Källa: Egna minnen och intryck och historik från norra Klarälvdalen av PG Larsson.


 

Egna minnen och intryck och historik från norra Klarälvdalen.


Jag föddes 1896 och torde få räknas bland de få som nu 1981 vet något att berätta om från seklets början och fram till våra dagar, när det gäller levnadsförhållanden av skilda slag i norra Klarälvsdalen.

Jag föddes i min mors föräldrahem i Ekshärads församling och min far var från Gustav Adolfs församling. När jag var två år kom jag med mina föräldrar till Transtrand i Dalby församling, där far arrenderade en gård under Uddeholmsbolaget.

Det första jag kan minnas, att jag kommit till denna världen var, att det hus vi bodde i höll på att rivas. En tillfällig bostad hade i förväg ordnats, där vi skulle bo under byggtiden.

När jag var mogen att börja småskolan hade jag den fördelen, att skolan var inrymd i övervåningen av vårt hus, där jag gick första året. Det fanns ingen fast småskola på den tiden här i kommunen, utan den ambulerade mellan olika gårdar. Min lärarinna hette Karin Jönsson, som jag kommer ihåg som en godlynt och snäll människa.

År 1905 inskrevs jag i folkskolan, som var förlagd i det allra första skolhuset inom Transtrands skolrote. Det var endast en stor skolsal som upptog halva huset. I andra ändan fanns lägenhet för läraren och hans far jämte lärarens tre ogifta systrar. Läraren hette Ivan Ekblom som strax förut börjat sin lärartjänst.

Han förblev sedan lärare vid Transtrands skola till uppnådd pensionsålder och bodde därefter kvar i en sedermera uppförd lärarbostad till sin död.

Ekblom var under hela sin tid kantor i Dalby kyrka, en tjänst som liksom gick i arv efter hans far och han gjorde sig allmänt känd som en framstående kyrkomusiker. Lärare Ekblom var en god pedagog och en snäll lärare som inte klådde upp barnen i onödan. På min skoltid fanns alltjämt skolagan kvar, men den tillämpades inte av min lärare.

Det var dock vanligt strax före min skoltid, att om någon elev gjort något ofog ”syndaren” själv blev utsänd att skaffa det spö med vilket han skulle bestraffas. Det kunde då ibland hända, att han i stället tog ”sin Mats” ur skolan och sprang hem, vilket inte var att förundra sig över. När det gällde skolagan har jag i gamla handlingar läst om, att det efter 1842 stadgades om kommunala skolråd. Enligt denna förordning var det skolrådsledamöternas sak, att rycka läraren eller lärarinnan till undsättning för att svara för spöstraffets utdelande.

I mitt femtonde år gick jag och läste för prästen, som det då hette. Konfirmationen ägde rum i gamla prästgården i Ransby som låg en mil från hemmet. Hit skulle barnen samlas två gånger i veckan och jag kommer faktiskt inte ihåg hur länge den pågick. Lektionen började klockan nio på morgonen och pågick till långt fram på eftermiddagen, dock med två korta raster. Några cyklar fanns inte i trakten på den tiden och att gå två mil till fots samt plugga så många timmar var givetvis ansträngande. Luthers lilla katekes och bibliska historien skulle gnidas in ordentligt så man skulle kunna dem utantill. Konfirmationsläraren var Edvard Widing som då var kyrkoherde i Dalby församling. Han var en noggrann och sträng lärare som ingav respekt, och stoj eller bråk på rasterna fick inte förekomma. Jag kommer särskilt ihåg en gång, att vi pojkar hade bråkat under hemvägen från prästgården och att detta på något vis hade kommit till kyrkoherdens kännedom. Detta anade nog de som hade bråkat när man samlades nästa gång och prästen satte sig vid orgeln och inledde morgonbönen med psalmen ”I mänskobarn som alla ägen er vård av samma fadershand, varför kivas i på vägen till ett och samma fadersland” o.s.v. När denna psalm sjungits och morgonbönen var avslutad följde en straffpredikan över vårt tilltag samt sade han oss att vi hade sämre uppförande än gångna tiders barn.


Föräldrarnas levnadsvillkor

Mina föräldrars liv var fyllt av hårt arbete och umbäranden för familjens existens. Vi blev fem barn i familjen. Gården hade ett jordbruk om 15 tunnland åker och äng. Med arrendet följde kolningsplikt, som innebar, att det skulle kolas en viss kvantitet träkol för masugnarna i Hagfors och Munkfors. Att jämte gårdens jordbruk utföra allt det arbete som krävdes härför var nära nog ett omänskligt krav. Jag har många gånger tänkt på hur far kunde stå ut med allt detta innan vi barn växte till så han fick någon hjälp. Likaså hade mor ett svårt och tungsamt arbete med ladugården och hushållet samt fostran och vården av oss barn.

Gården hade en kreatursbesättning av 5 à 6 kor, jämte ungdjur, grisar, får och höns. När far arbetade i skogen, vilket var största delen av året, blev det mor som fick svara för allt hemarbete.
Stugan var givetvis helt omodern med golv som skulle skuras genom att ligga på knä. Vatten skulle vindas upp ur brunnen och bäras in. Uppvärmningen av det stora köket skedde med kokspisen och där vi i stort sett hade våra sängplatser och mathållningen ägde rum.
Övriga rum eldades blott i enstaka fall.

Kläder fanns knappast att köpa även om man hade haft pengar. Det rådde till långt in på 1900-talet så kallat självhushåll. Det var inte enbart mat man måste framskapa själv, utan det gällde även kläder. Lin måste odlas och bearbetas för att ge tyg till lakan och övriga linnekläder, handdukar m.m. Man måste ha får för att få ull till vadmalskläder, strumpor och vantar m.m. Att förbereda råvarorna samt karda, spinna, väva och sticka var givetvis ett drygt arbete vid sidan av det alldagliga arbetet. Jag kommer ihåg från min barndom, hur jag vaknade på nätterna och fick se mor hålla på att karda ull eller spinna, emedan dagen inte räckte till för allt arbete. Jag har ofta funderat över hur en människa kunde stå ut med så mycket arbete. Så hårda livsbetingelser är ju otänkbara i vår nuvarande tid.

Till det husliga arbetet hörde även tvätten som man utförde under primitiva förhållanden. Kläderna kokades i hemmagjord lut av björkaska. Detta utfördes både i storstugan och i ladugården. Att skölja och klappa kläderna krävde mycket vatten varför man vintertiden fraktade byken till Klarälven där det höggs upp en vak i vilken man sköljde kläderna i det iskalla vattnet, som även stänkte på kvinnornas kläder och frös till så de stod som ett pansar kring kroppen.

Belysningen i bostad och uthus utgjordes av fotogenlampor. Dessa avlöstes omkring 1915 av elektrisk belysning då det vid Näckån i Sysslebäck anlades det första kraftverket 1912.

En annan sak man inte får glömma gäller tillverkningen av skor och skinnvaror. Hudar av kor och även i viss del av kalvar sändes för beredning till ett garveri. Kringresande skomakare kom till hemmen och gjorde skor till hela familjen. Fårskinnen bereddes och skinnare från Malung kom och gjorde pälsar och skinnfällar.

För att återgå till arbetet med jordbruket så var det kvinnorna som gjorde en stor insats. Under vårbruket deltog de i lastning av gödsel, att slå sönder torv på åkern och räfsa kvickrot.
Under höbärgningen var det kvinnorna som deltog i hopräfsandet av höet och hässjningen. När säden skulle skäras var det kvinnorna som tog upp efter männen när de skar stråsäden och band ihop i kärvar.

Man var mån att ta tillvara allt som växte, inte enbart på den uppodlade jorden, utan även allt gräs som växte i backar, vägslänter och dikesrenar. På myrarna i skogen slogs myrhö som hässjades i s.k. vinterhässjor som sedan kördes hem på vintrarna.
Man plockade även under höstarna vitmossa i skogen som stampades ihop i kar timrade av smalare virke. Mossan frös ihop till en stor bunt som kördes hem så snart det blev före.

Av dessa mossbuntar högg man av stycken som tinades upp med varmt vatten och blandades med havremjöl samt saltades något och var ett bra foder för kreaturen och användes till långt in på 20-talet. Under krigsåren var vitmossa liksom vass ett nödfoder.

Gräset bärgades med lie och skära tills slåttermaskinen kom en bra bit in på 1920-talet. För att förstärka foderförrådet repade man löv samt plockade allt gräs som växte bland buskarna. Det bröts lövkärvar till getter och får.

Jordbruket med allt vad därtill hörde var med hänsyn till de primitiva redskap man hade synnerligen arbetskrävande. Det hade sina brådaste perioder i ploganden d.v.s. vårbruket, slåttanden när höet skulle bärgas, samt skåranden på hösten då havre, korn och rågen skulle skäras, bindas ihop och snesas. Sedan följde potatisupptagning samt tillvaratagande av rotfrukter. Till höstarbetet hörde givetvis även tröskning och höstplöjning.

Under 1800-talets senare del började träplogarna allt mer att utbytas mot järnplogar. Dessa saknade stödhjul framtill och var svåra att plöja med innan man liksom fick träna in sig på dem. Ibland kunde de hoppa upp och gå ovanpå jorden, eller också dyka ner i alven. Den hemmagjorda pinnharven avlöstes alltmer av fjäderharvar och rullharvar och den gamla välten som var gjord av en grov trädstock utbyttes mot järnvälten.

Hästen var alltjämt dragaren fram till 1945 då traktorn gjorde sitt intåg. Ett stycke in på 1900-talet byttes slagan ut mot tröskverket medan slåttermaskinen kom något år senare. Att tröska med slaga var även ett kvinnogöra, som de i varje fall måste utföra när männen var borta på skogsarbete. Det var även ofta brukligt, att man tröskade efter hand alltefter som man behövde säd att mala samt att få halm till kreaturen.

Tröskverket drogs i början för hand, något som höll i sig länge vid torpställen och övriga småbruk. Vid större gårdar drevs tröskverket med s.k. körvandringar. På ett liggande stort kugghjul var en trästock fästad tvärs över. I vardera [änden] spändes hästar för, som sedan kördes runt omkring och satte det hela i rotation. På så sätt blev större kraft och fart på tröskverket inne på logen. På detta sätt drev man tröskverk och hackelsemaskiner tills i början av 1920-talet då elkraften gjorde sitt intåg i Dalby socken.

Kreatursskötseln har sedan urminnes tider i stort sett åvilat kvinnorna i norra Klarälvdalen. De skulle mjölka, utfodra och hålla ladugården ren. Kor, får och getter skulle släppas ut i skogen på bete om morgonen och hämtas in på kvällen. Det var även vanligt, helst när boskapen först släpptes ut på våren, att någon följde med och såg till att de inte förirrade sig.

Enligt lag om allmänt mulbete fick boskapen beta var som helst på skogsmarken. Men [för] att kreatur inte skulle komma fram på inägorna måste varje hemman svara för att det uppsattes en sammanhängande gärdsgård mellan skogen och inägorna. Det kunde dock förekomma någon lucka här och var. Långt in på 30-talet var det vanligt att kor och övrig boskap uppehöll sig på landsvägen och var till hinder för trafiken samt orenade med sin spillning.

Man måste därför även hålla gärdsgårdar på ömse sidor landsvägen inom vissa områden. Så sent som 1955 kunde man se kor och övrig boskap ströva omkring på landsvägarna i Södra och Norra Finnskoga. I dag är både kor och hästar ytterst sällsynta, så nu har allt detta spelat ut sin roll.

Säterlivet var ett annat kapitel inom jordbruket. Det hade mycket gamla anor och fortsatte nära nog i sin fulla flora fram till 1920 men avtog därefter och upphörde nästan helt omkring 1940. Det var i regel vanligt att varje gård hade sin säter, oftast omkring en mil eller längre bort på skogen. Här hade man säterstuga, ladugård och lador. Säterstugan var indelad i två rum, köket med öppen spis där man värmde mjölken för ystning samt kokade messmör och lagade sin mat.

I andra ändan var den s.k. mjölk-buan, där smör, ost och messmör förvarades. För att mjölken inte skulle surna innan den behandlades, förvarades den i långa plåtcylindrar som sattes ner i en kallkälla.

Säterkullan, som i regel hade kullor från närliggande sätrar som grannar ute i storskogen, hade ett strävsamt och ansvarsfullt arbete. Hon skulle upp i tid och mjölka samt släppa ut kreaturen på bete. Sedan skulle mjölken separeras, varpå mjölk och grädde skulle tillvaratas. Varje dag skulle det göras ost, t.o.m. två gånger om dagen om man hade många kor som mjölkade. Därpå följde kokningen av messmör då man var helt bunden med att röra i grytan så att det ej blev vidbränt.

När det blev tillräckligt med grädde skulle det kärnas. Man hade grädden i en hög cylindrisk träkärna och med en stav, på vilken i nedre ändan satt ett kors, pumpades upp och ner tills det blev smör.

Ladugården skulle rengöras varje dag och mossa tas från skogen till strö under kreaturen. Om korna inte kom hem någon kväll till mjölkningen måste kullan ge sig ut i skogen och leta efter dem vilket väder det än var. På sensommaren, då det blev mörkt på kvällarna, kunde hon ibland bli vilsen på väderstrecken och fick svårt att hitta hem.

 

Jakt efter arbete och försörjningsmöjligheter i norra Klarälvsdalen i gången tid.

Enligt gamla urkunder anlades ett järnbruk vid Letälvens utlopp ur sjön Letten i Södra Finnskoga i början av 1700-talet. Detsamma blev nedlagt för över 100 år sedan. Uddeholmsbolaget anlade ett järnbruk i Likenäs 1830 och som upphörde omkring 1870. Vid Vestby i Dalby socken anlades 1860 ett ölbryggeri som var i gång till 1957.

Dessa företag sysselsatte emellertid blott en ringa del av ortsbefolkningen och ej heller skogsbruket som under 1800-talets senare del och långt in på 1900-talet gav inte på långt när sysselsättning åt alla. Man måste därför ge sig av till Dalarna och Hälsingland, samt även Norge på skogs- och flottningsarbete. Inga kommunikationer fanns utan det var att gå till fots den långa vägen genom skog och mark.

Uddeholmsbolaget och några andra bolag förvärvade under 1800-talets senare del stora skogsområden från bönderna inom Dalby och angränsande socknar. De skogsavverkningar som skogsbolagen började med på sina inköpta domäner beredde heller inte så många arbetsmöjligheter.

I slutet av 1800-talet tillsatte Uddeholmsbolaget arrendatorer på många av sina förvärvade gårdar. Dessa kommo från Gustav Adolf och angränsande socknar och bland dem fanns min far. I arrendekontraktet var stipulerat kolningsplikt. Det ålåg arrendatorn att kola en bestämd mängd kol till bolagets järnverk vid Hagfors och Munkfors. Priset för kolningsarbetet var till långt in på 1900-talet endast 5 kronor pr stig (= 40 hektoliter). I detta pris var inkluderat allt arbete som hörde till, iordningställande av milbottnar, hopkörning och resning av kolveden, täcka milan på kullen med torvmossa, kläda sidorna med granris samt gräva fram jord i ofta stenig mark för stybbning. Milan skulle efter det den tänts vaktas både natt och dag under 15 à 20 dygn. När milan blivit genomkolad skulle den rivas och kolen släckas samt fatas ihop i en i förväg iordningställd binge. Även nödig kojbyggnad ingick i arbetet. Kolen framkördes sedan under vintern till något av de kolhus som fanns vid Klarälven, som på sommaren fraktades med båt till Edebäck och vidare pr järnväg till respektive järnverk. Jag och mina två bröder hjälpte vår far i kolningsarbetet så snart vi kunde börja arbeta och vår gemensamma inkomst blev ganska mager.

Alltjämt var skogs- och flottningsarbete dåligt betalt, varför tankar började gro för att bilda fackförening. Det dröjde dock till år 1919 innan den första fackföreningen bildades här i trakten.

Denna förening var i början av lokal natur och omfattade i huvudsak flottningen. År 1923 bildades en samorganisation där fackföreningar inom Dalby, Norra och Södra Finnskoga socknar ingick och som då även omfattade skogen.

Fackföreningen blev givetvis det stora spöket för arbetsgivarna som de i början inte ville lyssna till eller underhandla med.
De som ställt sig i spetsen för fackföreningens tillkomst blev trakasserade och hotades med avstängning från allt arbete. Det blev hårda duster när man äntligen fick komma till tals med arbetsgivarna och förhandla om priser på arbete, bättre skogshärbärgen m.m.

Fackföreningen kämpade emellertid tappert och lyckades trots allt före 1923 års slut få till stånd det första avtalet.

Det blev emellertid inga större landvinningar man kunde åstadkomma förrän organisationen fått större makt genom anslutningen till Landsorganisationen och lagen om kollektivavtal kom till 1928.

På grund av, kanske mest beroende på vikande konjunkturer, sänktes arbetspriserna katastrofalt i början av 1930-talet. Det uppstod inskränkning inom skogsbruket och till följd härav stor arbetslöshet. Arbetsmarknadskommissionen satte då igång med nödhjälpsarbeten här i Nordvärmland, som huvudsakligen bestod av vägbyggen. Arbetsförtjänsterna för dessa arbeten var synnerligen låga. Man brukade få ett förskott på 15 à 20 kronor varje fredag och den slutlikvid som utbetalades vid månadens slut var rent av snöplig.

Dessa dåliga tider höll i sig flera år, men förbättrades så småningom. Fackföreningen och de politiska organisationerna kämpade sida vid sida för att söka förbättra arbetarnas ställning. Arbetsförtjänsterna förbättrades efter hand och bättre skogskojor uppfördes. Omkring 1945 började skogsbolag och enskilda markägare anlägga skogsbilvägar. Vägnätet i skogen växte ut efter hand och i början av 1950-talet uppförde bolagen s.k. skogsstationer intill bilvägen på de mest avlägsna platserna. Även telefon inkopplad på riksnätet drogs upp till skogsstationerna. Här var det kvinnliga kockor som lagade mat och städade arbetarnas förläggningar. Bussar uppehöll så gott som dagliga förbindelser med bygden för att frakta mat och övriga förnödenheter samt post.

För att följa utvecklingen vidare så blev inte detta med skogsstationer så långlivat. Omkring 1960 blev desamma nedlagda, varefter arbetarna skjutsades i bussar till och från arbetet varje dag.

Så kom mekaniseringen inom skogsbruket i rask takt. Huggarna började allt mer skaffa sig motorsågar. Barkningen upphörde i skogen men arbetsgivarna var kvicka att reglera priserna på arbetet härefter. Traktorn trängde snart ut hästen i skogen, varefter hästbeståndet sjönk i rask takt och i dag finns knappast någon häst kvar.

Den allt mer tilltagande mekaniseringen medförde emellertid, att både huggare och körare blev allt mer utslagna och måste söka sig arbete å annan ort. Det blev främst till industrier och byggnadsarbete söderut i landet. Till denna skara sällade sig också alla som hade arbetat vid kraftverksanläggningarna vid Tåsan, Letten och vid Sälgforsen i Norra Finnskoga, när dessa anläggningar blev färdiga.

Man hade dock kvar sina bostäder, som många var nybyggda och belånade, och vilka man inte utan vidare kunde lämna. Det blev därför att pendla mellan arbetsplatsen och hemmet trots ofta mycket långa avstånd.

En stor del av de yngre flyttade ut för gott, varför Värmlands nordligaste del utglesades oroväckande med starkt minskat befolkningstal.

Kommunstyrelserna i Norra Ny och Finnskoga-Dalby smidde därför planer på att åstadkomma en spånplattefabrik i Norra Ny och ett sågverk i Ransby, Värml. Dalby. Dessa planer rönte stort motstånd från högre ort, men de ledande inom kommunen liksom ortsbefolkningen kämpade envist och tappert trots alla hinder som restes mot anläggande av dessa industrier. Efter att ha kämpat för desamma i över 10 år och fått avslag hos både länsstyrelsen och Arbetsmarknadskommissionen gav regeringen till slut klartecken för projektens genomförande.

Plattfabriken i Norra Ny och sågverket i Ransby har dock bringat nedgång i utflyttningen och många pendlare har kommit åter till hembygden.

(Amatörforskare) P. G. Larsson


Källa: Egna minnen och intryck och historik från norra Klarälvdalen av PG Larsson.