISBN 91-2201808-5