Källa: LINDOW-AGNARSON ELISE Gränslöst


Gränslöst

Av Elise Lindow-Agnarson


1905, det året min bror föddes, höll det på att bli krig. Norrmännen ville inte längre vara förenade med svenskarna i en union. Det stod två härar mitt emot varandra på ömse sidor om Värmlandsgränsen. Så här var soldaterna klädda. Statsmän från bägge länder satt i Karlstad och resonerade. Tvisten löstes på fredligt sätt. Unionen upplöstes och norrmännen fick själva bestämma i alla sina angelägenheter.

Det enda som geografiskt skiljer Värmland från Norge är en uthuggen gata i granskogen. Naturen på ömse sidor är av samma art, så är också kulturen. Värmland låg så avsides från sveakonungarnas välde och var så glest befolkat att de inte tyckte det var mödan värt att införliva det med sitt rike.

Under 900-talet ingick det i Harald Hårfagers norska välde. Det är fantasieggande att tänka sej att den isländske skalden och krigaren Egil Skallagrimsson varit här som skattekrävare för norska jarlar. Inte förrän med drottning Margareta återförenades Värmland varaktigt med Sverige 1389.

Vår nationalitet är svensk. Vår dialekt dalbymålet, har ett starkt norskt inslag, t ex på naturföreteelser. Konglä, brynjibär, tyttbär, jolbär och mûltä, alltså kottar, hallon, lingon, smultron och hjortron är norska ord, som vi gjort till våra.

Min släkt har släktingar i Norge. Min mormors syster reste till Norge, gifte sej med en norsk bonde på Heimdal utanför Hamar och de fick fem svensk-norska barn. Dessas barn och barnbarn reser vi i dag och besöker. Att ha kontakter med grannlandets folk och kultur är en rikedom, som vi inte vill mista.

Den norske bonden och hans svåger, min morfar, brevväxlade med varann och jag har från den norska släkten fått kopior av min morfars brev.

Ur ett av breven från Halvard Sandegren, min morfar, till den blivande svågern - Lars Alhoug - av den 17 juli 1892 ska jag citera några rader. Den svensk-norska föreningen skulle äga rum i Dalby och bröllopsfesten skulle hållas i Hole skolhus, där morfar var folkskollärare. Brevet innehöll praktiska råd inför det stundande bröllopet. Förutom om alla papper som skulle ordnas handlar det också om mera jordnära förberedelser för mat och dryck: ”På tal om drickesvaror får jag nämna en sak, som jag kanske borde tillkännagifva förut. Såväl min hustru som jag tillhör en absolutistisk orden, och det är stridande mot denna ordens statuter, att dess medlemmar tillåta förtäring av starka drycker i sina hem. Och mot dessa vilja vi för ingen del bryta”. Så påpekar morfar att det också är riskabelt att ta sprit över gränsen, ”tullsnoken är farlig”.

Det var den tiden för nykterhetsrörelsens födelse i dalen.

Nästa brev, som jag ska citera är från 1905, den 10 juli. ”Sorgligt att brödrafolket är så missnöjt med unionen, som ändå haft det goda med sig, att vi fått njuta 90-årig fred. Sorgligt att det nu måste vi bryta bandet och gå sin väg. Månne denna skilsmässa kan bli till gagn för de båda folken?? Ja – ja! Gud vet det – icke vi.”

Unionen upplöstes i oktober 1905, men inte släktbanden.

1906 skrev morfar till sin svåger:”…får bedja både dig och Kerstin om ursäkt för min långa tystnad. Orsaken därtill har icke varit de politiska förvecklingarna, utan sjukdom i familjen… Wäl att unionskonflikten löstes på ett så fredligt sätt. Wåra svågrar voro ej ute på vakt vid gränsen, icke heller Wilhelm (sonen). Vi hade ej en enda man vid Medskogen mot den norska trupp som låg på andra sidan där; icke heller Långflon i Norra Finnnskoga. Wi voro så lugna och trygga ändå här i öfra Wermland, ty vi kände våra ”Pappenheimare”. Jag vill med dig, käre vän och svåger, önska och hoppas att skilsmässa måtte hafva lyckliga följder för folken i de båda nordiska landen… måtte vi lära oss att levfa ifred och endräkt med varandra!

Och måtte vi Gud bevara oss för – ryssen!!"

1908 upprepar Morfar: ”Unionen mellan de två å den Skandinaviska halvön liggande landen är upplöst. Likväl vill jag tro, att de släktskapsband, som förenar familjen å Heimdal med familjen i Holes skolhus ännu bestå – ja, att de skola hålla så länge livet varar”.

Breven till morfar från hans norska svåger, Lars Alhoug, har jag inte lyckats få tag på, men jag har en samling fint inbundna dikter av honom, som han kallar ”Smaa literaere produkter”. Dessa dikter har delats ut till barn och anförvanter runtom i Norge och Sverige.

Att skapa sig en bild av en annan man genom hans efterlämnade dikter är en bra metod. På 242 sidor, tättskrivna med hans sirliga stil i faksimil, framträder hans dagliga liv i fest och vardag, och hans djupaste tankar.

Här är några rubriker: ”Ved en söndagsskoles Aabning”, ”Till Furnes Blaabansforening”, ”En Afholdssang”, ”Till min mor på 70-aarsdagen” och det är dikter vid guld- och silverbröllop och begravningar.

Många är avsedda att sjungas. ”Paa Björnsons begravelsedag 1910” sjunges ”till en tone af Grieg”. En sång till den 17 maj 1905, året för unionsuppbrottet, sjungs till ”Efter balen”, en känd amerikansk melodi.

Till värmlandsvisans melodi sjungs ”Himmelkampen, en Fjeldhögd”, en intensiv hyllning till skog, berg och bäckar. Ett citat: ”Og – multena i Naeverskrukka baere” , nog förstår en nordvärmlänning de orden.

Till ”Hold Vagt”, en fosterländsk dikt har han själv gjort musiken.

Att skriva av sej sin sorg över en död huskatt och en uttjänt häst föll sej naturligt för den bonde han var. Hans bön till Gud är: ”Skab hjerter du, som varmt för dyre braend, Det önskes av en dyrevän”. Astrid Lindgren kunde inte sagt det bättre i våra dar.

Märkliga är dikter som ”Hilsen till Zola i anledning av Dreyfussprocessen” och ”På Runebergsdagen, Suomis rop efter ett attentat på finnenes frihet”. Han hade utblick över världen från sig gård, Heimdal.

Många dikter andas kärlek till allt levande
: ”Kjaerlighed: Jag vet en blomst fra [?] have /Fra paradisets gyldne bed/Vor jord den fick i vuggegave/ Og lovet vare himlens gud/ Den blomst dör aldrig, aldirg ud”. En dikt till Sverige den 17 maj, vilken bör ha skrivits strax efter unionsupplösningen, har dessa rader:” Lad os hilse vor östlige grande Med en sang nu i festlige stund… der blev fred, der blev solglans bland Fjelde. Da forsånedes Svea och Nor”.

En annan 17 maj dikt sjunges till Marseljäsen och en tredje till ”Ja, vi elsker”. I dikten ”Hjemmet-Alhoug” finns en rad: ”Kjaer er os lien der”.

Den till fredlöshet dömde islänningen Gunnar på Lidarände vänder sej om när han ska lämna hemmet och säger så här:

”Fager syns mig liden. Aldrig har hon synts mig fagrare. För mig finns ingen väg från hemmets dörr”.

I ”Strötanker over sociale spörgsmål”, kommer Lars Alhougs socialistiska tankar fram.
Det handlar om världssvält och de fattigas armod på nära håll. De blir hänvisade till fattigvården och Lars säjer – han har strax innan talat om rika skördar av korn och potatis – ”mens tusinder av laes (lass) der gaar med mad i brendvinskjelen, Og ingen nytte av det får, kun skade – störstedelen – mens stakler lever kun av naaden: Kan noen forstå den samfundsgaaden?”


Många svenskar hade släktingar i Norge och var mycket rädda för att det skulle bli krig. Så här skrev min morfar till sin norske svåger: "Unionen mellan de två å Skandinaviska halvön liggande landen är upplöst. Likväl vill jag tro, att de släktskapsband, som förenat familjen å Heimdal med familjen i Holes skolhus, ännu bestå, - ja, att de skola hålla så länge livet varar. Wäl att unionskonflikten löstes på ett så fredligt sätt"


Det predikas om frihet, jämlikhet och broderskap i kyrkorna, skriver Lars, men det utövas inte. Han tvivlar på samhället som det är.

Jag tror att dessa tankegångar var ovanliga hos en välbärgad lantbrukare i början av seklet.

Genom de båda vännernas – norrmannens och svenskens – brevväxling går en stark ström av känslan av tryggheten i Gud, tron på nykterhetstanken och kärlek och omsorg om familjen. De hade mycket gemensamt.

Än idag lever de svensk-norska familjeförbindelserna. Unga män från Klarälvdalen reser till Norge och kommer hem med norska kärestor och bildar familj.

Den där uthuggningen i skogen, riksgränsen, hindrar varken kärlek eller varusmuggling.

Om norska pojkar åker på friarfärd till Sverige i samma utsträckning vet jag tyvärr inte!

Jag har med flit inte översatt Lars Alhougs dikter, jag tycker vi svenskar kan bekväma oss med att fundera lite, vi är lata när det gäller grannlandsspråken. I Biblioteksbladet nr 9/84 står det att danskar och norrmän läser mycket mer svensk litteratur på originalspråket än vad svenskar läser norska och danska. Jag citerar Gunnar Jensen från Oslo: ”En översättning är aldrig likvärdig med originalet. Många nyanser går förlorade i översättningen och felaktigheter smyger sig gärna in. Vi behöver den nordiska litteraturen för att stötta vår egen för att inte alltför mycket ska förloras i den lavin av framförallt anglosaxisk litteratur, som sköljs över oss. Vår egenart är dyrbar och den kan stöttas av våra grannländer”.

Den nordiska tanken är värd att vårdas och framförallt praktiseras. För att vidmakthålla intresset för grannlandets språk på ömse sidor om gränsen har biblioteket i Sysslebäckl ett utbyte av böcker med biblioteket i Åsnes två gånger om året. Det mest efterfrågade i Sverige är böcker av norska författare i gränstrakterna. Av svenska böcker i Norge är det i huvudsak böcker om jakt och vildmarksliv som är populärast. Helt naturligt, för vildmarken emellan oss har vi gemensamt.

Varför inte låta svenska skolbarn brevväxla med norska? Kanske det finns vänorter som redan gör det, annars är idén värd att pröva!

Och läs norska böcker på norska! Den stora läsekrets, som tycker om detektivromaner kan få sitt lystmäte, där drivs ju läslusten också fram av spänningen, man måste veta hur det går. Jag har god hjälp av min norsk-svenska ordbok för bokmål och nynorska av Nat. Beckman, en reviderad upplaga. Läs och se hur också svenskan får andra dimensioner och färger av kontakten med ett närbesläktat språk!

 


 


Källa: LINDOW-AGNARSON ELISE Gränslöst