Källa: Landstinget Kulturliv 3-94


Åter till Sysslebäck

 


Aino Trosell och Elise Lindow-Agnarson

 

Aino Trosell, f 1949, bosatt i Malung med make och fyra barn. Sedan 1985 ägnar hon sig helt åt sitt författarskap och har utkommit med sex romaner, en novell- och kåserisamling samt en barnbok. 1994 fick hon Ivar Lo-Johanssons personliga pris på 240 000 kr. På B&B mässan i Göteborg medverkar Aino Trosell 28/10, 1500-1630 i seminariet Provinsialism, Universialism- eller mittemellan.

Nej, det här är kusligt, säger Aino Trosell. Vi är på väg uppför backen till barnboksförfattarinnan Elise Lindow-Agnarson i Sysslebäck, den plats där Ainos nyligen utgivna barnbok Jäntungen delvis utspelar sig. Med sig i väskan har Aino ett foto av sin mor. Hon kom från Sysslebäck och gick bort endast 50 år gammal. Det finns bara några yngre släktingar i livet på moderns sida. Med dem har Aino ingen kontakt. Hon hoppas att Elise kanske skall känna igen modern på fotot och berätta något om henne. De bör ha varit ungefär jämngamla. Nu visar det sig att Elise bor i den framlidna kusinens lilla stuga, där Aino ofta var som barn!

Dörren slås upp och ut kommer Elise Lindow-Agnarson, en vital och livlig 79-åring i rosa blus. Tänk att Du är Ediths dotter, ropar hon.



Tvingades dra ut tänderna

Så får vi veta att Elise och Edith, Ainos mor, var klasskamrater och att Elise kände henne och hela hennes familj väl. Edith var bäst i klassen men fick inte fortsätta att läsa till lärare, fastän hennes lärarinna tiggde och bad föräldrarna om det. Istället tvingades Edith 16 år gammal dra ut alla tänderna, ”fast alla sade att jag hade så fina tänder”, som hon senare anförtrodde Aino. Så var det på den tiden. En tandprotes var en vanlig konfirmationspresent. Med lösgom reste den unga flickan till Karlstad för att bli piga. Det var en hård start i livet och hon blev också mycket bitter. Edith kom så småningom som piga till Malung där hon träffade den 15 år äldre, opraktiske drömmare, som skulle bli Ainos far, gifte sig med honom och började hyra ut rum till resande i det hus de byggde åt sig.

Om livet i det stökiga och larmande resanderumhotellet, som om helgerna var fullt med berusade skogsarbetare, berättar Aino Trosell med en burlesk men varm och ömsint humor i Jäntungen. Men delar av boken utspelas också i Sysslebäck där Aino tillbragte långa barndomsperioder under 50-talet hos mormodern, snäll men frånvarande och underlig efter ett slaganfall i 40-årsåldern, och morfadern, han som tvingade den unga Edith att dra ut tänderna. Han var bra på att läsa sagor men i övrigt var han inte snäll, ” det kände man och det såg man också på hans ögon”.



Bråk mellan föräldrarna

Omkring den lilla Jäntungen finns ett brokigt menageri av människor, familjen som Jäntungen älskade mest av allt i världen, den tankspridde pappan, mamman som slet och arbetade, brodern som for illa av allt bråk mellan föräldrarna, de fulla men snälla skogsarbetarna, den godmodige Lissjers Linnea med sonen Alfred i grannstugan, gårdfarihandlarna, som tog in på Resanderum under veckorna, turisterna som kom om sommaren, morföräldrarna, släkten och lekkamraterna i Sysslebäck.

Jäntungen är en charmfull och rolig men också litet sorglig bok. Föräldrarna skiljs, mormor dör, jäntungen blir mobbad i skolan, nej, allt är inte roligt. Man sträckläser boken och minns. Jo, precis så här var det. Kanske är Jäntungen i första hand en bok för vuxna att läsa på egen hand eller tillsammans med barn och barnbarn. En allåldersbok är det hur som helst.



Kulturhistoriska bilderböcker

Det är också Elise Lindow-Agnarsons tre bilderböcker med minnen från barndomen i Sysslebäck, där fadern hade lanthandel och modern, också hon, hyrde ut rum, till handelsresande. När jag var liten var jag väldigt liten, 1976, När jag var liten var allt så väldigt stort, 1979, och Innan allt är glömt 1992, heter de. Man skulle kunna kalla dem för kulturhistoriska bilderböcker. De är fyllda med detaljrika, humoristiska och roliga bilder från Elises värmländska barndom i Sysslebäck på 1920-talet.

Elise Lindow-Agnarsons, f 1915 i Sysslebäck. Fick Litteraturfrämjandets debutantpris för sin första barnbok. Hon har också fått Karlstads kommuns Gustaf Fröding-pris.



Det är betagande böcker, oerhört roliga att titta och bläddra i och läsa högt ur för förskole- och lågstadiebarn i familjen eller bekantskapskretsen. Och att titta i och minnas förstås. Aino har läst dem själv och för sina barn flera gånger för att genom böckerna ge barnen kontakt med deras döda mormor. Det är precis som om mormor själv hade berättat det här, brukar hon säga. Det borde finnas en uppsättning av Elises böcker på alla för- och lågstadieskolor, servicehus, långvårdskliniker och andra ställen där barn och äldre människor samlas i hela landet, tycker vi.



Mycket gemensamt

Mycket har de gemensamt Aino Trosell och Elise Lindow-Agnarsons trots att det skiljer 30 år mellan deras barndomsupplevelser i Sysslebäck.

Aino börjar sin bok med en ingående och rolig skildring av de späda barnaårens pottbestyr, ett mindre vanligt motiv kanske i svensk skönlitteratur. Som illustration hade hon kunnat använda Elises teckning av den alltför stora pottan i När jag var liten var allt så väldigt stort eller den med systern som inte hittar pottan alls utan kissar i pappas galosch i Innan allt är glömt. När Jäntungen blir större tillbringar hon trivsamma pratstunder med Lissjers Linnea i Lissjersdasset med deras trasmatta, intressanta bilder på väggarna, färgglada priskuranter och tidningar, som användes både som underhållande lektyr och toalettpapper.



Ville ha sällskap på dass

Hur ett sådant dass såg ut kan man se i När jag var liten var jag väldigt liten, där Elise förevigat det Lindowska familjedasset med två stora hål och ett litet i mitten. Om vintrarna var där ruskigt kallt när det var minus 20-30 grader. Man ville aldrig gå ensam dit utan övertalade nåt syskon att följa med och bära fotogenlyktan för sällskaps skull. Längre fram i livet kunde man tjuvröka 39:an Turk i utedasset, det ser man också i Innan allt är glömt.

Familjen Lindows vita lanthandel låg i en trång dal med bergkullar och mörka tall och granskogar omkring. När Jäntungen kom med bussen till Sysslebäck var det just vid Lindows affär, som mormor och morfar tog emot. I Lindows affär kunde man köpa bröstsocker i strut innan man traskade uppför backen till morföräldrarnas stora, gamla, gistna hus, där man kunde hitta mycket spännande i garderober, vindar, mörka prång och morfars skomakeri.



Längtade till mamma

Både Aino och Elise upplevde som barn den trånga dalgången som dyster och ödesdiger. Speciellt otäckt var det när den hotfulla aftonsolen gick ner bakom de blå bergen. De faluröda husen fick en blodig ton. Elise kände sig liten och ensam och rädd när hon satt på trappan och tittade ut över dalen.

”Jag visste att någonting skulle ta slut en gång precis som solskenet tog slut och mörkret kom”.

Precis så tryckande och vemodigt beklämmande upplevde Aino dalen när hon satt på farstukvisten om kvällarna och längtade hem till Malung och mamma.

Roligare var det att sitta alldeles knäpptyst och tjuvlyssna under bordet medan tanterna skvallrade. ”Man lärde sig mycket om skvaller” tycker Jäntungen, ”fast ibland fattande man ingenting och om man då råkade fråga så blev man utvisad. Det här är inget som ungar ska höra, och små grytor har också öron, lät det då.”



Återvände ”hem”

Ainos mor älskade att läsa. Att gå till biblioteket var viktigare än tandborstning. Hon överförde en djup respekt för bildning och ”fint folk” till sin dotter. Länge trodde Aino att människor med akademisk bildning var godare än andra, bättre som människor helt enkelt. På socialhögskolan i Göteborg upptäckte hon att det inte var så. Och tiden som socialarbetare blev inte lång. Aino lämnade socialkontoret efter bara några månader och skolade om sig till svetsare. På varvet i Göteborg kände hon sig hemma. Där var det samma stil och kamratskap som bland skogsarbetarna i Malung. Det kändes som att återvända hem. Där fick hon lust att börja skriva.

Aino tar fram kortet, som hon fick en ingivelse att ta med sig, just innan hon skulle ge sig av till Sysslebäck. Där står hennes mamma, Edith, i ett gammaldags, stort, vitt skolförkläde mitt bland alla skolbarnen. Elise pekar på en allvarlig flicka med mörkt, kortklippt hår, placerad en pojke och två skolflickor ifrån Edith. Det är Elise själv, som står där!



Köpte det förfallna lilla huset

Elise berättar att hennes skolväg gick förbi Stortäppan där Ainos mormor och morfar bodde med sina barn. Ofta stannade hon till där på hemvägen och lekte med Edith och hennes syskon. 1975 köpte Elise det förfallna lilla hus, Hagen, där Ainos morbror Ivar och moster Lilly och senare kusinen med sina barn bodde. Ibland går hon till kyrkogården och säger Hej! till stor Ida, som var morbror Ivars mamma. Nu åker Aino till Kyrkogården för att hälsa på sin mamma, som också ligger begravd där. Det har varit en fin dag för två barnboksförfattare, som har mycket gemensamt.



Lena Sewall



Teckning: Elise Lindow-Agnarson
 


 

 


Källa: Landstinget Kulturliv 3-94