Fig. 1. Mellan Vingängsjön och Edebäck ringlar Klarälven fram som en orm över den uppodlade dalbottnen. Fastnäs - Åstrand i Norra Ny. I förgrunden en avsnörd, äldre meanderbåge. (Foto: Försvarsstaben.)

Denna karakteristiska pendling ger älven dess speciella egenart och skänker liv och tjuskraft åt den trånga dalgången. Men den har också en annan sida, mindre angenäm för de älvdalsbor, som har sina marker i närheten av älven. Vid högvatten översvämmas de lågtliggande delarna av dalbottnen, och stora skador vållas. Särskilt förr, då jordbruket hade tydligare karaktär av huvudnäring än i nutiden, var skadeverkningarna ofta ytterst kännbara. Jämsides med översvämningsskadorna förekommer dessutom allvarliga erosionsskador. Det rinnande vattnets ständiga verksamhet innebär en kontinuerlig omlagring av dalgångens lösa jordarter. Material skärs ut på ett ställe, transporteras nedströms och avlagras, där strömförhållandena så medger. Flodfåran befinner sig därigenom i en oavbruten utveckling. I det följande skall närmare belysas omfattningen och karaktären av de förändringar, som ägt rum i Klarälvens lopp genom övre Klarälvsdalen under 1800- och 1900-talen.

De geologiska förutsättningarna för utbildningen av det sällsynt vackra meanderloppet i övre Klarälvsdalen har tidigare beskrivits av flera författare (DE GEER 1906 och 1911, VON POST
1948, SUNDBORG 1954; jfr också SANDEGREN i kartbladsbeskrivningarna till de geologiska kartbladen Karlstad och Forshaga). Här skall därför endast ges en mycket kortfattad resumé över utvecklingen.

Då inlandsisen för ungefär 9000 år sedan avsmälte från norra Värmland, var landet nedtryckt genom isens tyngd, och havet nådde med en smal arm ända upp till Norra Finnskoga i Klarälvsdalen. I denna smala fjordarm avsattes väldiga mängder material – sand, mo och mjäla – varvid den övre delen av dalen så småningom mer eller mindre fullständigt fylldes med lösa jordarter nästan upp till vattenytans nivå.

Allteftersom landisen tunnades ut, avtog trycket på jordskorpan, och landet höjde sig elastiskt. De gamla avlagringarna höjdes över fornfjordens vattennivå, och allt större delar av den forna fjorden förvandlades till en dalgång med en ringlande älv i bottnen. Älven skar sig djupare och djupare ner i de lösa avlagringarna, vilka till följd av sin ringa motståndskraft mot det rinnande vattnets verksamhet blivit till ett eldorado för den nyckfulla älvens lekfullhet.

Största delen av de väldiga sedimentmassorna har under tidernas lopp förts med vattnet söderut och avsatts som deltabildningar i Norra Råda, Övre och Nedre Ullerud, Grava och Karlstad. Men rester av den forna dalutfyllnaden kantar fortfarande dalbottnen som höga, naturliga terrasser. Och inom dalbottnen arbetar älven oförtrutet vidare: de näs, som växelvis skjuter ut från den ena eller andra dalsidan och delvis omgärdas av den pendlande älven, decimeras på sin uppströmssida men växer ut på sin nedströmssida. Erosions- och ackumulationsprocessen medför därför en successiv förskjutning av hela meandersystemet och därmed också av näsens strandkonturer nedströms.

För en bedömning av de aktuella erosionsprocessernas  intensitet under olika förhållanden är det nödvändigt med en detaljerad kännedom om erosionens verkningar inom skilda delar av meandersträckan. Kan man räkna med en likartad erosionshastighet överallt, eller är de lokala faktorerna bestämmande för processerna? Vilka faktorer kan i så fall verka befrämjande på förloppet och vilka kan ha en fördröjande inverkan?

Redan i det kamerala materialet från 1600-talet finner man uppgifter, som antyder att vissa näs eller byar varit särskilt utsatta för älvens härjningar. [I arkitekt LARS BÄCKVALLS Elfdals-arkiv, volym 26, finns nära 100-talet avskrifter ur jordeböcker, domböcker, allm. ensk. besvär, landshövdingeberättelser och andra källor rörande Klarälvens skadegörelse under 1600- och 1700-talen.] Om byn Spickebol i Norra Ny meddelar 1639 års jordebok [Enl. NILSSON 1950 (jfr också Bäckvalls arkiv)]. ” att den är skövlad och avhyst sedan många år, emedan älven utskurit och förstört ägorna”. Det var vanligt, att allmogen klagade över felslagna skördar, vilka vållats av ”frost och köld och överflödande vatten av älvarna” (Allm ensk. besvär 1644, Riksarkivet). [Enl. NILSSON 1950 (jfr också Bäckvalls arkiv)]. ”I domboken för Älvdals härad för den 3 mars 1636 omtalas, hur åborna i Norra och Södra Transtrand samt Slättne och Höljes i dåvarande Dalby klagade över att älven under några år avskurit och bortfört en god del av deras åker och äng, varför de begärde, att nämnden och tolv edsvurna män skulle hos ’överheten’ tillstyrka förmedling i skatten. Den 20 mars 1651 meddelade häradsnämnden, att älven brutit bort så mycket av åker och äng från Öjenäs i Ekshärad, att det ej ens kunde göra skäl för ett halvt hemman.”[Enl. NILSSON 1950 (jfr också Bäckvalls arkiv)].

Det är dock endast med hjälp av äldre kartor man kan få en mera detaljerad uppfattning om förändringarna i älvens sträckning. Äldst av de kartor, som kan tänkas komma till användning, är J. P:son Thorsings kartor från mitten av 1600-talet: ”Delineation över gränsen mot Norge med angränsande socknar i Värmland” 1654-56? Och ”Geografisk karta över Frisdalen och Älvdalen” 1658 (Kungl. Lantmäteristyrelsens arkiv).

Dessa kartor ger en översiktlig bild över Klarälvens lopp genom övre Klarälvsdalen. De olika meanderslingorna och näsen kan urskiljas och deras allmänna utseende är antytt. Bland intressanta detaljiakttagelser kan nämnas, att den isolerade meanderslingan vid Stärnäs -Lillängen i Dalby (se kartplanschen) synes ha varit avsnörd redan vid denna tidpunkt. Näset Björby i Norra Ny verkar på kartan ha en betydligt större areal än i nutiden. Bebyggelsen är lokaliserad till nordligaste delen av näset. Det har snarast karaktären av dubbelnäs, ungefär som Värnäs i våra dagar. Detta ger en antydan om en mycket snabbt framskridande erosion av Björby med utbrytning av befintlig bebyggelse och samtidig utbyggnad av södra delen av näset Värnäs. Någon uppskattning av arealen av de borteroderade områdena är det dock inte möjligt att utföra på dessa översiktliga kartor.

Geometriska kartor från 1600-talet saknas tyvärr för övre Klarälvsdalen med undantag för geometriska avmätningar å inägor inom byar i Norra Ny år 1697. Dessa kartor är uppmätta av lantmätaren E. Wallringh. De är i stort sett mycket  noggrant utförda med åkertegar, tomter och diken väl markerade. Felen i återgivningen av näsens konturlinjer är dock synbarligen så stora, att det inte har varit möjligt att konnektera kartorna med yngre kartor från samma byar, om man vill undersöka strandkonturernas förskjutningar. Detsamma gäller i de allra flesta fall för senare geometriska avmätningar inom Dalby, Norra  Ny och Ekshärad, utförda av lantmätarna L. Gillberg, Ch. Roman och C. F. von Hiltebrandt under tiden 1719-1730. Inte heller äldre läns- och landskapskartor, förvarade i Krigsarkivets samlingar, har varit till någon nytta för detta ändamål.

Det är först i samband med storskiftet, som de upprättade kartorna når en noggrannhet, som tillåter en detaljerad jämförelse med nutida förhållanden. Praktiskt taget alla inägor i denna del av Värmland storskiftades under perioden 1760-1827, och mer än hälften av förrättningarna ägde rum under tiden 1796-1805. Vid laga skiftet senare under 1800-talet karterades så gott som samtliga byar på nytt med lika stor eller större noggrannhet än vid storskiftet. Laga skiftet ägde rum under perioden 1828-1865 med enstaka förrättningar under senare år. De allra flesta laga skiftena ägde rum åren 1841-1855.

Efter mitten av 1800-talet har mängder av kartor upprättats i samband med avstyckningar, ägobyten, hemmansklyvningar och andra lantmäteriförrättningar. De flesta av dessa omfattar emellertid endast mindre avsnitt av ett näs, och de har dessutom inger enhetlig ålder. Även om de kan ge en exakt bild av förhållandena inom ett mindre område, kan de knappast användas  för att skapa en samlad bild av hela det aktuella avsnittet av Klarälven under ett bestämt tidsskede. Dessa kartor har därför använts endast i undantagsfall för komplettering av storskiftes- och laga skifteskartorna.

Tack vare att hela sträckan mellan Vingängsjön och Edebäck numera är flygfotograferad (sträckan från Vingängsjön till Värnäs 1942, från Stackerud till Edebäck 1950 och mellanliggande sträcka 1954) har det varit möjligt att genom jämförelse mellan det äldre kartmaterialet och dessa flygfotografier konstatera de förändringar, som ägt rum mellan laga skiftet och tiden för flygfotograferingen. Storskifteskartorna visar som nämnts förhållandena omkring år 1800, laga skifteskartorna omkring år 1850 och flygfotografierna omkring år 1950. En sammanställning i kartform av strandkonturens läge inom hela undersökningsområdet under tre relativt fixerade stadier har därför kunnat utföras. Givetvis kan skillnaden i tid vara rätt avsevärd för återgivningen av två olika näs, men helhetsbilden torde ändock inte störas alltför mycket genom dessa tidsförskjutningar. Resultatet av denna kartsammanställning framgår av bifogade kartplansch.

På kartan, vilken reproducerats i skala 1:40000, är med rött återgivet de strandremsor, som eroderats bort av älven under undersökningsperioden. Blå färg representerar ”landvinning”, d.v.s. genom älvavlagringar utbyggda strandzoner. Prickad kontur markerar förhållandena omkring år 1800 (vid tiden för storskiftet), streckad kontur omkring år 1850 (laga skiftet) och heldragen kontur älvstrandens läge omkring år 1950 (flygfotografierna).

På varje näs är årtalen för skiftesförrättningarna angivna. I vissa fall har det rått någon tvekan om det exakta årtalet. Förrättningarna har nämligen ibland dragit ut över mer än ett år, och det senare fastställandet av förrättningen har ofta dröjt ytterligare flera år. Där det inte av protokollet framgår, vilket år mätningarna i fältet utförts, har alltid angivits årtalet för förrättningens påbörjan. Det hör säkert till undantagen med en tidsskillnad på mer än 1 eller 2 år mellan det verkliga och det på kartan angivna årtalet för karteringen.

Området där aktiv erosion är verksam för närvarande, har markerats med taggar i anslutning till den nuvarande strandkonturen. Som framgår av kartan, är den aktiva erosionen övervägande lokaliserad till sådana avsnitt, där erosionen även tidigare har lett till betydande strandförskjutningar.

Dalbottnen med dess låga näs har återgivits med en svag, grå ton. De ständiga förändringarna i Klarälvens lopp har på många ställen lett till radikala omläggningar av älvfårans läge. Vattenmassorna har banat sig väg tvärs över ett näs och utbildat en ny flodbädd, medan den gamla meanderslingan övergivits och så småningom mer eller mindre fullständigt fyllts av svämbildningar och organiska sediment. Läget av sådana i äldre tider övergivna meanderslingor framgår av beteckningarna för sumpmark och av de små rester av s.k. ”korvsjöar”, som här och där återfinnes inom undersökningsområdet, särskilt inom den sydligaste kartvåden (Ekshärad).
Resterna av den gamla dalutfyllnaden har på kartan återgivits med mörkare grå ton i två nyanser. Dessa rester kantar dalgångens sidor och bildar därvid oftast ganska smala terrasser. Den mörkaste av de grå nyanserna avser de högsta terassplanen, de som står kvar som de sista kvarlevorna av den gamla fornfjordens botten. Den något ljusare gråtonen är en gemensam beteckning för de terrasser, som utpreparerats vid älvens successiva nedskärning genom de lösa avlagringarna. Karteringen av de olika terassplanen har huvudsakligen utförts med hjälp av jordartskartor, som utarbetats i samband med den pågående jordartskarteringen av Värmlands län. Dessa kartor har välvilligt ställts till förfogande av statsgeologerna C. CALDENIUS och J. LUNDQVIST vid Sveriges Geologiska Undersökning.

Slutligen har med ännu mörkare ton betecknats områden ovanför dalens sedimentfyllnad. Detta är huvudsakligen dalsidorna med deras morän och berg i dagen eller områden helt utanför den egentliga dalgången.

Innan en redogörelse lämnas för slutsatser rörande erosionsprocesserna, skall i korthet beröras frågan om kartans noggrannhetsgrad. För att man skall kunna uppnå god noggrannhet måste två villkor vara uppfyllda: dels måste varje enskild lantmäterikarta vara tillräckligt exakt med hänsyn till strandkonturens läge, och dels måste det vara möjligt att utföra en riktig inbördes konnektion av olikåldriga kartor från samma näs och en tillförlitlig jämförelse med de senare flygfotografierna.

Det är givet, att omsorgen vid uppmätningen av lantmäterikartorna har växlat åtskilligt från fall till fall. Det har redan nämnts, att 1600-talskartorna och kartorna från det tidiga 1700-talet i allmänhet har utförts ganska summariskt, och att kvaliteten därför blivit mycket växlande. Även storskifteskartorna och de senare laga skifteskartorna visar relativt stora inbördes olikheter. I vissa fall avspeglas i kartläggningen den ansvarige lantmätarens personliga duglighet och noggrannhet. Väsentligare än den personliga faktorn har dock varit det uppmätta områdets ekonomiska betydelse för jordägarna. Ett värdefullt jordstycke har karterats och fördelats med största möjliga precision, ett ”onyttigt” område har ägnats mindre omsorg.

Helt naturligt har bönderna värderat tomtmarken och åkerjorden högst. Bebyggelsen och den odlade jorden har genomgående i övre Klarälvsdalen främst varit lokaliserad till de högre, nordliga delarna av näsen, vilka inte så ofta utsatts för vårflödenas förödande översvämningar. Ofta har åkern och ibland också tomtmarken nått ända ut mot de uppströmsvettande erosionsbranterna, medan de mera lågtliggande sydliga delarna av näsen upptagits av ängsmark.

De värdefullaste markerna låg på så sätt ofta närmast erosionsbranten, där de visserligen sällan översvämmades, men där de i stället hotades av den fortskridande erosionen. I äldre tider levde befolkningen under ett ständigt hot av missväxt och hungersnöd och man utnyttjade så långt möjligt all brukbar mark för att på så sätt trygga sin bärgning: … ”vid Stor-Älfwen äro ganska få hemman, som hafva någon parck onyttig liggande, ty som mellan Bergen och Älfwen är nog trångt hafva de fläste Hemmans åboer sökt giöra en hvar fläck nyttig”… (landshövding A. MÖRNER i beskrivning över Värmland år 1762).

Under sådana förhållanden är det givet, att man med oro följde älvens framfart och så långt möjligt sökte hindra älvens erosion med vallar och erosionsskydd. Längs erosionsbranten avsattes i de flesta fall en remsa, som betraktades som samfällighet (jfr fig. 2). Så sägs t. ex. i protokollet från storskiftet med Sälje i Ekshärad år 1763: ”I Nygårds gärdet aftogs för älfvens brytande femtio alnar och i stora gärdet norr om gården tiio alnar, äfsen på södra ändan af samma gärde 50 alnar; och kommo öfverens att detta affatta älfbrått, skulle ligga för hela gården som allmänning och blifva brukad af åboerna teg om teg.” Under dessa omständigheter är det inte förvånande, att man finner, att områdena närmast erosionsbranterna hör till de noggrannast karterade delarna av näsen.

Nedströmssidorna av näsen ansågs däremot i allmänhet inte så värdefulla. Där steg vattnet varje år högt över markerna och lämnade kvar mängder av sand och finsediment. Marken var vattensjuk och kunde inte nyttjas annat än som äng och betesmark. ”Ängen i Elfwedalen är nog svag och ringa. Den består endast af the lägsta och sidaste ställen af Älfstränderne, som för Wattnets flödande ej kunna brukas till Åker … Ty såsom den mellan strykande Älfwen  alla år om Wåhrtiden, stundom ock Sommar och Höst, dessa Ängar öfverswämmar, så kommer hon då stor flod är med then häftighet, att hon med sig förer och på ängen qwarlämnar en hel hop Sand, somligstädes en half, somlige städes en fierdedels aln och någonstädes något mindre”. (MÖRNER 1762). Någon gång kunde dock marken vara så pass värdefull, att det ansågs motiverat med särskild skiftesförrättning för att fördela den nyvunna marken (t. ex. Södra Loffstrand 1879).

Vid karteringen av de flacka, låglänta områdena kan också en annan faktor ha spelat en viss roll, nämligen det rådande vattenståndet. Även om man undantar extrema hög- eller lågvatten, är det icke ovanligt med variationer i vattenståndet på ett par meter inom Klarälvens meanderlopp. För karteringen av de branta erosionsstränderna har detta ingen väsentlig betydelse. Men för de sidlänta områdena betyder det en förskjutning av  vattenlinjens läge med flera tiotal meter, ibland ännu mera.

Ett närmare studium av ett stort antal lantmäterikartor ger dock vid handen, att inte heller här den tillfälliga vattenlinjens läge märkbart tycks ha påverkat karteringen. I stället synes man ha förlagt strandlinjen till den yttersta busk- eller trädvegetationen på näset, d. v. s. ungefär så långt ut som den användbara ängsmarken har sträckt sig. Denna linje är också i allmänhet mycket markerad ute i naturen, oberoende av om vissa partier innanför tillfälligt är dränkta av högvatten eller om vidsträckta sandbankar har blivit synliga ute i älven vid lågvatten.

Konnektionen mellan lantmäterikartorna inbördes och mellan dessa och flygfotografierna har oftast inte berett några som helst svårigheter. Genom den långt drivna uppodlingen redan i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet och den konservativa prägel jordbruket i dessa trakter har bevarat ända in i våra dagar, har landskapet många gånger i detalj behållit sin struktur. Byvägar, gränser mellan brukningsdelar och ägofigurer, i vissa fall tomtgränser och hus samt naturligtvis bäckar, tjärn och andra topografiska drag återfinnas därför ofta nästan oförändrade från en äldre karta till en yngre.

Konnektionen har utförts på så sätt, att laga skifteskartan avritats på transparent papper i sin originalskala 1:4000. På denna avritning har sedan inlagts konturer från såväl äldre som i förekommande fall yngre kartor samt konturer från flygfotografierna. Genom att konnekteringen skett med hjälp av optisk projektion (i s. k. Trautkamera) har det varit möjligt att korrigera för små olikheter i kartornas krympningsgrad och för avvikelser i flygfotografiernas normalskala (1:20000). Dessa ritningar har sedan överförts till en grundkarta, bestående av en uppförstoring till skala 1:20000 av konceptbladen till generalstabens topografiska karta. På denna sammanställning har sedan inritats terrasser, erosionssår, hydrografi, etc. Renritningen har utförts i samma skala, varefter kartan har förminskats till 1:40000 vid reproduktionen. Ett exempel på lantmäterikartornas och flygfotografiernas utseende lämnas i fig 2.

Fig. 2. Byn Berga i Ekshärad enligt skifteskartor från 1820, 1850 och 1888 samt flygfotografi från 1950. Rutnätet på kartorna utanför inägorna inlagt vid avritningen för att underlätta jämförelse. Diagonalstreckat område = åker, prickat = äng, vitt = tomtmark och samfällighet (utlagt som ”älvbrott” längs erosionsbranten). Erosionsförloppet kan tydligt följas. Man observerar den fortlöpande men jämförelsevis obetydliga uppodlingen samt bysprängningen efter första laga skiftet. Många detaljer kvarstår oförändrade under hela perioden och underlättar därigenom konnektionen. På flygfotot framträder tydligt vandrande sandbankar i älvfåran (Foto: Rikets Allmänna Kartverk.)

Genom undersökning av sådana strandavsnitt, som med säkerhet inte förändrats sedan början av 1800-talet, har det gått att uppskatta storleken av de möjliga fel, som kan uppträda till följd av kartmaterialets otillförlitlighet och till följd av fel vid konnektioner och omritningar. Sammanfattningsvis kan sägas, att de  möjliga felen synes vara av storleksordningen 10 m, något mindre vid erosionsbranterna, något mera på nedströmssidorna av näsen. Detta betyder i reproduktionsskalan ¼ mm och i ritskalan ½ mm, d.v.s. ungefär jämförbart med ritnoggrannheten. Givetvis kan felet undantagsvis  överstiga dessa värden på sådana platser, som legat avlägset i förhållande till den centrala byn eller betraktats som betydelselösa.

Resultaten av de jämförande kartstudierna skall inte i detalj beskrivas här. De framgår mera överskådligt direkt av kartan. Några kortfattade kommentarer får belysa utvecklingen.
Det regelmässiga schemat med erosion på näsens uppströmssidor och avlagring på nedströmssidorna är som väntat mycket påtagligt. Där strömmen ligger på, har den större kraft att erodera. I stort sett har älvens aktivitet arealmässigt nått de påtagligaste resultaten i södra delen av meanderloppet: alltså större erosionsskador i Ekshärad än i Dalby. Detta beror bl.a. på att mängden transporterat material längs bottnen är större ju längre  nedströms man kommer. Tendensen till avlagring i bankar på näsens avlagringssidor blir därför större. Vid avsättning av sedimenten blir älvens tvärsektion mindre, påkänningen på den motsatta sidans erosionsbrant ökar, och erosionen sätter in.

Det bör kanske framhållas, att detta inte är den enda orsaken. Men det skulle å andra sidan föra för långt att i denna artikel närmare gå in på det komplicerade växelspelet mellan erosion,
transport och sedimentation av material. Detta är ett problem, som inom den moderna geologiska och geografiska forskningen har närmat erosions- och sedimentationsstudierna till vetenskaper, som ytligt sett ligger ganska avlägset, nämligen hydrodynamiken och aerodynamiken, d.v.s. de vetenskaper som bl. a. ligger till grund för skepps- och flygplanskonstruktörernas kalkyler.

Om det som nämnts förefinnes en viss regelmässighet i erosionsskadornas uppträdande, så är dock denna inte på något sätt fullständig. I Sälje i Ekshärad skars ett helt näs tvärs av under 1800-talets förra hälft, (Enl. K. Wermeländska hushållningssällskapets årsberättelse 1818 anhöll riksdagsmannen Olof Olsson i Stångerud om statsbidrag bl. a. till en ”kanalgröpning” genom ett näs mellan hemmanen Nore och Sälje för att minska verkningarna av älvens flöden. Enl. anteckningar i Bäckvalls Elfdals-arkiv skall också kanalen ha kommit till utförande. Den bar en lång tid namnet ”kanalen”. Sannolikt har detta ingrepp orsakat eller i varje fall påskyndat avskärningen av näset.) och vid Gravolsmon i Norra Ny skedde en likartad avskärning fastän i mindre skala vid katastrofflödet 1916. Men på andra ställen, t. ex. Ransby, Branäs och Likenäs i Dalby och Östra Tönnet i Ekshärad, kan man inte iakttaga någon eller i varje fall ytterst obetydlig förändring under 150 år.

Dessa olikheter kan i många fall förklaras med erosionsbrantens växlande resistens mot erosion eller på läget i förhållande till strömstråkets angreppsriktning. De erosionsskydd, som eventuellt anlagts av byamännen, och vegetationen i strandbrinken, har säkert också spelat en stor roll för utvecklingen. Redan i MÖRNERS beskrivning över Värmland framhålles vegetationens betydelse som erosionshinder: ”Man bryter hemma wid Gården Wide- och Hillster-qwist, som wäxer till en myckenhet ytterst wid Älfstranderne och är det bästa wärn mot Älfwens Brytning.”
Erosionsintensiteten växlar också från år till år. Det kan gå en lång följd av år utan att några allvarliga skador vållas på ett näs, men så kan plötsligt älven göra ett svep på kanske tiotalet meters bredd på ett enda år eller under ett enda högvatten. I allmänhet utlöses en sådan aktivitet av ett särskilt häftigt flöde, men ibland får orsaken sökas i andra omständigheter. Ett erosionsskydd kan ha sönderbrutits, eller strömstråket kan så småningom ha dirigerats om på ett ödesdigert sätt.

Det sistnämnda torde främst vara orsaken till den ökade aktiviteten vid Götnäs i Ekshärad, där älven, om den inte kan hejdas, för närvarande hotar att bryta igenom ett mycket smalt skyddande parti och sedan nå in i en gammal meanderslinga.

Det är helt naturligt av vitalt intresse för ortsbefolkningen i övre Klarälvsdalen, att få en uppfattning om den sannolika utvecklingen i framtiden, och att få garantier för att effektiva åtgärder vidtages mot erosionen på sådana platser, där faran för allvarliga skador är överhängande. För en bedömning av risken för framtida erosionsskador bör man beakta följande synpunkter.

Såväl studiet av det äldre kamerala materialet som de jämförande kartstudierna har visat, att erosionen har förorsakat kännbara skador så långt tillbaka, som materialet tillåter slutsatser, d. v. s. åtminstone 400 år. Trots det rikhaltiga och noggranna kartmaterialet från 1800-talet har det inte varit möjligt att urskilja någon entydig tendens i utvecklingen, innebärande att erosionen skulle ha tilltagit eller avtagit i omfattning under senare år. Den historiska utvecklingen ger därför inte belägg för åsikten, att man har anledning vänta en väsentlig förändring i erosionsförhållandena i fortsättningen, såvitt de yttre betingelserna förblir oförändrade.

Men samtidigt har undersökningarna av äldre stadier i älvens utveckling, så som de återspeglas t. ex. i de övergivna meanderslingorna, visat att älvens verksamhet är en känslig indikator på klimatiska förändringar eller speciellt variationer i avrinningsförhållandena. Detta har tydligt bekräftats också genom de senaste årens omfattande undersökningar rörande älvens transport av sand och slam under olika vattenföringsförhållanden.

De förändringar i den naturliga avrinningen, som de redan genomförda och de planerade regleringsåtgärderna i Klarälvens övre lopp kommer att medföra, kan därför också väntas orsaka ändrade betingelser för erosionsprocesserna. Denna viktiga fråga är för närvarande föremål för en omfattande statlig utredning under ledning av Sveriges Geologiska Undersökning. Frågan innefattar givetvis en mängd delproblem, som inte här kan tas upp till behandling. Det finns dock anledning hoppas, att de nämnda regleringarna kommer att medföra en viss minskning av erosionsriskerna, i den mån de innebär en utjämning av den årliga vattenföringen. Men någon mera betydande  förändring kan man säkert inte vänta sig. Övre Klarälvsdalen kommer därför också i fortsättningen att utgöra skådeplatsen för det rinnande vattnets omdanande verksamhet, tjusande och fantasieggande för den tillfällige iakttagaren, men hotande och förödande för många älvdalsbor.