Källa: Mats Fallbäcken
HÖGSKOLAN I KARLSTAD
Samhällsvetenskapliga institutionen
OVANSJÖBYGDEN
En studie av den kapitalistiska marknadens framväxt och dess inverkan på bondeklassen i Ovansjöbygden, Dalby socken, mellan åren 1750 och 1860.
OVANSJÖBYGDEN
En studie av den kapitalistiska marknadens framväxt och dess inverkan på bondeklassen i Ovansjöbygden, Dalby socken, mellan åren 1750 och 1860.
Författare: Mats Fallbäcken
Handledare: Peter Olausson.
Innehållsförteckning
1. Inledning
Under de hundra år som förflöt mellan 1750 och 1850 skedde en omvälvande förändring av det svenska agrarsamhället. Samtidigt med en kraftig ökning av folkmängden, vilken var särskilt påtaglig från början av 1800-talet, skedde en social skiktning av agrarbefolkningen. Vid sidan av bondeklassen - vars relation till jorden kan beskrivas med ”ägande” (gäller skattejord) - tillväxte en grupp obesuttna - torpare, backstugusittare, inhyseshjon och statare, vilka fortfarande skulle försörjas av jorden men som själva inte ägde den - mycket kraftigt. Från 1751 till 1850 kom dessa gruppers andel av den svenska jordbruksbefolkningen att öka från ca. 20% till nästan 50%. Medan antalet bönder under de hundra åren ökat med 11%, hade gruppen obesuttna ökat med hela 324%. (Winberg, C, Folkökning och proletarisering, s.17)
Bland många andra har Christer Winberg behandlat denna utveckling. Som förklaring till den sociala skiktningen, eller proletariseringen som Winberg kallar den, betonar han den ”agrara revolutionen.” (ibid, s.269) Uppkomsten av en marknad för jordbruksprodukter, och därmed förutsättningar för ett kapitalistiskt jordbruk, medförde produktionsomläggningar. På frälsejorden avhystes frälsebönder och ersattes med torpare eller statare. På skattejord löste vid arvsskiften en av arvingarna ut de övriga. I tider med ökande markpriser, avsättningsmöjligheter för ett produktionsöverskott och ökad efterfrågan på arbetskraft inom jordbruket, framstod detta för samtliga parter som det bästa alternativet. Den utlöste fick en penningsumma med vilken han kunde etablera sig som torpare och som sådan dryga ut försörjningen med lönearbete. På längre sikt ledde detta till att klyftorna mellan de som fortfarande var jordägare - bönderna - och de som förlorat denna anknytning till jorden, vidgades ytterligare. (ibid, s.55)
På detta sätt visar Winberg att de obesuttna gruppernas tillväxt inte huvudsakligen skedde genom intern rekrytering (de obesuttna hade i själva verket lägre reproduktion än bönderna), utan till stor del berodde på en deklassering av människor födda inom bondeklassen. Hans beskrivning av deklasseringen som ett fenomen kopplat till generationsskiftena förefaller emellertid behöva kompletteras. I sin hypotessammanfattning konstaterar Winberg bl.a.: ”Bondegruppen differentierades. Dels uppstod ett skikt storbönder, dels en grupp småbönder.” (ibid, s.266) En sådan förändring av agrarsamhället jordägarstruktur har naturligtvis inte uppstått enbart genom arvskiften. Den förutsätter att jord också bytt ägare genom andra former av transaktioner, där vissa bönder - storbönderna - förvärvat mer jord än de hade avstått, medan andra - småbönderna - avstått mer än de förvärvat. Denna del av agrarsamhällets sociala skiktning har Maria Ågren studerat i sin avhandling ”Jord och gäld” från 1992.
I sin studie av Stora Tuna i Dalarna beskriver Maria Ågren bl.a. hur jordtransaktionernas karaktär förändrades under perioden 1750 - 1850. Från att vid 1700-talets mitt främst ha utgjorts av byten av omarronderingskaraktär, kom de under 1800-talets första årtionde att huvudsakligen bestå av rena köp, men även - framför allt under 1820-talet - exekutiva auktioner. Det var i första hand små jordägare som p.g.a. skuldsättning tvingades göra sig av med jord. Tidigare hade de försäljningar som förekommit oftast gällt lotter som ur säljarens synpunkt låg avsides, men nu blev även jord som låg i säljarens hemby i allt högre grad föremål för försäljning. Bakom försäljningen låg ofta skuldsättning, och jorden blev alltmer en vara som kunde utbjudas på en marknad för att realiseras till kontanter. (Ågren M Jord och gäld, s.262)
Både Winberg och Ågren betonar uppkomsten av en marknad inom det agrara systemet som väsentlig för den socioekonomiska utvecklingen mellan åren 1750 och 1850. Jag tror man kan påstå, att om någon faktor i det komplexa skeendet kan sägas vara en direkt orsak till den sociala skiktningen, så är det just marknadskrafternas ökande inflytande och det kapitalistiska jordbrukets genombrott. Ur insikten om de möjligheter som en fri kapitalistisk marknad erbjöd hade liberalismens idéer vuxit fram, och dessa idéer lockade nu agrarsamhället att socialt polariseras. Detta i högre grad än vad den dramatiska demografiska utvecklingen ensam skulle ha gjort. På skiktningen följde efter hand proletariseringen och därmed övergången till industrisamhället.
Går det att se paralleller till den här utvecklingen i Nordvärmland?
Upp
Det område jag har studerat utgörs av nio hemman i Dalby Socken.(Hemmanen är: Nedergården [1/3 mantal], Gunneby [1/1], Lillbergsgården [2/3], Hole [2/3], Stommen [1/3], Fläskremmen [1/3], Tutstad [1/1], Slättne [2/3] och Sysslebäck [1/2].) De nio hemmanen benämns tillsammans Ovansjöbygden efter sitt läge norr om Vingängsjön i Klarälven. Under den period som undersökningen gäller (1750-1850) täckte de en yta av ca 35 000 tunnland. Av denna areal var en överväldigande del skog. Den åker- och ängsmark som fanns var koncentrerad till själva älvdalen och utgjorde blott någon enstaka procent av den totala arealen. (Bäckvall L. Om övre Klarälvdalen i gågna tider, Larsson, Ingvar (red), s.32.) Området bestod uteslutande av skattejord. Endast två av hemmanen var oförmedlade - dvs ansågs kunna prestera ett helt mantals skatt - medan resterande sju var förmedlade till i tre fall 1/3 mantal, i ett fall ½ mantal och i tre fall 2/3 mantal. Området som helhet utgjorde alltså 5 ½ mantals skatt. (Mantalslängder, Dalby socken.)
Fig 1:
Ovansjöbygden i Norra Värmland.
Området är inringat av författaren med utgångspunkt från ”Hembygdskartan”.
Fig 2
Källa: Gjord av författaren med utgångspunkt från ”Hembygdskartan”.
Liksom landet som helhet upplevde Dalby socken en kraftig folkökning under perioden. Enligt Tabellverkets sockentabeller var socknens folkmägd år 1775 1857 personer, år 1805 2573 personer och år 1880 7021 personer. (Nilsson Y. Bygd och näringsliv i norra Värmland, ss.72, 128. I siffrorna ingår folkmängden för nuvarande Norra och Södra Finnskoga.) De drygt hundra åren såg alltså en 278%-ig ökning av invånarantalet.
Förutsättningarna för området att inlemmas i en kapitalistisk jordbruksmarknad för odlade produkter var långt ifrån gynnsamma. Av 1720-talets geometriska kartering framgår att jordarna i älvdalen gav låg avkastning. Vanligt var att de endast gav dubbla utsädet tillbaka, ibland t.o.m. mindre än så. (ibid, s.104) 1762 anger landshövdingen Adolf Mörner Älvdalsjordarnas avkastning till: ” […] sällan […] mer än tredje kornet, men oftast mindre”. (Mörner A. Kort oeconomisk beskrifning öfwer Wermeland åhr 1762, i ”Värmland förr och nu”, 1952, s.72) Samtidigt konstaterar han: ”Säd behöver man här ofta köpa men kan aldrig sälja”. (ibid, s.74) Ungefär fyrtio år senare beskriver Värmlands Hushållningssällskap i sitt betänkande från 1805 norra Värmland som tillhörande den del av landskapet som varje år måste förses med spannmål. (Nilsson Y. aa, s.106) När det gäller boskapsskötseln förefaller området ha varit bättre rustat. I den tidigare citerade beskrivningen över sitt hövdingedöme skriver Adolf Mörner bl.a.:”[…] att boskapsskötseln på denne orten (Älvdalen, dvs Klarälvdalen inom Älvdals härad) med den flit och omtanke handhaves, att näppeligen på någon landsort i hela riket flera kreatur på varje hemman underhålles än här, […]”. (Mörner A. aa, s.69) En möjligen begränsad, men ändå existerande, marknad för boskapsskötselns produkter skymtar också: ”De tvenne förstnämnda socknar (Ny och Dalby socknar) kunna ock föryttra några oxar och kor till Dalarne […]”. (ibid, s.73) Av det stångjärn som bönderna oftast fick som betalning för sina kreatur i Dalarna, smiddes hästskor som sedan fördes till Norge och där byttes mot ”sill och torra gråsidor, stundom ock några fåreskinn till pälsar och fällar”. (ibid, s.74)
Områdets största potential till att bli en del av en kapitalistisk marknad låg säkerligen i dess stora skogsinnehav. Skogen hade i det att den nu kunde erbjuda bete genom säterdrift och vinterfoder genom myrslåtter, ristäkt och lövtäkt m.m., länge varit en förutsättning för den omfattande djurhållningen. Skogen framstår också relativt tidigt som en källa för avsättningsbara produkter, främst timmer. 1674 meddelades emellertid inskränkningar i allmänningarnas - vilket de nordvärmländska skogarna ännu var - användande. På ett helt hemman fick nu endast 12 tolfter timmer avverkas varje år, på ett halvt hemman 8 tolfter, på ett kvarts 4 tolfter osv. (Björkman P. Beskrifning över Wermland, s.112, Bladh G. Finnskogens landskap…, s 232) Dessutom var handeln med timmer förbehållen städernas borgerskap, och från 1674 reglerades timmerhandeln på Värmland och Dal, varvid Karlstad erhöll rätten att upphandla timmer från bl.a. Älvdalen. (Bäckvall L.aa, s.154, Bladh G. aa, s.232) Denna handel förefaller emellertid inte ha varit av särskilt stor omfattning; i varje fall inte under 1600- och 1700-talen. Orsaken till detta var främst att alltför låga priser erbjöds för det levererade timret. Konkurrensen bland uppköparna var genom den tidigare nämnda regleringen satt ur spel. En bättre marknad erbjöds istället på den norska sidan om riksgränsen. Från de av områdets skogsområden som låg längst i väster kunde virket utan alltför stort besvär transporteras till flottningsleder som ledde in i Norge.
Sannolikt fann större kvantiteter timmer denna väg västerut, än söderut längs Storälven till Karlstad. (Bäckvall L. aa, s.153ff) Sedan 1688 var emellertid affärerna med norrmännen olagliga och trots upprepade dispensansökningar från allmogen, vidhöll myndigheterna att förbudet mot timmerexport skulle gälla. (ibid, s.154. Björkman P. aa, s.112) 1729 skärptes dessutom straffet för brott mot detsamma, samtidigt som all slags trähandel med Norge uttryckligen förbjöds. (Bäckvall L. aa, s.156f. Björkman P. aa, s.112)
Böndernas förtrytelse över sakernas tillstånd visas bl.a. av en till 1746 års riskdag inlämnad skrivelse av riksdagsmannen Nils Månsson i Fastnäs, i vilken det står att läsa:
”Måtte vi beklaga oss över det svåra handelstvång varunder vi ligga, i det såg- och byggnadstimmer är den enda vara, som vi mest kunna avlåta från våra mycket avlägsna och till gränsen belägna skogar till de handlande i Karlstad. vilka veta sig vara ensamma om att uppköpa samma varor av oss, sedan vi nu stängda blivit att försälja sådant till Norge, därföre samma borgerskap, alltför väl söka att betjäna sig av ett sådant tillfälle och ej mera för en tolft sågtimmer till oss betala än 1 daler 16 öre silvermynt tolften, ändock vi som tillsläppa timret måste med mycket besvär hugga, samt en lång och besvärlig väg till leveransplatsen framföra; vilken betalning vi ändå ganska sällan få i reda penningar utan mest i sådana varor, som ganska högt för oss stegras, varföre vi omöjligen kunna med sådan handel uthärda, […].” (Citat ur Bäckvall L. aa, s. 161f. Normaliseringen av stavningen är Bäckvalls.)
Erik Fernow ger exempel på de ofördelaktiga priser som allmogen erbjöds i Karlstad under 1760- och 1770-talen: ”[…] de i Norge skulle få till 3 ½riksdaler, eller 69 daler kopparmynt, istället för 12à 15 daler kopparmynt i Klara älv” (Fernow E. Beskrivning över Värmland, Ernvik, Arvid [red]. Del 1, s.207, not 866. Fernow hänvisar till Carlstad Weckotidning, nr. 4 1774.)
1782 upphörde regleringen av timmermarknaden. (Bladh G. aa, s.230) Sporadiska lättnader i exportförbudet sågs också. Kring sekelskiftet 1800 tilläts nämligen en del timmer, mot erläggande av utförselstull, försäljas till Norge. När de båda riken förenades lättade restriktionerna ytterligare, bl.a. sänktes tullavgiften. (Bäckvall L. aa, s.177) Först 1825 avskaffades dock exportförbudet helt. (Bladh G. aa, s.230)
Konflikten mellan älvdalsbönderna och myndigheterna - som i merkantilistisk anda stödde de svenska virkesuppköparna - om virkeshandeln med Norge, pågick under drygt hundra år. Mycket virke fann under denna period köpare i Norge, men mycket blev också konfiskerat och förverkat. Någon hjälp till bestridande av de påbjudna utskylderna, eller till att köpa den spannmål man själv inte förmådde odla i tillräcklig mängd, fick säkert en del bönder av handeln. Hos några resulterade den kanske t.o.m. i en stärkt ekonomisk ställning. Andra däremot drabbades av böter, fängelse eller krav från norska köpare på återbetalning av förskott för virke som aldrig levererats därför att det beslagtagits. 27 Bäckvall L.aa, ss. 153-178 Det tidiga 1800-talets frisläppande av virkeshandeln med Norge bör rimligen ha påverkat virkespriserna på den svenska sidan i för allmogen gynnsam riktning. För Ovansjös del innebär detta att även det timmer som inte kunde fraktas till norska flottningsleder - bl.a. från skogarna på östra sidan om älven - nu kunde försäljas till ett hyggligt pris. Förutsättningar verkar alltså ha funnits för att även det perifert belägna Ovansjö i Dalby socken under 1800-talet skulle kunna bli en del i en omfattande, alltmer avreglerad marknad.
En viss industriell och protoindustriell verksamhet fanns i bygden redan före 1750. Kring 1730 hade Gunnebybonden Bengt Jakobson Bergenhem startat Letafors bruk. 28 Olsson T. Letafors bruk, s.16ff. I Näckån som utgjorde gräns mellan hemmanen Sysslebäck och Slättne fanns åtminstone från 1750-talet ett sågverk, i vilket för övrigt nämnde Bergenhem hade betydande intressen. Detta, liksom en i Gunneby belägen vadmalsstamp, vände sig förmodligen i första hand till en lokal marknad. 29 Mantalslängder och Lagfartsprotokoll.
Upp
I första avsnittet ställde jag frågan om de utslag av jordbrukssamhällets sociala skiktning i form av fastighetstransaktionernas ändrade karaktär, en förändring av jordägarstrukturen, en tendens till ökad skuldsättning för vissa kategorier jordägare etc, som Maria Ågren fann i sin undersökning av Stora Tuna i Dalarna, har paralleller i Ovansjö i Dalby socken. Jag har redan konstaterat att föutsättnigarna för mitt undersökningsområde att bli en integrerad del av en större kapitalistisk marknad fanns. Existensen av en sådan marknad är, anser jag, ett nödvändigt inslag i och för en utveckling av den typ som Maria Ågren beskrivit. Det förefaller samtidigt troligt att marknaden inte bara är en förutsättning för en sådan socioekonomisk utveckling, utan att den förr eller senare ger upphov till en social polarisering.
Även i Ovansjöbygden bör alltså en polarisering av bondeklassen i en grupp småbönder och en grupp storbönder ha skett. Som ett led i denna skiktning bör också en ändring av jordtransaktionernas karaktär förmärkas. Framförallt torde en förändring från affärer av omarronderingskaraktär (t.ex. byten) till rena köp ha skett.
Även om skuldsättningen inte ökade - Maria Ågren påpekar att skuldsättningen i det gamla agrarsamhället var ett rikligt utnyttjat sätt att reglera tillfällig obalans mellan inkomster och utgifter (Ågren, M. aa, s.31f) - så bör en tendens mot ökad formalisering av skuldmellanhavanden, i det att borgenärerna i allt högre grad låter inteckna och uppbjuda pantsatt fast egendom, märkas.
Det förefaller troligt att det framför allt var de mindre jordägarna som sålde jord och att det också var dessa som tvingades tillåta inteckning i sin fasta egendom.
En del av de jordägare som avhänt sig jord genom ren försäljning eller genom pantsättning, har på detta sätt förlorat all sin fasta egendom och alltså deklasserats från självägande bönder till obesuttna.
Slutligen bör framväxten av en marknad för bygdens produkter, samtidigt som jorden själv blev en vara på en allt större fastighetsmarknad, ha inneburit att fastighetspriserna stigit under undersökningsperioden.
För att söka verifiera ovanstående hypoteser har jag ställt följande frågor till källmaterialet:
- Kan en förändring av fördelningen mellan små, medelstora och stora brukningsenheter skönjas under perioden 1750 till 1860?
- Ändrar jordtransaktionerna karaktär under samma period?
- Sker en ökning av inteckningsfrekvenserna under samma period?
- Kan någon förändring av borgenärernas sätt att bevaka sina krav under samma period iakttas?
- Hur fördelas ägarna av egendomar i vilka inteckningar beviljas på kategorierna små, medelstora och stora jordägare vid olika tillfällen under perioden?
- Hur fördelas säljarna av jord på kategorierna små, medelstora och stora jordägare vid olika tillfällen under perioden?
- Har någon av de bönder som sålt jord tvingats till ett fortsatt liv som ebesutten?
- Förändras priserna på jord under perioden?
I mantalslängderna anges det mantal som åsatts varje hemman. Detta är ett mått på den grundskatt (jordeboksränta) som hela hemmanet skall prestera. Vidare finns under varje hemman hemmansdelarna och deras andel av skatten angiven. Vid varje hemmansdel finns också angivet vem som kontrollerar den. I de flesta fall är detta brukaren. I något enstaka fall framgår att ägare och brukare av hemmansdelen inte är samma person genom att ägarens namn anges vid sidan av brukarens. I ytterligare något enstaka fall betecknas den person som kontrollerar hemmansdelen enbart som ägare, vilket skulle antyda att ifrågavarande jord då för tillfället inte brukas. I de fall brukaren inte bor på hemmansdelen anges hans verkliga bostadsort.
Genom att använda hemmansdelens andel av skatten som ett mått på dess storlek, eller snarare på dess avkastningsförmåga, kan man alltså få en bild av omfattningen av den jord som varje, i mantalslängden upptagen, person kontrollerar. Om en person kontrollerar jord i flera hemman har jag adderat ihop de olika delarna till en mantalssumma. All den jord som en person på detta sätt kontrollerar har jag betecknat som en brukningsenhet. För att få en likvärdig bedömning av andelar från hela och förmedlade hemman har jag använt ”hel räkning” - som var samtidens benämning - för att få fram storleken på andelar av förmedlade hemman. Om således skatten för ett till 2/3-dels mantal förmedlat hemman delades lika mellan två hemmansdelar, har jag beräknat storleken på varje hemmansdel till 1/3-dels mantal. Trots att ju varje del utgör hälften av hemmanet.
Jag är medveten om att en sådan jämförelse mellan olika hemman och olika hemmansdelar inte kan bli alldeles rättvisande. Genom nyodling kan t.ex. åkerarealen ha ökat mer inom ett hemman än inom ett annat. Jag anser dock att denna beräkningsmetod är den bästa tillgängliga. De åsatta mantalen är ändå ett mått på vilken avkastningsförmåga ett hemman en gång har ansetts haft i förhållande till de andra hemmanen. Inte ens kännedom om åkerarealens verkliga storlek skulle ha gett möjlighet till en rättvis bedömning, då ju olika åkertegars bonitet kan variera.
Genom att vid varje undersökningstillfälle dividera de nio hemmanens sammanlagds åsatta skatt - vilken var 5½ mantal - med antalet brukningsenheter har jag fått fram storleken på medelbrukningsenheten. De enheter som är mer än 25% större än medelenheten har jag betecknat som stora. På samma sätt har de som understiger medelenhetens storlek med mer än 25% betecknats som små. Däremellan finns då medelstora brukningsenheter. (Metoden har använts av Maria Ågren som i sin tur hänvisar till Maths Isacssons undersökningar av By socken i Dalarna. Se Ågren M. aa s.73.)
Vi ser att både de små och de stora brukningsenheternas andel av det totala antalet ökar markant mellan 1761 och 1810 (se diagram 1). Detta medför samtidigt en halvering av de medelstora enheternas andel. Mellan 1810 och 1860 sker inga dramatiska förändringar.
Av diagram 2 framgår att medelbrukningsenhetens storlek minskar under hela perioden. De mycket små enheterna som vi ser 1810, och i ännu större antal 1860, saknas helt vid mitten av 1700-talet.
Gunneby förefaller inta en dominerande roll bland Ovansjöbygdens hemman (se bilagorna 1, 2 och 3). Tillsammans med Nedergården är Gunneby det enda hemman vars bönder vid alla tre undersökningstillfällena kontrollerar ett större mantal än vad hemmanet självt är åsatt.
Av bilagorna 4, 5 och 6 kan vi också se att ägande över hemmansgränserna blir allt vanligare med åren. Brukningsenheterna tenderar att omfatta allt mer spridda jordlotter. En nära anknytning mellan hemmanen Nedergården, Gunneby och Lillbergsgården kan skönjas. Vid samtliga tre undersökta tidpunkter kontrolleras, bortsett från den jord som hör till komministerbostället, hela hemmanet Lillbergsgården av Gunnebybönder. Minst en av de två gårdarna i Nedergården kontrollerar vid samtliga tillfällen jord i Gunneby. Fr.o.m. 1810 kontrolleras också en del av Nedergårdens jord av Gunnebybönder.
Diagram 1:
Brukn.enh. fördelade efter antal på små, medelstora och stora enheter:
Ovansjöbygden i Dalby socken.
Källa: mantalslängder.
Diagram 2: Brukningsenheternas fördelning på storlek i mantal:
Ovansjöbygden, Dalby socken
Not: Gränserna mellan små, medelstora och stora brukningsenheter är markerade
Källa: Mantalslängder
Bönderna i Nedergården och Gunneby ökar stadigt sitt jordinnehav. Vid det sista undersökningstillfället år 1860 kontrollerar de tillsammans drygt 43% av Ovansjöbygdens samlade jord, trots att deras sammanlagda åsatta mantal bara utgör en knapp fjärdedel av hela Ovansjös.
Ovansjöbygden uppvisar en tydlig tendens till polarisering av den jordägande befolkningen i det att andelen ”stora” och ”små” jordägare ökar på bekostnad av de ”medelstora”. Uppdelningen syns redan i början av 1800-talet. Hypotesen stämmer.
Samtidigt minskar medelbrukningsenhetens storlek p.g.a. att det totala antalet enheter ökar. Detta kan ses som en effekt av folkökningen och en därav nödvändig uppsplittring av jorden. På alla håll sågs kanske inte möjligheten att få en bra ersättning vid försäljning av sin arvslott som den bästa lösningen. Den trygghet, och förmodligen också högre sociala status det innebar att själv äga en egendom med andel i hemmanets alla markslag, hur liten den än var, gjorde att många i det längsta sökte bevara ägarrelationen till den jord de ändå måste leva av.
Upp
För att studera jordtransaktionerna har jag använt domböckernas lagfartsprotokoll. Vid en fastighetsaffär hade köparen att vid lagtima tinget uppvisa köpehandlingarna och ”uppbjuda” den förvärvade egendomen. Under uppbudstiden som sträckte sig över tre efter varandra följande lagtima ting - alltså minst ett år - hade allmänheten att anföra klander mot köpet. Det vanligaste skälet till klander var att man hävdade bördsrätt. Före 1863 (Inger G. Svensk rättshistoria, s.211f) skulle enligt lag arvejord vid försäljning först erbjudas de släktingar som kunde komma ifråga som arvingar till jorden. Den som således visade att han/hon stod närmare i arvsordsning är köparen, kunde få köpet upphävt och själv träda i dennes ställe. (ibid, s.35)
När köparen hade uppbjudit egendomen på tre lagtima ting utan att klander mot köpet anförts eller ev. klander hade blivit avvisat av Häradsrätten - kunde köparen erhålla fastebrev (lagfart). Fastebrevet kunde erhållas redan under det ting då tredje uppbudet hade meddelats.
Det var dock inte ovanligt att flera ting förlöpte mellan de olika uppbuden, och mellan tredje uppbudet och fastebrevet. Det var vid varje tillfälle upp till köparen att ansöka hos Rätten om uppbud resp. lagfart.
Jag har studerat lagfartsprotokollen förda vid Älvdals Härads Övre Tingslag under fem sexårsperioder mellan 1750 och 1855. De transaktioner som avslutades - där alltså fastebrev meddelades under sexårsperioden - har jag räknat och sorterat i olika kategorier. De kategorier jag definierat är: ”byte”, ”köp”, ”arv” och ”pant”.
”Bytena” kunde vara rena byten, men också sådana där de båda bytesobjekten avvek så mycket från varandra i storlek att en viss köpeskilling - ”mellangift” - var motiverad.
”Köpen” bestod av transaktioner där betalningen inte till någon del utgjordes av fast egendom. Vanligast var naturligtvis att köpeskillingen erlades i pengar. I ett fall erlades den delvis i kreatur. I flera fall utgjorde löfte om försörjning och bostad för resten av livet, och därefter ”en anständig begravning”, betalningen. Ofta skedde köpen inom släkten.
Som ”arv” har även föräldrarnas gåvor till barnen, t.ex. i samband med trolovning, räknats. Kännetecknande för kategorin är att ingen köpeskilling förekommer.
”Pant” avser sådana transaktioner där ägarbytet utgör avslutningen på en skuldförbindelse i vilken gäldenären som säkerhet för en erhållen lånesumma, eller kredit, pantsatt sin egendom. Innan borgenären kunde erhålla lagfart måste han med gäldenärens vetskap söka inteckning i, lagfara (uppbjuda på tre lagtima ting) samt låta värdera den pantsatta egendomen. Den summa med vilken pantens värde befanns överstiga gäldenärens skuld, skulle vid övertagandet utbetalas till denne.
Det mest iögonfallande med utvecklingen är den kraftiga ökningen av antalet transaktioner vid sekelskiftet år 1800 (se diagram 3). Perioden 1800-1805 uppvisar den högsta transaktionsfrekvensen, men även under de två följande undersökningsperioderna ligger antalet fastighetsaffärer på nivåer som vida överstiger 1700-talets. Om vi bortser från kategorin arv, vilken kan antas påverkas mindre av yttre faktorer såsom marknadsbildning, framstår antalet transaktioner per undersökt sexårsperiod som någorlunda konstant under första hälften av 1800-talet. De höga nivåerna förklaras framförallt av en kraftig ökning av antalet köp. Under århundradets två första undersökningsperioder har dessutom några pantförskrivningar lett till att egendom bytt ägare. Kategorin byte uppvisar ingen nämnvärd förändring i absoluta tal under de hundra åren. En närmare analys av kategorin köp visar att mellan 1750 och 1755 förekom en affär där jord i köparens hemortshemman såldes av en person boende ovanför Ovansjöbygden. Under perioden 1800-1805 skedde tre, och mellan 1850 och 1855 en sådan affär. Under de två övriga undersökningsperioderna genomfördes inga tydliga omarronderingsförsäljningar.
Diagram 3:
Ovansjöbygden i Dalby socken.
Källa: Lagfartsprotokoll.
Det kraftigt ökade antalet köp tyder framförallt på en ändrad strategi - frivilligt eller påtvingat - för att komma i besittning av kontanta medel. Under 1700-talet löstes detta i första hand genom skuldsättning. Inteckning av pantad egendom ledde sällan till att borgenären sökte lagfart. Under de två undersökningsperioderna före sekelskiftet förekom inte detta någon gång. Det viktiga var för borgenären att återfå den utlånande summan, plus den i skuldebrevet angivna räntan. Ett exempel kan ses i ett av de fyra köpen mellan 1775 och 1780. Köpet består i en återlösen av pantsatt egendom , vilken borgenären låtit uppbjuda men inte sökt lagfart på. Redan innan gäldenären efter återlösen erhållit lagfart, låter han återigen pantsätta egendomen till samme borgenär, och uppbudsförfarandet börjar igen. Inte heller denna gång ansöker borgenären om lagfart. Denne har uppenbarligen inget primärt intresse av att komma i besittning av fastigheten.
Detta är inget att förvånas över; i det gamla agrarsamhället hade ett större jordinnehav inte automatiskt medfört högre välstånd. En större egendom medförde högre skatter, krävde större arbetsinsats - egen eller lejd - och ett eventuellt produktionsöverskott kunde ofta inte avsättas, i varje fall inte till priser som kändes tillfredsställande med hänsyn till de ökade utgifterna eller den extra arbetsinsatsen. Vi har tidigare sett de svårigheter som var förknippade med försäljningen av den produkt - timmer - som ovansjöbönderna hade att erbjuda. In på andra hälften av 1700-talet saknades ännu i de flesta fall incitament för att söka förvärva en större egendom än vad som behövdes för att försörja den egna familjen och ge den ett drägligt liv. Något som kunde motivera fastighetsköp var naturligtvis att den egendom man redan förfogade över var för liten för att trygga försörjningen, eller att man önskade kunna erbjuda flera av barnen varsin besutten jordlott i arv.
Mellan åren 1775 och 1780 ser vi också ett exempel på att önskan att komma över en jordlott redan då kunde vara stark. (se bilaga 7) För att frigöra sig från andra intressenters anspråk på en inköpt fastighet var denne köpare beredd att godta en betydlig höjning av köpeskillingen. Under perioden påbörjar för övrigt samme person uppbudsförfarande på flera inköpta fastigheter, bl.a. en andel i Näckåns sågverk.
Ökningen av antalet köp sammanfaller i tid med lättnaderna i restriktionerna på virkesmarknaden. Efterfrågan på fastigheter ökar och försäljningen av fast egendom blir ett allt vanligare sätt att skaffa erfoderliga kontanter.
Samtidigt visar inteckningsprotokollen att skuldsättningen fortsätter. Att några förpantningar leder till att egendom byter ägare antyder att borgenärernas benägenhet att godta fast egendom som ersättning för utgivna lån har ökat.
Mitt antagande att affärer av omarronderingskaraktär skulle bli mindre frekventa med åren kan inte styrkas om man enbart ser till absoluta tal. Byten och omarronderingsförsäljningar förekommer ännu på 1850-talet. I relativa tal dominerar däremot denna typ av transaktioner under 1750-talet för att senare under 1800-talet få stå tillbaka för de vanliga köpen.
Ökningen av antalet köp efter 1700-talets sista årtionden kan bero på att skuldsättningen ökat och att behovet av kontanter för att reglera skulderna tvingat fram försäljningar. Emellertid kräver en försäljning att även köpare finns. I ett samhälle med begränsade avsättningsmöjligheter för jordens produkter finns få incitament för att samla på sig mer jord än vad som krävs för den egna försörjningen. Efterfrågan på fast egendom är med andra ord begränsad. På goda grunder kan man alltså, utifrån det kraftigt ökade antalet fastighetsaffärer, dra slutsatsen att Ovansjöbygden vid sekelskiftet 1800 fått tillgång till en marknad för den merproduktion som de fasta egendomarna kunde ge.
Det är förmodligen ingen tillfällighet att ökningen av antalet köp i tid sammanfaller med lättnaderna i restriktionerna på virkesmarknaden.
Upp
Som grund för detta avsnitt ligger studier av Häradsrättens inteckningsprotokoll. Under den äldsta perioden var inteckningarna inskrivna i lagfartsprotokollet.
Bortsett från perioden 1775-1780, som liksom i fallet med fastighetstransaktionerna uppvisa en påtagligt låg aktivitet, sker en ökning av antalet beviljade inteckningar fram till 1830. (se tabell 1)
Tabell 1,
Antal beviljade inteckningar i Ovansjöbygden:
| Period | 1750-1755 | 1775-1780 | 1800-1805 | 1825-1830 | 1850-1855 |
| Antal inteckn: | 9 | 3 | 14 | 18 | 8 |
Källa: Lagfarts- och inteckningsprotokoll.
Av de nio inteckningarna som registrerades mellan 1750 och 1755 beviljades sex stycken så tidigt att ett uppbudsförfarande med egendomen kunde ha inletts under perioden. Så skedde bara i ett fall, och då först på tredje tinget efter att inteckningen beviljats. Ytterligare ett första uppbud på intecknad egendom meddelades under de sex åren, men det rörde sig då om en inteckning som beviljats redan före 1750.
Flera tecken tyder på att det primära för borgenärerna inte var att komma i besittning av fast egendom. Dels överläts i två fall fordringarna till en tredje person, som alltså genom att ersätta borgenären trädde i dennes ställe gentemot gäldenären. Dels förekom i samband med sex av de nio skuldebrev som låg till grund för de beviljade inteckningarna ingen pantförskrivning av fast egendom. Det var först när den överenskomna sista återbetalningsdagen passerats utan att full betalning skett, som borgenären för att säkra sin fordran sökte inteckning i gäldenärens egendom.
Värt att notera är också att ingen av de intecknade egendomarna säljs under perioden.
Inte heller mellan åren 1775 och 1780 verkar åstundan efter fast egendom ha drivit borgenärerna. Av de tre beviljade inteckningarna kunde två ha lett till att fastebrev meddelats under perioden. Så skedde dock inte (se avsnitt 4.2 och bilaga 7).
Under perioden 1800-1805 leder emellertid två inteckningar som meddelats under perioden till att borgenärerna erhåller lagfart. Dessutom erhåller en borgenär lagfart för en egendom som han beviljats inteckning i före år 1800.
De fjorton inteckningarna berör endast nio fastigheter. I tre av fastigheterna har nämligen flera borgenärer inteckningar.
Förutom de två egendomar som genom pantförfarandet byter ägare säljs också hela, eller betydande delar av tre intecknade fastigheter till en annan person än borgenären. Gäldenären kunde på så sätt komma över kontanter - kanske mer än vad en värdering av fastigheten skulle ha gett - och med dessa återbetala skulden. Av de nio intecknade egendomarna byter alltså fem ägare under perioden.
De arton inteckningar som beviljades under åren 1825-1830 berör bara elva fastigheter. Ingen av inteckningarna leder till att borgenären genom att uppbjuda panten erhåller lagfart. Däremot säljs två av de pantsatta egendomarna under perioden. I ena fallet till borgenären till ett pris som vida överstiger den lånesumma för vilken panten stod som säkerhet (köpeskilling: 423 Rd 16 sk B:o, lånesumma: 144 Rd 32 sk B:o).
Möjligen kan en kombination av att skulderna återbetalats och att borgenärens benägenhet att driva inteckningsärenda varit ringa, förklara att ingen av de inteckningar som beviljades under perioden ledde till att borgenären erhöll lagfart. Bl.a. lät Dalby Kyrkokassa, som stod som borgenär i sex av fallen, inte uppbjuda någon av de pantsatta egendomarna.
De tre inteckningar som under perioden ledde till att borgenärerna erhöll lagfart hade samtliga beviljats före 1825. I två av faller rör det sig om samme borgenär, Eskil Bengtsson i Gunneby. (Eskil Bengtssons fader, Bengt Eskilsson, var en av de tre borgenärer som under åren 1800-1805 erhöll lagfart på intecknad egendom.)
Av de åtta inteckningar som beviljades under åren 1850- 1855 ledde inte någon till att uppbudsförfarande påbörjades. Av de sju gäldenärer som var inblandade sålde en under perioden hela sitt fastighetsinnehav, bestående av två egendomar belägna i två hemman. Den ena egendomen såldes på exekutiv auktion. (Skulden anges ha uppstått i samband med en skogsavverkning. Borgenärer är gäldenärens omyndiga syskon.) En gäldenär sålde ungefär hälften av den pantsatta egendomen. En tredje gäldenär sålde en annan egendom än den pantsatta.
Som väntat var få av gäldenärerna ”stora” jordägare. De flesta återfanns i kategorierna ”små” och ”medelstora” (se tabell 2). Av de sex gäldenärer som genom inteckningsförfarande förlorade egendom kom fem ur kategorin ”små” jordägare. En var ”medelstor”.
Tabell 2:
Ovansjöbygden, Dalby socken.
Innehav:
| Period | Stort | Medelstort | Litet | Inget (a) |
| 1750-1755 | 1 | 2 | 1 | 1 |
| 1775-1780 | 0 | 0 | 2 | 0 |
| 1800-1805 | 1 | 2 | 4 | 1 |
| 1825-1830 | 0 | 5 | 3 | 2 |
| 1850-1855 | 0 | 3 | 2 | 2 |
| 2 | 12 | 12 | 6 |
(a) Gäldenären har genom arvsanspråk andelar i egendom men står i mantalslängden inte som brukare av någon.
Källa: Mantalslängder och inteckningsprotokoll.
Delsammanfattning:
Antalet beviljade inteckningar i fast egendom per undersökningsperiod fördubblades mellan 1750 och 1830. Det är dock inte alldeles självklart att detta beror på ökad skuldsättning. Påfallande många av de skuldebrev som under första hälften av 1750-talet ledde till inteckningar innehöll ursprungligen ingen notering om förpantning av fast egendom. Förmodligen fanns många sådana skuldförbindelser som aldrig kom att noteras i Rättens inteckningsprotokoll.
Den ökade inteckningsfrekvensen - vilken alltså kan ses som resultatet av en tilltagande formalisering av skuldmellanhavandena genom att de mer informella lånen kom att ersättas av sådana där panter och inteckningar var naturliga inslag - visar på en med tiden ändrad syn på den fasta egendomens värde. Marken representerade nu värden som kunde realiseras. Främst genom att det fanns avsättningsmöjligheter för de produkter som framförallt skogen gav, men också genom att, som en följd av detta, efterfrågan på hela fastigheter hade ökat.
Att ändå så få inteckningar ledde till att fordringsägaren uppbjöd och slutligen ansökte om lagfart på den pantsatta egendomen beror naturligtvis delvis på att skulderna avbetalades, men också på att borgenären i de fall där pantens värde översteg lånesumman hade att med kontanter gottgöra gäldenären för mellanskillnaden. Om långivaren inte uttryckligen eftertraktade en fastighet var detta kanske något han i det längsta undvek. Några fordringsägare har dock under 1800-talets första kvartssekel utnyttjat inteckningsförfarandet för att komma över egendom. I fyra fall av sex rör sig detta om Gunnebybönder.
Efter 1830 avtar inteckningsfrekvensen. Dessutom märks en minskad benägenhet att rättsligt driva inteckningsärendena. Marknaden har nu helt tagit över rollen som skådeplats för fastighetstransaktionerna. När gäldenären inte på annat sätt lyckas reglera sin skuld säljer han fastigheten, eller delar därav, för att på så sätt få kontanter till betalningen.
Mitt antagande att det framförallt var de ”små” jordägarna som tvingades tillåta inteckningar i sin fasta egendom stämmer inte. Lika ofta rörde det sig om ”medelstora” jordägare. Det var emellertid betydligt vanligare bland de ”små” än bland de ”medelstora” att inteckningarna ledde till förlust av den pantsatta egendomen.
Upp
4.4 Egendomstransaktionernas konsekvenser.
Jag har här studerat lagfartsprotokollen under fyra sexårsperioder från 1775 till 1855 med avseende på transaktionskategorierna ”köp” och ”pant”. Säljarnas jordinnehav före och efter varje undersökningsperiod har noterats och klassats som ”litet”, ”medelstort” eller ”stort” enligt den metod som anges i avsnitt 4.1. (Att perioden 1750-1755 inte medtagits beror på att 1750 års mantalslängd inte angav storleken på de mantalsskrivnas jordinnehav.)
De köp- och pantaffärer jag funnit vid undersökningen har varit av skiftande karaktär. Deras betydelse för polariseringen och proletariseringen av bondeklassen har bl.a. beroende på köparens och säljarens släktrelationer, försäljningens inverkan på säljarens jordägarstatus m.m, varierat. Det intressanta att studera i det här sammanhanget har varit försäljningar av jord som säljaren kontrollerat (dvs. jord för vilken säljaren i mantalslängden står som ägare/brukare), framförallt försäljningar som skett till andra än syskon. Det är nämligen genom denna typ av transaktioner, då en fastighets huvudman frånhänder sig ägande- och brukningsrätten till densamma, som en familjs relation till jorden riskerar att ändras från ”ägande” till ”obesuttenhet”. Visserligen frånhände sig också en säljare som inte kontrollerade den sålda egendomslotten äganderätten till denna, men som regel skedde då försäljningen till den som redan kontrollerade fastigheten, oftast ett syskon.
En vanligt förekommande transaktionstyp var sådana där föräldrarna sålde jord till sina barn. I praktiken var detta en förtida fördelning av ett tillkommande arv. Sådana affärer har därför sållats bort ur nedanstående sammanställningar, med ett undantag. De fall där försäljning till svärson (och därmed till dotter) resulterat i att söner blivit utan arv i fast egendom, har redovisats. Förfarandet är anmärkningsvärt därför att söner fram till 1845 hade laglig rätt till dubbelt så stor arvslott som döttrar.
Den typ av transaktion som Christer Winberg betonar - försäljning av arvejord mellan syskon (se sid 1) - förekommer ofta, men som jag tidigare nämnt står säljaren i dessa affärer oftast inte som brukare av den försålda egendomslotten.
Jag har koncentrerat mig på de affärer som då återstår; försäljningar till personer utanför den trängre familjekretsen. Även dessa kan kvalitativt indelas. De kan t.ex. gälla försäljningar av jord som ur arronderingssynpunkt ligger olägligt. Framförallt återfinner vi dock här den typ av transaktion som Maria Ågren beskriver; skuldsatta bönder tvingas avhända sig all eller delar av den jord de brukar.
Under perioden 1775 till 1780 förekommer fyra affärer som berör fyra olika säljare. Två av dessa, Per Larsson i Nedergården och Håkan Torkelsson i Hole säljer av den jord de kontrollerar. Per Larsson, som 1770 är en ”stor” jordägare (0,347 mantal), säljer allt sitt innehav i hemmanet Gunneby. 1780 är hans innehav fortfarande stort men har reducerats till 0,222 mantal. Håkan Torkelsson äger 1770 en liten egendom (0,083 mantal). 1775 säljer han 0,100 mantal som han tydligen antingen ägt men inte kontrollerat, eller förvärvat mellan 1770 och 1775. År 1780 står hans son som innehavare av de 0,083 mantalen.
Köparna, Halfward Håkansson i Gunneby och Jacob Bengtsson i Gunneby, är båda stora jordägare år 1770 (0,406 resp. 0,469 mantal).
Mellan åren 1800 och 1805 sker nitton pant- och köptransaktioner med totalt tjugo olika säljare inblandade. Elva av dessa nitton affärer rör jord som säljaren kontrollerar. Av de elva gäller fyra försäljningar från föräldrar till barn, en gäller försäljning mellan syskon. De återstående sex affärerna rör försäljningar av kontrollerad jord till köpare utanför den trängre familjekretsen (se tabell 3).
Av de sex säljarna har fem, samtliga skuldsatta, förlorat all kontroll över jord år 1810 (se tabell 3). Tre av dessa var år 1800 ”små” jordägare, en var ”medelstor” och en var ”stor”.
Av de två ”stora” jordägare som säljer under perioden har den ene år 1810 ett visserligen reducerat men fortfarande stort innehav. Den andre, Bengt Håkansson, har tillsammans med sonen Per skulder till fyra olika långivare. År 1811 är fadern död och Per står som inhyses i husförhörslängden. Det som återstår av egendomen har övertagits av Pers svåger och halvsyster som är född i moderns första äktenskap.
Ingen av de fem köparna är år 1800 ”stora” jordägare”. Två av dem kontrollerar då ingen jord inom området. Mellan 1805 och 1810 avhänder de sig de köpta egendomarna och kontrollerar inte heller vid det senare tillfället någon jord. Samtliga de övriga ökar sitt innehav.
Under perioden 1825 till 1830 är femton säljare involverade i arton pant- och köptransaktioner. Tolv av dessa arton affärer rör jord som säljaren kontrollerar. En av de tolv gäller försäljning från förälder till barn. De återstående elva affärerna rör försäljningar av kontrollerad jord till köpare utanför den trängre familjekretsen (se tabell 4).
Av de sju säljarna är sex stycken ”små” jordägare. En är ”medelstor” och 1830 är denne den ende som fortfarande kontrollerar jord. Två av de övriga är bröder (Anders och Jöns Jönssöner) och har andelar i en brukningsenhet som 1810 var en av de största i Ovansjö (0,333 mantal). En viss delning av arvet har gjorts före 1820. Efter 1820 fördelas resten och skingras snart. Båda bröderna är skuldsatta och i 1830 års mantalslängd står den ene angiven som torpare på svågerns och systerns mark - systern är den enda av syskonen som lyckas förvalta sitt arv - medan den andra brodern samma år anges som inhyses (se bilagorna 8 och 9).
Av de fyra återstående säljer Nils Ersson hela sitt innehav. I köpebrevet tillförsäkrar sig Nils och hans son Jöns ett undantag på västra sidan om älven i Tutstadholmen. I 1830 års mantalslängd är Jöns upptagen som torpare, troligen - på undantaget. Fadern Nils bor hos sonen på torpet.
Lars Benalsson har skulder hos flera långivare vilka riktar betalningskrav mot honom. Han säljer under perioden hela sitt egendomsinnehav, varav hälften till sin måg och dotter. Åt hans tre söner finns inget kvar att ärva.
Också Olof Danielsson har skulder hos flera borgenärer. Genom två inteckningsförfaranden förlorar han ungefär 2/5 av den jord han kontrollerade år 1820. Förmodligen har han avyttrat mark mellan 1820 och 1825 eftersom han i husförhörslängden står som inhyses från 1829 och enligt 1830 års mantalslängd inte längre kontrollerar någon jord.
Olof Olsson har köpt den aktuella fastigheten tidigt under perioden. Med tanke på att han var bosatt två mils oländig väg från fastighetens inägomark, förefaller det troligt att det var skogen snarare än åkermarken han då eftertraktade. Inom ett år efter att han erhållit lagfart säljer han egendomen till ett pris som är lägre än det han själv betalade. Möjligen har han i samband med sitt köp tvingats ta lån som han sedan inte mäktat betala. Det kan naturligtvis också vara så att han under den tid han innehaft egendomen hunnit avverka den skog han avsett, och därför nu avhänder sig fastigheten. Det faktum att köpare är brukspatronen på Letafors bruk tyder dock på att fastigheten fortfarande hyser avverkningsbar skog.
Av de åtta köparna ökar samtliga utom nämnda Olof Olsson och Nils Mithander - som 1827 säljer hela Letafors bruk - under perioden sitt egendomsinnehav.
Under den sista undersökningsperioden mellan 1850 och 1855 förekommer arton pant- och köptransaktioner i vilka fjorton säljare är inblandade. Fjorton av dessa arton affärer rör jord som säljaren kontrollerar. Fyra av de fjorton gäller försäljningar från föräldrar till barn, en gäller försäljning mellan syskon. De återstående nio affärerna rör försäljning av kontrollerad jord till köpare utanför den trängre familjekretsen (se tabell 5).
Av de sju säljarna är en ”stor”, fyra ”medelstora” och två ”små” jordägare. Två av de tre som år 1860 inte längre kontrollerar någon jord är ”medelstora” vid tidpunkten för försäljningen.
Per Eskilsson har skulder till sina syskon efter en skogsavverkning på den av honom kontrollerade gemensamma arvejorden. Hans andel i Gunneby säljs 1854 på exekutiv auktion och inropas av hans svåger. Andelen i Lillbergsgården säljer Per samma år till Olof Nilsson i Kärrbackstrand men med bördsrätt hamnar även denna fastighet i svågerns ägo. 1855 flyttar Per från Ovansjö.
Anders Lagerqvist har inga skulder som visar sig i inteckningsprotokollen. Han avlider 1854 och efterlämnar inga bröstarvingar.
Jöns Jönsson i Ransby säljer en ”liten” jordlott som ur arronderingssynpunkt ligger avsides. Inte heller i detta fall kan jag påvisa att skuldsättning skulle ha bidragit till försäljningen.
Jacob Bengtsson pantsätter under perioden delar av sitt innehav för skulder på tillsammans ca. 3000 Riksdaler Riksgälds. 1860 kontrollerar han fortfarande egendom men hans innehav har genom försäljningarna minskat från att 1850 ha varit ”medelstort” till att nu vara ”litet”.
Sigrid Bengtsdotters innehav minskar mellan 1850 och 1860 från ”medelstort” till ”litet”. 1860 står hennes nye make som innehavare.
Olof Nilsson kontrollerar ingen jord 1850 men köper under perioden totalt 0,091 mantal. Inteckningsprotokollet visar att han häftar i skuld till säljaren och under åren fram till 1860 säljer han ca. 2/3 av de egendomar han köpt.
Delsammanfattning:
Mitt antagande att det framförallt var de ”små” jordägarna som sålde jord stämmer om man, som jag har gjort här, koncentrerar sig på de affärer som kan förväntas utgöra ett led i en familjs förlust av ägarrelationen till jorden. Av de tjugotvå säljare som förekom i de studerade affärerna återfanns tolv i denna kategori. Det är också de ”små” jordägarna som upplever de allvarligaste konsekvenserna av en försäljning. Speciellt under 1800-talets två första undersökningsperioder är det mycket vanligt att försäljningarna för denna grupp jordägare leder till obesuttenhet.
Upp
Genom att ställa de i lagfartsprotokollen angivna köpeskillingarna i relation till det mantal som de berörda fastigheterna var åsatta, har jag för transaktionerna av kategorin ”köp” i varje enskilt fall beräknat ett pris per helt mantal. De transaktionerna där betalningen helt eller delvis utgjorts av annat än kontanter - t.ex. boskap eller löfte om livslång försörjning - har av naturliga skäl inte tagits med i undersökningen. Detsamma gäller för en transaktion där köpeskillingen erlades i dansk valuta.
De undersökta perioderna är de samma som omnämnts i avsnitten 4.2, 4.3 och 4.4.
Det myntslag i vilket betalningarna skedde varierade mellan perioderna.
Under 1700-talet sattes priset som regel i Daler silvermynt, kring sekelskiftet i Riksdaler Specie och därefter i Riksdaler Banko eller Riksdaler Riksgäld. För att kunna göra en direkt jämförelse mellan de olika köpeskillingarna har jag omräknat dem alla till Riksdaler Specie enligt den beräkningsgrund som framgår av bilaga 10.
Perioden 1750-1755 erbjuder bara ett köp för vilket beräkning kan göras. Priset i denna affär motsvarar 158 Rd. Sp./mantal.
För de övriga perioderna framgår fördelningen av priset per mantal för de skilda transaktionerna i diagrammen 4 t.o.m. 7.
Diagram 4
Ovansjöbygden, Dalby socken. 1775-1780.
Källa: Lagfartsprotokoll
Diagram 5
Ovansjöbygden, Dalby socken. 1880-1885.
Källa: Lagfartsprotokoll
Diagram 6
Ovansjöbygden, Dalby socken. 1825-1830.
Källa: Lagfartsprotokoll
Spridningen är stor, men bortsett från perioden 1775-1780 där bara tre observationer finns, kan ändå observationsseriernas tyngdpunkter skönjas. De framräknade medianvärdena bör, trots den stora spridningen på observationerna, kunna ge en bild av prisutvecklingen på fastighetsmarknaden under första hälften av 1800-talet.
Under 1800-talets två första undersökningsperioder gjordes i samband med inteckningsförfaranden fem resp, tre värderingar. Under perioden 1800-1805 ligger värderingarna lägre än medianvärdet för köpens fastighetspriser. I själva verket ligger de på den nivå som de få köpen mellan 1775 och 1780 indikerar. Under perioden 1825-1830 ligger värderingarna högre än köpeskillingarnas medianvärde. Det gör att jag, trots att ökningen av medianvärdena mellan de två perioderna inte är större än att den kanske skulle kunna vara slumpmässig, vågar påstå att en höjning av marknadspriserna på fastigheter har skett. Från perioden 1825-1830 fram till 1850-1855 sker sedan en markant höjning av fastighetspriserna.
Diagram 7
Ovansjöbygden, Dalby socken. 1825-1830.
Källa: Lagfartsprotokoll
Vi kan konstatera att mellan 1805 och 1855 steg i Ovansjöbygden medianpriset per försålt mantal från 2100 Riksdaler Specie till 7605 Riksdaler specie, vilket motsvarar en ökning med drygt 260%.
Under samma period steg den allmänna prisnivån i Sverige endast med ca. 13,5%. (Se Karl Åmarks prisindexserier i Lagerqvist, Lars O m.fl. Vad kostade det? s.26f) Den kraftiga höjningen av fastighetspriserna kan alltså inte förklaras av en allmän inflationsutveckling. Istället bör orsaken sökas hos en växande marknad för jordens produkter - vilka för Ovansjös del togs ur skogen - och en därmed ökad efterfrågan på fastigheter.
Upp
5. Sammanfattning.
Under de hundra åren från 1750 fram till mitten av 1800-talet genomgick Ovansjöbygden en omvandling från ett förkapitalistiskt agrarsamhälle av en typ som endast upplevt smärre förändringar sedan medeltiden, till ett samhälle som var en integrerad del i ett kapitalistisk jordbruksmarknad.
I det gamla samhället var jorden inte alls som i dag ett realiserbart kapital. Den var istället själva grunden för existensen, det värde som hela samhället vilade på. Förutom att försörja den jordbrukande befolkningen själv, producerade jorden också ett överskott som genom skatter, tionden, avrader etc. garanterade statens, kyrkans och överklassens existens. I detta privilegiesamhälle - med feodala inslag - rådde en jämvikt, om än inte jämlikhet, mellan de olika stånden och staten som om den rubbades alltför mycket kunde äventyra hela samhällets bestånd. Adelns möjligheter att kunna ägna sig åt sina militära och administrativa uppgifter garanterades genom deras privilegier och förläningar. En stark och livskraftig bondeklass garanterade fortsatta skatte- och avradsintäkter. En stark statsmakt garanterade ett stabilt samhälle och rättssäkerhet.
I ett sådant samhälle, av vilket Ovansjöbygden under det tidiga 1700-talet var en del, fanns få incitament för den enskilde bonden att lägga under sig mer jord än han behövde för att försörja sig och sin familj, och för att producera det överskott som skulle betalas i skatter och avgifter.
Studier av lagfartsprotokollen visar också att fastighetstransaktionerna i Ovansjöbygden under 1700-talet var få jämfört med under 1800-talet. Under 1700-talet dominerar dessutom ”förkapitalistiska” transaktionstyper som byten och omarronderingsköp. Vidare tyder tillvägagångssättet vid skuldförbindelser under 1750-talet, då oftast ingen pant ställdes som säkerhet för långivarens krav, på att jorden ännu inte - i varje fall inte allmänt - sågs som ett kapital som kunde bytas mot pengar.
Kring sekelskiftet år 1800 börjar en ändrad syn på jordens värde att märkas. Marken representerar nu för alltfler människor i sig ett värde som kan realiseras. Försäljningar av fastigheter blir allt vanligare. Skuldmellanhavanden formaliseras på så sätt att fast egendom nu regelmässigt sätts som säkerhet för långivarens krav. Flera tecken tyder med andra ord på att Ovansjöbygden påverkas av marknadskrafter. Utvecklingen har med största sannolikhet initierats av det sena 1700-talets avreglering av timmermarknaden, och accentueras sedan av lättnader i övriga restriktioner. Under 1800-talet förstärks de kapitalistiska värderingarnas inflytande på det fortfarande agrara samhället. Det märks bl.a. genom de kraftigt höjda priserna på fastigheter.
Samtidigt med framväxten av en marknad för jordens - dvs. skogens - produkter sker en polarisering av bondeklassen i Ovansjöbygden. De ”små” och ”stora” jordägarnas andel av det totala antalet bönder ökar på de ”medelstoras” bekostnad.
En effekt av de liberala idéernas ökade inflytande är att vikten av att upprätthålla jämvikten mellan samhällets olika sociala skikt minskar. Ståndens uppgifter har förändrats. Jordbrukets roll som direktförsörjare av större delen av befolkningen kvarstår visserligen, men dess betydelse som sådan minskar i takt med att den kapitalistiska ekonomin erbjuder alltfler alternativ. För den som har råd blir det intressant att köpa upp mer jord än han egentligen behöver för den egna försörjningen. Den som är skuldsatt kan inte längre förlita sig till att ett övergripande samhällsintresse eller en avsaknad av efterfrågan på fastigheter skall skydda hans fortsatta besittningsrätt till jorden. Framförallt ser vi under 1800-talets tre första decennier hur etablerade ovansjöbönder, bönder som står som brukare av en egendom, p.g.a. skuldsättning tvingas sälja sin jord. Det är de små jordägarna som upplever de allvarligaste konsekvenserna av en försäljning eftersom de ofta säljer hela sitt innehav och därmed deklasseras till obesuttna.
De kapitalistiska initiativ som hade tagits redan vid 1700-talets mitt utgick från hemmanet Gunneby. Under de hundra åren fram till 1850 stärker Gunnebybönderna, och de med dem nära förbundna Nedergårdsbönderna, sitt inflytande över Ovansjöbygden.
Upp
Bilagor.
Bilaga 1:
Diagram B1:
| Ägarens bostadsort: |  |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
| S:a mantal: | 0,458 | 1,243 | 0,354 | 0,5 | 0,278 | 0,354 | 1,083 | 0,75 | 0,333 |
| Kvot, kontr/ åsatt mantal: | 1,375 | 1,243 | 0,531 | 0,75 | 0,833 | 1,063 | 1,083 | 1,125 | 0,667 |
Not: Kvoten kontrollerat mantal/åsatt mantal: Ett värde > 1 indikerar att hemmanets bönder kontrollerar mer jord än vad som finns i det egna hemmanet. På motsvarande sätt indikerar ett värde < 1 att de kontrollerar mindre jord än vad som finns i det egna hemmanet.
Källa: Mantalslängder.
Bilaga 2:
Diagram B2:
Brukningsenheternas fördelning på storlek och hemman år 1810.
| Ägarens bostadsort: | |
|
|
|
|
|
|
|
|
| S:a mantal: | 0,395 | 1,71 | 0,25 | 0,356 | 0,208 | 0 | 0,689 | 1,149 | 0,667 |
| Kvot, kontr/ åsatt mantal: | 1,185 | 1,71 | 0,375 | 0,534 | 0,625 | 0 | 0,689 | 1,723 | 1,334 |
Not: Kvoten kontrollerat mantal/åsatt mantal, se diagram B1.
Vid tillfället kontrollerades också 0,069 mantal av en person boende utanför Ovansjöbygden.
Källa: Mantalslängder.
Bilaga 3:
Diagram B3:
Brukningsenheternas fördelning på storlek och hemman år 1860.
| Ägarens bostadsort: | |
|
|
|
|
|
|
|
|
| S:a mantal: | 0,691 | 1,678 | 0,25 | 0,66 | 0 | 0 | 0,833 | 0,475 | 0,422 |
| Kvot, kontr/ åsatt mantal: | 2,075 | 1,678 | 0,375 | 0,99 | 0 | 0 | 0,833 | 0,712 | 0,844 |
Not: Kvoten kontrollerat mantal/åsatt mantal, se diagram B1.
Vid tillfället kontrollerades 0,492 mantal av personer boende utanför Ovansjöbygden.
Källa: Mantalslängder.
Bilaga 4:
Tabell B1:
Brukningsenheterna i Ovansjöbygden år 1761.
| Namn: |
kontrollerar |
i hemmanet: |
Summa |
|
Per Larsson i Nedergården |
2/9 |
Nedergården |
|
Källa: Mantalslängder.
Bilaga 5:
Tabell B2:
Brukningsenheterna i Ovansjöbygden år 1810.
| Namn: | kontrollerar (mantal): |
i hemmanet: | Summa mantal: |
|
Eskel Larsson i Nedergården |
17/90 |
Nedergården |
|
(1) Kontrollerar också 1/12 i N. Transtrand.
(2) Dessutom kontrolleras 5/72 i Stommen av Jon Halfwardsson i Ransby, broder till Jöns Halfwardsson i Hole och Olof Halfwardsson i Stommen.
Källa: Mantalslängder.
Bilaga 6:
Tabell B3:
Brukningsenheterna i Ovansjöbygden år 1860.
| Namn: | kontrollerar (mantal): |
i hemmanet: | Summa mantal: |
|
Halfward Larsson i Nedergården |
.180 |
Nedergården |
|
(1) 1 skatteöre = 1/960 mantal.
(2) Kontrollerar också 80 öre i Ransby.
(3) Kontrollerar också 61 öre i S. Branäs.
(4) Kontrollerar också 29 öre i Ransby.
(5) Dessutom kontrolleras 96 öre i Hole och 200 öre i Stommen av Letafors bruk, 66 öre i Stommen av Halfward Jonsson i Ransby, 31 öre i Slettne av Olof Nilsson i Kärrbackstrand samt 80 öre i Sysslebäck av änkan Marit Andersdotter i Ransby.
(6)
Källa: Mantalslängder.
Bilaga 7:
Under vintertinget 1779 anhöll Halfward Persson på Slättnemon eller Sundhult, hos Häradsrätten om lagfart på 1/5 i hemmanet Hole:
”[…] hwilken han på följande sätt ärhållit: att först hafwa Per Olofsson och hans hustru Ingeborg Halfwardsdotter i Hole till Lars Persson arfwingar i Nedergården, med förbehåll att deras barn skulle få ägendomen igenlösa när de mägtade, pantsatt denna del emot, wid tillfällen undfångne penninge summor, tillsammans 393 daler 25 1/3 öre Smt. med hwilken pant dessa arfwingar lagfarit, så att dem fastebref derå bliwit bewiljat den 1 febr. 1772, hwarefter Per och Lars Larssöner i Nedergården, som äro söner efter bemälte Lars Persson, genom köp den 9 maji samma år emot 480 daler Smts köpesumma afstådt berörde del till Halfward Persson, som med detta köp lagfarit, att honom tredje upbudet blifwit lemnat den 28 jan. 1774. Men sedan efter anställd rättegång af Per Olssons och Ingeborg Halfwardsdotters son, Olof Persson i Gunneby, emot Halfward Persson, hafwer denne Olof, i anledning af det förbehåll dess föräldrar wid förpantningen af hemmansdelen till Lars Perssons arfwingar gjordt, blifwit berättigad ansedd få ägendomen af Halfward igenlösa, hwarpå Olof Persson som på sådant sätt warit ägare af hemmansdelen, pantsatt den samma för 503 daler Smts panteskilling till Jacob Bergenhem i Gunneby, hwilken äfwen låtit med panten lagfara (Jacob Bergenhem erhåller tredje uppbudet under vintertinget 1777) hwarefter Halfward inom laga ståndstiden, eller till tinget den 31 januarii 1778 instämt Bergenhem och Olof Persson med påstående att som Olof ei mägtat siälf behålla hemmansdelen, som af honom blifwit ärkänd berättigad få inlösa det måtte Halfward, som icke ärhållit lösesumman, wara närmast berättigad till denna jordadel i Hole hwilket påstående Halfward förlorat men under wällofl. lagmansrätten wädjat, samt sluteligen under d. 11 maji sistlidit år med bemälte Bergenhem och Olof Persson ingådt en sådan förening hwarigenom han bibehålles wid ofwanberörda jordalott emot betalande summa till Bergenhem af 670 daler Smt eller 111 Riksdaler 32 skilling Specie, och är denna förening i Lagmansrättens dombok under den 30 i samma månad intagen samt till parternas efterrättelse fastställd […]” (Citat ur lagfartsprotokollet fört vid Lagtima Vintertinget med Älvdals Härads Övre Tingslag år 1779.)
Bilaga 8:
Under lagtima vintertinget 1828 ansökte Jonas Lagerqvist och hans hustru Helga Jönsdotter i Sysslebäck om lagfarts meddelande på 1/3 uti 1/24 efter helt räknat i hemmanet Sysslebäck:
”[…] hwilka pantewis frångått deras broder och swåger Jöns Jönsson i Sysslebäck för bristande uppfostringshielp till det med pigan Stina Wallmén sammanaflade oägta barn, upgående till åtta Riksdaler Banco årligen, (Enligt protokollet från hösttinget 1825 då första uppbudet meddelades skulle summan utbetalas årligen under tolv års tid) hwilken sistnämda derefter wid Tinget den 24 october 1821, erhållit inteckning för summan uti fastigheten samt sedermera om lagfarts winnande derå, låtit gäldenären kungöra, och efter det den samma blifwit å 3ne laga ting för henne pantewis upbuden, […] hwarunder fastigheten den 21 junii sistnämde år, (1825) af domaren i orten blifwit lagligen wärderad till 166 Rd 32 sk B:o, har hon, den 6 mars 1826 uti wittnens närwaro, öfwerlåtit sin wundna lagfart på bemälte Lagerqvist, hwilken nu styrkte med såwäl denna Rätts utslag den 10 febr. 1827 § 347, som ock förewist räkning af den 4 i denna månad, att han af swågern Jöns Jönsson äger en Capitalfordran af 231 Rd 5 sk 5 rst Banco, som wida öfwerstiger hemmanswärdet. […]”
Bilaga 9:
(Citat ur inteckningsprotokollet fört vid Lagtima Hösttinget med Älvdals Härads Övre Tingslag år 1828.)
Efter det Anders Jönsson i Tutstad wid denne Rätt den 2 febr 1819, § 53, worden tredskowis ålagd, till Norrmannen Ole Andersen Udneset betala ej mindre 2 norska Sp daler 56 sk, sedan derå gått 2 riksbanksdaler, med fem procent ränta från ofwannämde dag, än ock lefwerera på Udneset 2½ skeppund godt fint stångjern, eller och betala detta jern med 25 norska Speciedaler för hwarje skjeppund, med 6 procent ränta i bägge fallen från den 28 febr. 1818, såsom återstod på Anders Jönssons den 27 nov. 1816 och 17 jan. 1818 utgiftne förskriftningar, samt 4 Rd Banco i rättegångskostnad, och efterhållen undersökning den 21 sept. 1821 af fjerdingsmannen Mattes Persson i S:a Branäs, med antagne biträden (som å utslaget finns tecknad), tillgång saknats för gäldenären; så förekom nu för Häradsrätten Norrmannen Andersens ombud Jon Halfwardsson i Ransby och anhöll, det kunde till säkerhet för ofwanberörde domfäste fordringsbelopp jemte ränta och rättegångskostnader fordringsägaren meddelas inteckning uti Anders Jönssons, hustruns Kjerstin Larsdotters, och föräldrarnas Lars Eskilsson och dess hustrus Sigrid Halfwardsdotter i Nedergården, på hennes förwäntades arf bekomma 1/28 i hemmanet Tutstad […]”
(Citat ur inteckningsprotokollet hållet vid Lagtima Vintertinget med Älvdals Härads Övre Tingslag år 1829.)
S.D. (d. 24 januari 1829) Efter det Norrmannen Ole Andersen Udneset å sista tinget den 8 october nästlidit år begärt inteckning uti Anders Jönssons hustrus Kjerstin Larsdotters i Tutstad af föräldrarna Lars Eskilsson och dess hustru Sigrid Halfwardsdotter i Nedergården på hennes förwäntade arf bekomna 1/24 (bör vara 1/28) del i Tutstad, till säkerhet för den skuld hwarföre förenämde Anders Jönsson häftade till sökanden enligt denne Rätts den 2 februarii år 1819 fällde tresko utslag, samt Härads Rätten utställt denna ansökning till delaktighet med såwäl förenämde Anders Jönsson och hans hustru, som deras för och svärföräldrar med dem ålagd skyldighet att å denna dag med sin förklaring till domstolen inkomma. Så nu till widare handläggning detta ärende företogs instälte sig sökanden genom ombud kyrkowärden Jon Halfwardsson i Ransby och för de öfrige förekom Halfward Larsson i Nedergården hwilken sistnemde inlemnade hufwudmännens skrifteliga förklaringar så lydande:
”Den af Norrmannen Ole Andersen i Udneset sökta inteckning uti en af oss förwäntande arfejord uti hemmanet Tutstad efter wåra ännu lefwande för och swärföräldrar Lars Eskilsson och Sigrid Halfwardsdotter i Nedergården får [?] i så måtto protestera; som dessa sistnämda ännu icke med nogon slags ägande rätt lemnat oss nogot förtida arf i löst eller fast ägendom.
Tutstad den 24. 1829
Hustru Kjerstin Larsdotter
Tutstad.”
”Wi äro kungjorda att från Loflige Häradsrätten utfallit Inteckningsprotokoll däri befinnes att norrmannen Ole Andersen Udnäset sökt säkerhet för sin domfästa fordran hos wår måg Anders Jönsson i Tutesta efter oss å sin hustrus wägnar förwäntade fastighet 1/28 del uti hemmanet Tutesta - för en sådan begäran Protesteras. Wi hafwa icke ännu bortgifwit nogon jord uti Tutesta till wår dotter och måg; ej heller äro beredde lemna nogon sådan hwari Ole Andersen kan bewiljas Inteckning som kan gifwa denna förmånsrätt till sin fordrans utbekommande af mågen Anders Jönsson i Tutesta.
Nedergården den 24 januarii 1829
Sigrid Halfwardsdotter i
Nedergården”
[…]
Afsade
Som sökanden icke gittadt mot förklarandernes nekande wisa det Anders Jönsson eller hans hustru af för och svärföräldrarne bekommit någon fastighet som kunnat intecknas för hans ifrågawarande skuld till sökanden altså fann Härads Rätten skäligt ansökningen derom för närwarande att afslå.”
Ole Andersen var inte den ende som riktade betalningskrav mot Anders Jönsson. 1829 säljer Anders och hans hustru, som nu tydligen fått sin arvslott, tjugoåttondelen i Tutstad. Köpare är svågern Klemet Olsson och dennes hustru Marit Larsdotter i Gunneby. I köpebrevet garanteras Anders Jönsson…
”[…] förbehåll till ett torpställe på wästra sidan om Clara Elf nemligen ägorna på Storholmen som tillhörer 1/14 i hemmanet […] utom dessa […] skall köparen Klemet Olsson wara förbunden att upsätta 2/3 i stuga med kåfwe i fult stånd då jag sjelf answara för 1/3 i samma stuga med kåfwes upsättande och skall köparen wara skyldig till åker upplöja den mark på Storholmen som […] plöjas kan och till åker tjenlig wara kan och skall jag för denna betingade torplägenhet betala årlig skatt till den 1/14 delen innehafwer men En Rd banco om året, altså afhänder jag mig […]” (Citat ur lagfartsprotokollet fört vid Lagtima Vintertinget 1829.)
Bilaga 10:
I och med 1776 års myntreform försvann myntsorterna Daler silvermynt och Daler kopparmynt (varje daler indelas i 32 ören) och ersattes av silvermyntet Riksdaler Specie. De gamla Dalersedlarna inlöstes mot en kurs av:
18 Daler kmt = 6 Daler smt = 1 Riksdaler Specie.
Det nya Riksdaler Specie-myntet delades i 48 skillingar och varje skilling i 12 runstycken.
Snart kom dock Sverige att få tre olika riksdaler genom att de av Riksbanken och Riksgäldskontoret utgivna sedlarnas värde skiljde sig åt sinsemellan och gentemot Specieriksdalern. Mellan Riksdaler Banko (Riksbanken sedlar) och Riksdaler Riksgälds (Riksgäldskontorets sedlar) fastslogs snart ett bestämt värdeförhållande. Från 1834 fick dessa också bestämda kurser gentemot Specieriksdalern. Det blev:
1 Rd Sp = 2 2/3 Rd B:o = 4 Rd Rgds.
(Lagerqvist, Lars O m.fl. Vad kostade det? s. 11.)
Förteckning över figurer, diagram och tabeller.
|
|
|
| Figurer: | |
|
1 |
Ovansjöbygden i norra Värmland |
|
2 |
Ovansjöbygden |
| Diagram: | |
|
1 |
Brukningsenhetema fördelade efter antal på små, medelstora och stora enheter |
|
2 |
Brukningsenhetemas fördelning på storlek i mantal |
|
3 |
Fastighetstransaktioner fördelade på kategorier under fem perioder |
|
4 |
Fastighetsköp fördelade efter pris per mantal, 1775 - 1780 |
|
5 |
Fastighetsköp fördelade efter pris per mantal, 1800 - 1805 |
|
6 |
Fastighetsköp fördelade efter pris per mantal, 1825 - 1830 |
|
7 |
Fastighetsköp fördelade efter pris per mantal, 1850 - 1855 |
|
B1 |
Brukningsenhetemas fördelning på storlek och hemman 1761 |
|
B2 |
Brukningsenhetemas fördelning på storlek och hemman 1810 |
|
B3 |
Brukningsenhetemas fördelning på storlek och hemman 1860 |
| Tabeller: | |
|
1 |
Antalet beviljade inteckningar i Ovansjöbygden |
|
2 |
Storleksfördelning på gäldenäremas kontrollerade egendomsinnehav |
|
3 |
Affärer med kontrollerade fastigheter mellan 1800 och 1805 |
|
4 |
Affärer med kontrollerade fastigheter mellan 1825 och 1830 |
|
5 |
Affärer med kontrollerade fastigheter mellan 1850 och 1855 |
|
B1 |
Brukningsenhetema i Ovansjöbygden år 1761 |
|
B2 |
Brukningsenhetema i Ovansjöbygden år 1810 |
|
B3 |
Brukningsenhetema i Ovansjöbygden år 1860 |
OTRYCKTA KÄLLOR:
Stadsbiblioteket, Karlstad
Mantalslängder på mikrofilm, Älvdals Härads Övre Tingslag
Lagfartsprotokoll på mikrofilm -"-
Inteckningsprotokoll på mikrofilm -"-
Biblioteket, Sysslebäck
Husförhörslängder på mikrokort, Dalby socken
KARTMATERIAL:
Biblioteket, Sysslebäck
”Hembygdskartan”, Konceptblad till ekonomisk karta framställd av rikets allmänna kartverk. Fältmätning 1883-1895. Nytryck 1991.
LITTERATUR:
Björkman, Peter, Beskrifning öfver Wermland, Sednare delen. Utgiven av Värmlands fornminnes- och museiförening, Kristinehamn 1945.
Blad, Gabriel, Finnskogens landskap och människor under fyra sekler, Göteborg 1995
Bäckvall, Lars, Om Klarälvdalen i gångna tider. Larsson, Ingvar (red). Publicerade artiklar utgivna av Dalby hembygdsförening 1978.
Fernow, Erik, Beskrivning över Värmland, I-II. Ernvik, Arvid (red). Nyutgåva, Karlstad 1977.
Inger, Göran, Svensk rättshistoria. Malmö 1997.
Lagerqvist, Lars O. - Nathorst-Böös, Ernst, Vad kostade det? Stockholm 1997.
Mörner, Adolph, Kort oeconomisk beskrifning öfwer Wermeland åhr 1762.
Utgiven av Värmlands fornminnes- och museiförening i ”Värmland förr och nu”, 1952.
Nilsson, Yngve, Bygd och näringsliv i norra Värmland. Lund 1950.
Olsson, Torbjörn, Letafors bruk. Karlstad 1996.
Winberg, Christer, Folkökning och proletarisering, Göteborg 1975.
Ågren, Maria, Jord och gäld: Social skiktning och rättslig konflikt i södra Dalarna 1650-1850. Uppsala 1992.
Källa: Mats Fallbäcken