Källa: Värmländsk kultur nr 5-6 1989 Årgång 10 pris 48:-. ISSN 0349-9545. Karlstad Tidningens AB Tryckeri, Karlstad 1989.

Då var "finnskoging" skällsord

När Erik Tellander var ung skämdes han över att vara född i Norra Finnskoga.
Men idag skryter han med att vara en äkta finnskoging.

I mina personuppgifter står alltjämt: född i Norra Finnskoga 29 juni 1917. På den tiden var det rentav skamligt att vara s k finnskoging och i hotellets liggare står det efter min första resa ut i världen: "född i Nfga".

Den församlingen kunde ingen hitta på kartan och att den var förkortningen av Norra Finnskoga förblev en hemlighet. Jag slapp att skämmas.

Kärrbackstrand, den lilla härliga byn på ömse sidor om Klarälven, en mil söder om Höljes, hette då Tjärbackstrand. Norska tjärbrännare bedrev förr sin hantering i skogarna däromkring och långt tillbaka kallades byn "Kjärbaggestrand". Norrmännen var ju baggar då. . . Innan byn fick egen poststation kom posten med hästskjuts från Sysslebäck, liksom i dag, fast nu med lantbrevbärare till de då kvarvarande hushållen i den stadigt krympande byn.

På 20-talet hade vi en välfylld byskola av B2-modell, en lärare till alla klasserna, nu nedlagd och sommarbostad till storstadsfolk. Vi hade både kooperativ och privat lanthandel där allt kunde köpas till de små hemmanens dagliga liv. Nu har "Petter i boa" ansvaret för att byarnas hushåll får tag i sina behovsvaror. "Knutboa", hette varuhuset i Höljes, efter "Knut-Erik", en dalmas och stort affärsgeni, från början gårdfarihandlare med ett stort blått knyte, som han bar på ryggen.

I Kärrbackstrand fanns missionshus där Jakob-Lars, Sann-Siri och Frälsningsarmén spred ljus över bygden och där jag hörde första pipet från en radio, som Algot i Haga trollade fram ljud ur, när det lyckades bra, även "farbror Sven". Där fanns också "festplatsen", med 8-kantig dansbana som fick papptak på 30-talet och där "Erik-Olle" dansade "bakmes" med sin Lina i ljusa sommarnätter till Kväsarvalsen på fiol. Strax intill byggdes ett gigantiskt Folkets hus dit hela Nordvärmlands dansanta ungdomar drogs i många hundratal till vinterfesternas kulmen "skifesten" som avslutade de stora drabbningarna, på Splitkeinskidor av "Happavesimodell", med valla av nedsmälta grammofonskivor, tjära och stearinljus.

Församlingens kyrka fanns sedan 1834 på älvbrinken i Höljes. Den lilla vita träkyrkan brann 19 februari 1968 och följdes året efter av en synnerligen vacker kyrka med stora fönster efter långväggarna. För den gamla tidens kyrkbesökare var det att gå till fots, från Kärrbackstrand, en mil efter en liten stig. Min mamma gick på västra sidan om älven och det tog nära nog hela söndagen att ta sig till kyrkan och hem igen.

När jag konfirmerades fanns landsväg på östra sidan älven och med en hårt sliten damcykel färdades jag - en kompis delade cykeln med mig så att vi åkte en bit var, slängde cykeln i diket och sprang framåt, tills den cyklande nådde ifatt, sen bytte vi på detta sätt, hela vägen. Genialt och roligt och vi slapp båda att gå mer än halva vägen. Båtstadsfärjan hade skrotats och en bro ledde oss och de få bilarna över älven, mot Höljes och vidare norrut mot norska gränsen.

Det var en fattig och ringa bygd. Sedan generationer tillbaka levde folket på det som kom från skogen. Man var skogsägare eller/och skogsarbetare.

I alla smågårdar och torp hade man lagård, en eller ett par kor och några smådjur. Jakt och fiske var nödvändiga tillskott liksom skogens bär. Foder till djuren fylldes på med utslåttern, finnskägg från utpinade ängsmarker, hackat löv och vitmossa, som kördes hem från bergsidorna på vinterföret, ja, allt som var grönt togs tillvara kilometervis från hemmanen. I mitt hem var det likadant, men vår gård kunde för det mesta hålla fyra kor och därtill gris, getter, höns men - ingen häst! Det var svårt att smälta för en pojke som jag.

Redan som 13-åring fick jag liksom de flesta av mina kamrater pröva på skogshuggarlivet. Jag "högg på förtjänst" åt en skogsägare och fick bo i en äkta skogskoja med britsar och öppen eld i mitten på kojan. Det var förstås spännande att där få laga sin egen kolbulla, sova på granris och vakna med mössan fastfrusen i kojväggsstocken. . . Att redan i morgonmörket ta sig upp på höjderna i meterdjup snö för att skotta sig ner till granrötterna, fälla träd, kvista, barka och vid matrasten sitta vid elden med stekpannan, ja, visst var det spännande, men det tog på krafterna.

Denna timmerhuggarvinters upplevelser har dock gett mig stoff till många "sanna berättelser ur livet", serverade med glöd, till turister från många länder, under mina år som värd. . .

Att detta hårda arbete inte var ämnat för mig begrep jag också. Fast besluten att försöka "bli något" började jag tala om att ge mig ut i världen.

Församlingens kyrkoherde hade talat med mina föräldrar om att "Erik nog borde bli präst", men det saknades pengar för en så lång utbildning, så det fick dom glömma.

Föreståndaren för kooperativas butik var en kunnig och fin man, med glimten i ögat, när han någon gång lät mig komma bakom disken. Det kändes som en ny värld med doften från alla varorna, de skinande skoporna för mjöl och socker, fotogen- och melasstunnor för att inte tala om karamellburkarna . . . Men Oscar var i sina bästa år och där fanns knappast jobb för en 13-14 års pojke.

Skollärarn, Tedde, som försökte undervisa mig i noter och fiolspel, tyckte sig ana en musiker i sin unga elev. Det beskedet tände hopp och gav impulser till förnyade lektioner på fiolen. Men det skulle gå mer än ett år innan en liten annons i Dagens Nyheter förändrade mitt unga liv radikalt. Där stod "Musikelev får anställning". Här fanns chansen! Nu eller aldrig skulle här handlas.

Mamma blev förstås helt bestört. Skulle jag lämna min bror och gården som vi väl ändå skulle överta så småningom. Nej, inga såna dumheter. Jag var ju inte torr bak örona, ut i den farliga stora världen, aldrig! Pappa, som i yngre år hade spelat fiol själv i stadsorkester, verkade medgörligare. Dessutom förstod han att om jag kom bort från gården så skulle jag glömma mina tankar på att börja i hans fotspår, som konstnär. När jag ibland tog penna och papper för att rita av något han målade i sin ateljé, så sa han jämt. "Detta ä intnô för dej pôjk". Det var hårda tider också för en konstnär då och arbetet på gården gav en säkrare bärgning, menade han välvilligt. Men att resa ut, fösöka bli något . . . Varför inte?

Efter några dagars tjat, gråt och tandagnisslan hade jag i alla fall kommit så långt att vi svarade på annonsen. Svaret kom snabbt, med ansökningshandlingar där också "målsmans intyg" krävdes. Mamma försökte in i det sista: "Dä går allri bra för dej ongen min, du ä för litten för den stora varla". Men jag skrev på - för 3 års militärtjänst, som musikelev vid Kungliga Skaraborgs Regementes Musikkår i Skövde! Det bar iväg, med matsäck, bröd, smör, fläsk, tullkorv, hemost mm och med förmaningar att akta mig noga . . .

Musikens underbara värld visade sig innehålla avigsidor, mobbing var okända begrepp men några månader äldre kamrater kunde allt sådant, stryk, skäll hörde till dagens vanligheter. Jag var knappt 16 år och knäcktes mer eller mindre av detta. Efter ett år hade jag fått nog. Kooperatören därhemma hade skrivit ett intyg att jag skulle få börja som elev hos honom! "På egen begäran och för framtida väl" skrevs jag ut från regementet. En erfaren, men lycklig yngling, återvände alltså till finnskogarna med valkar på läpparna efter all hornblåsning. . .

Efter att ha spelat med i "Granessos trio" bildade jag snart ett eget dansband och blev därigenom "proffs"-musiker, sedermera i "Swing-fyran" med trummor som huvudinstrument. Lördagar och söndagar for vi runt i parker och danshus.

Inom konsumentkooperationen gick det framåt och snart var jag butiksbiträde med en månadslön på 30 kronor. Årslönen som musikelev var 100 kronor! Som butiksföreståndare flyttade jag från hembyn och kom ut, allt längre, mot ansvarsfullare tjänster. Kriget kom med mycken militärtjänst och med tidigare fast anställning påhängde jag förstås gradbeteckningar av allt ädlare sort.

Det kom anbud från den privata handeln och 1947 "hoppade jag av" konsum och kom till huvudorganisationen i Stockholm. Där fanns möjligheterna och där försökte jag rota mig. Men hela tiden fanns en idé i huvudet: ett eget "pensionat".

Som barn lekte vi med kottar och gjorde hus i sanden, mina kamrater hade lagård med kor, jag hade pensionat med gäster och bäddar. Hemma hade jag lärt mig att ta hand om "främmande", mamma var skolad storhushållsmatmor och hade oftast gäster boende. Dit kom agenter, nasare, föreläsare, lärarvikarier, konstköpare osv och alla bänkade vi oss kring köksbordet. Vi bäddade med halmmadrasser i rummen under den varma årstiden och där var sällan helt tomt från boende.

Min uppgift var bl a att bjuda gästerna på morgonkaffe på sängen, bädda, städa och hjälpa till med disken . . . En viss vana hade jag alltså från "pensionat". Och drömmen om ett alldeles eget fanns med hela tiden.

Så fort jag kunde, reste jag hem till finnskogarna, på sommaren som skördedräng på gården, där allt hade blivit lättare att sköta. Tekniken hade kommit. Maskinerna gjorde det tyngsta arbetet. Mina gamla kamrater, grannar och vänner, som alltjämt bodde kvar i hembygden, såg ut att ha det gott. Kanske tom bättre än vi som utflyttat. Det var i varje fall ett friare och friskare liv än mitt, i storstadens jäkt och stress. Alltmer krävande arbetsuppgifter, ofta inom nya områden, tog hårt på kropp och själ. En gång finnskoging - alltid finnskoging, tänkte jag. Men hur skulle jag hitta mitt "pensionat"?

Vi startade "Klarälvdalingarnas Gille i Stockholm" under mitt första år där. Våra ögon tårades när vi under träffarna fick hälsningar hemifrån, kära besök av släkt och vänner. Vi längtade alla hem - trots framgångar i huvudstaden.

För min del hade jag krokar ute efter tips om ett hus, ett nedlagt vårdhem, en större gård eller liknande, lämpligt till "pensionat". Då och då kom det också förslag, men än så länge hade det inte dykt upp ett riktigt bra.

Så en dag stod Dalby sjukstuga tom, man hade förlagt sjukvården till Likenäs. Efter noggranna studier av byggnader och inredning stod det klart att här kunde jag slå till. Förhandlingar med kommunledningen gav besked, jag skulle få överta hela fastigheten som den stod.

I samma veva hade bygdens nya "Långbergets sporthotell" fått ekonomiska problem. En sen vinterkväll 1966 kom ett telefonsamtal som skulle förändra mina planer och ge mitt liv nytt innehåll. Styrelsen satt i krismöte och meddelade kort och gott "vi tror att du är rätt man, vill du överta Långberget"... Jag drömde väl! Innan samtalet var slut var vi överens. Allt gick i rasande fart och redan före påsken var jag installerad "på toppen av Värmland", som arrendator visserligen, men egen företagare.

Hemma i finnskogarna! Inte i Norra Finnskoga, men nästintill, i Finnskoga Dalby, som kommunen nu hette. Min bakgrund, kännedom om livmedelshantering, lärare i köpmannautbildning, reklam och PR, massmediakontakter under lång tid mm mm var nu värdefull som företagsansvarig.

Bygdens folk ställde upp för mig och stödde det jag företog på Långberget. Utan överdrift gick rörelsen framåt. Där serverades nävgröt för första gången på restaurang, kolbulla, harr- med römmegröt, tunnbröd med getost och gästerna trivdes. Där fick de kännedom om glesbygdens fördelar, hur folket levde förr och nu och vårt Finnskoga blev rätt välkänt.

Höljes kraftverk var färdigbyggt sen några år och tjänstemannamässen stod tom. Uddeholm ville bli kvitt fastigheten som den stod, med utrustning för 30 personer. Det blev en snabb affär. Redan samma höst invigdes "Finnskoga Wärdshus" ("Finnskoga" var viktigt).

Höljes fick sedan Hembygdsförening, Scoutkår, Hembygdsdagar, ny campingplats, otaliga radio- och teveprogram med "Livet i Finnskogarna" och dansen på koppargolvet, som blivit värdshusets signum, liksom länets första värdshusinomhuspool.

Det blev ett slitsamt liv, men roligt och inspirerande. Efter 8-9 år överläts företaget och jag skulle få tid för mig själv. Jag hamnade i Karlstad och efter några månaders vila satt jag på lokalradion med ett eget turistprogram "Sommartips". Mina 5 år på länsstyrelsen därefter, som länets första och kanske sista "turistkonsult", var också inspirerande. Åtskilliga tjänstemän höjde på ögonbrynen när de såg den okonventionelle finnskogingen gå genvägar i byråkratins djungel för att på något fiffigt sätt underlätta för turismföretagare med nya idéer. Måhända blev något uträttat på det sättet.

Som "disponent" (jag disponerar min tid) sen några år, finns jag numera ofta i min sekelgamla skogskoja, djupt inne i furuskogarna vid norska gränsen, i mitt Finnskoga. Där sitter jag nu och minns, medan den ystra ån brusar runt kojknuten. Kolbullen på den stora eldpallen smakar i dag som förr i ungdomsårens kojor, kojbritsen är skön att slumra på och där är lätt att fortsätta drömma, nu tillbaka till tiden då jag "högg på förtjänst" och bodde den kalla vintern i samma koja . . .

Men i dag, när tillfälle gives, så skryter jag för andra med att jag är en äkta finnskoging. Tiderna har förbättrats.

Erik Tellander



- - -

Källa: Värmländsk kultur nr 5-6 1989 Årgång 10 pris 48:-. ISSN 0349-9545. Karlstad Tidningens AB Tryckeri, Karlstad 1989.