Källa: LARS ELAM, Sysslebäck, Kompendium 1992: De måste vara bättre

De måste vara bättre

- om Finnskogarnas och Dalbys skolor -

- Lars Elam- 

Skolans historia är ganska likartad över hela Sveriges landsbygd. Vi hittar i dag enstaka bygdeskolor, ofta i en församlingskyrkas närhet och likartat byggda för trettio, fyrtio år sedan. Toppen av Värmlandstriangeln - tidigare Dalby storsocken, sedermera Dalby, Norra och Södra Finnskoga församlingar och kommuner, småningom åter en kommun; Finnskoga-Dalby, men nu norra delen av Torsby storkommun - är inget undantag. Vid Norra Finnskoga kyrka i Höljes finns en bygdeskola, nybyggd år 1955, vid Södra Finnskoga kyrka på det gamla hemmanet Djäkneliden i Bograngen ligger en skola, nybyggd år 1956. De andra två bygdeskolorna belägna i Dalby avviker emellertid från mönstret. De ligger drygt en mil norr och söder om Dalby kyrka i Långav. Den södra i Likenäs, Transtrands skola, hör till femtiotalets nybyggen (klar år 1958). Den norra i Sysslebäck, Skyllbäcks skola, är emellertid ett intressant minne (från år 1904) av storhetsdrömmar i Ovansjöbygden, som trakten närmast norr om Vingängsjön sedan gammalt kallas.

De anvisningar som kyrkostämmor och skolråd hade att rätta sig efter kring sekelskiftet var Kongl Öfver-Intendents-Embetets "Normalritningar till folkskolebyggnader jemte beskrifning" från år 1865 och 1878. De innehöll förresten också en hel del råd om skolarbetets uppläggning, skolrummens möblering och elevernas uppförande. I andra utgåvan (1878) finner man närmare tjoget exempel på lämpliga skolhus. På slutet ges också ritningar över ett par lite mer påkostade storstadsskolor. En av dem är Lindholmens skola i Göteborg, sannolikt sedan länge försvunnen. Men uppe i norra Värmland lever ännu en nästan exakt kopia. Vid något tillfälle gjordes den än mer påkostad genom verandor till lärarbostäderna. Det är skolan i Skyllbäck.

Naturligtvis borde den ståtliga byggnaden varit kulturskyddad. Tyvärr är så inte fallet. Vid en "modernisering" under senare tid har de kyrkoliknande fönstren till skolsalarna bytts ut.

Enligt de mer än hundraåriga anvisningarna ligger skolan högt med utsikt över nejden. En kunskapens högborg skulle skolan vara. Till och med överintendentens ritning över det friliggande månghålsdasset följde man. Men specialiteten med en enda gemensam latrinlåda på medar som man med häst kunde dra ut på skolgården och tömma fanns i varje fall inte i Skyllbäckstoaletten när jag i början av sextiotalet första gången besiktigade lokalerna

Är gamla Skyllbäck ett skrytbygge har Finnskoga-Dalby också exempel på raka motsatsen; några osedvanligt billiga skolbyggnader.

Rekordet tar elevhemmet Kvistbergsgården vid högstadieskolan i Sysslebäck. Det byggdes under sextiotalets senare del för att tonåringar från de mest avlägsna byarna skulle slippa timslånga resor morgon och kväll under skolveckorna. Något elevhem för den kommunala obligatoriska skolan hade emellertid inte byggts i vårt land sedan före andra världskriget. Statsbidragskungörelsen från trettiotalet var förvånansvärt generös.

Åttio procent av kostnaderna för bygge, inventarier och utrustning skulle staten stå för. När ärendet väl hamnat på regeringsnivå hörde man av sig från departementet med en försynt fråga om ärendet inte kunde vänta. Den gamla kungörelsen var nämligen avsedd att upphävas, men det hade man inte hunnit med. Ett negativt svar gav sålunda den dåvarande kommunen en byggnad för rekordlåg kostnad.Elevhemmet har i dag spelat ut sin roll och förvandlats till förskola.

Då bygdeskolorna i Bograngen och Höljes kom till under femtiotalets omfångsrika skolbyggnation i hela landet gick inte staten med på bidrag till gymnastiksalar vid mindre skolor. Det skulle få vänta några decennier. Den nya skolan i Likenäs med större elevunderlag fick däremot sitt gymnastikhus.

Ändå fick Bograngen och Höljes sina gymnastiksalar redan under sextiotalet - men inte på fastställda vägar.

I Bograngen hade själva skolhusbygget på femtiotalet förresten också varit en bra "affär". Det stora kraftverksbygget vid sjön Letten skulle dränka den gamla Kindsjöskolans gård, så skolan måste läggas ner. Kraftverksbyggarnas erbjudande om ett två meter högt stängsel alldeles utanför skolhusväggen avvisades med den statlige skolinspektörens hjälp. Han hette Ragnar Israelsson (1905-1983) och spelade i kulisserna en avgörande roll för bygdens skolutveckling genom sitt förtroendefulla samarbete med kommunalpolitiker och skolledare. Kraftverksbygget i Letten fick sålunda bidra en hel del till skolnybygget i Bograngen. Huruvida Kindsjöskolan med hänsyn till sitt vikande elevunderlag ändå lagts ner så småningom talade man däremot inte om.

Men nu gällde det alltså en gymnastiksal. Här prövade kommunen en dittills ny väg och samarbetade med bygdens Folkets Hus-förening. Ett nytt Folkets Hus på skoltomten, vars samlingssal också var gymnastiksal, vars lilla restaurang och kök under skolveckorna var skolbespisning och en med skolan gemensam vaktmästartjänst, var målet. Allt höll dock på att gå i stöpet när anbuden öppnades. De låg alla skyhögt över kalkyler och finansieringsplaner. Byggdrömmarna tycktes gå upp i rök. En snabbeställning av ett helt nytt alternativ med förenklad byggteknik räddade dock projektet. Bygden fick ett vackert Folkets Hus och skolan de kompletteringslokaler man längtat efter. Året var 1964.

Höljes fick sin gymnastikbyggnad på ett helt annat sätt. Våren 1963 var det stora kraftverksbygget i Sälgforsen strax norr om Höljes i det närmaste klart. Av en ren tillfällighet fick jag höra att Skånska Cement, som huvudentreprenören hette på den tiden, hade bekymmer med en stor kompressorverkstad i en monteringsbarack. Den stod på mark vars arrende löpte ut. Problemet var att hitta en plats att flytta den till i väntan på ny användning någonstans i Sverige.

På bara några dygn plockade kommunalingenjören fram ritningar för barackens uppmontering på skolgården som ett gymnastikhus. Den extrainkallade skolstyrelsen nappade på det säregna tillfället, granskade två alternativ; ett billigt med befintliga träväggar och ett något mer påkostat med fasadtegel för att bättre flyta samman med skolhuset. - Med två alternativ att välja mellan och vår satsning på det billigare glömmer nog fullmäktige det tredje alternativet; att säga nej till alltihop, blev skolstyrelsens strategi.

Den höll, nästan. Visst skulle man, enligt fullmäktige (extrainkallat i midsommartid), ta vara på tillfället - men skulle man bygga borde det snyggare alternativet väljas!

När nästkommande läsår började stod gymnastikhuset redan klart. Någon tid därefter kom den legendariske skolstyrelseordföranden Knut Evensson (1907-1976) att tänka på det "orimliga" i att staten skulle slippa ge bidrag till ett särdeles fiffigt och ekonomiskt skolhusbygge bara för att kommunen utnyttjat ett märkligt tillfälle och därigenom tvingats gå ifrån gällande rutiner och bestämmelser. Alltså gick skolstyrelsen till kungs och bad att i nåder få statligt bidrag i efterhand.

Ärendet fastnade naturligtvis i Skolöverstyrelsen i Stockholm och blev liggande där nästan ett år. "Vi åker upp till Stockholm", var Evenssons signal till slut och väl inne hos höga vederbörande tog han omedelbart ordet, utgick som en självklarhet från överstyrelsens vilja att premiera kommunen för ett smart skolbygge men förstod att det bjöd på byråkratiska bekymmer. Nu var det emellertid på tiden att få ärendet ur världen. Och med det tackade han för samtalet. Jag sa inte ett ord men var full av beundran.

Skolöverstyrelsens förslag och regeringens beslut kom ganska snabbt. Den centrala myndigheten hade räknat ut vad ett bygge likt det i Höljes normalt borde ha kostat och hamnat på en slutsumma mer än dubbelt så stor som den verkliga. Den beräknade normalkostnaden togs som underlag för ett statsbidrag. Det gav skolstyrelsen den unika situationen att småningom föreslå kommunalfullmäktige att ta emot ett helt oberäknat statsbidrag för det lilla gymnastikhuset som redan var betalt.

Högstadieskolan på Kvistberget var förvisso århundradets skolbygge upp i Nordvärmland. Inledningsvis slog man - liksom i Skyllbäck nästan sextio år tidigare - på stort. Man utlyste en arkitekttävling, något på den tiden nog så sällsynt på landsbygden. Tävlingen ledde emellertid till önskat resultat. Bland förslagen fanns både rationella och billiga lösningar. Det vinnande förslaget kom från Göteborg med arkitekten Jarle Osnes som huvudansvarig. Den långsmala hed över älvdalen som valts till skoltomt gav dock lite bekymmer. Byggnadens utsträckning och läge var av naturen given men överensstämde inte helt med de centrala anvisningarna om väderstreck för en skolas placering. En försynt justering av ritningens kompassros (som knappast kunde kontrolleras av centrala instanser) räckte emellertid för ett godkännande.

Byggnationen gick raskt. Skånska Cement var huvudentrepenör och kombinerade arbetet med sitt kraftverksbyggande i trakten. Därigenom hade deras anbud blivit oslagbart. Skolan stod helt klar för pampig invigning våren 1962 med självaste ecklesiastikministern Ragnar Edenman som talare och representanter från både Finland och Norge bland gästerna.

Den nioåriga skolan i Finnskoga-Dalby var bland de första i Värmland. Knut Evensson var den främste pådrivaren. "Flertalet av våra ungdomar måste iväg till storstäderna för att få jobb. Då behöver de inte vara bara lika duktiga som sina jämnåriga där. De måste vara bättre!" Detta var hans grundinställning som småningom anammades av flertalet föräldrar och kommunalpolitiker. Hans ord accepterades också som en utmaning bland lärarna, som under den nioåriga skolans första decennium i kommunen experimenterade med allehanda okonventionella lösningar och byggde upp en välfungerande skolverksamhet.

Redan på tjugotalet hade de förtroendevalda i Dalby visat sinne för rationellt skolbyggande. Man hade fått bygdens egen son, arkitekten Lars Bäckvall i Stockholm, att rita skolhus med lärarbostad och byggde samtidigt likadana skolanläggningar på Brattmon, i Hole (i södra Sysslebäck) och i Långav (vid kyrkan). De är numera sedan länge tagna ur tjänst. Brattmon har byggts om till industrilokal, Hole är fritidsgård och Långav är jämnad med marken.

Bäckvall är i vår tid mest känd för den lokal-historiska forskning han blev mer och mer fängslad av. Det förde honom långt in i centrala arkiv på jakt efter gamla fakta om norra Värmland till glädje för nutida hembygdsskildrare.

De nuvarande skolanläggningarna har - som på andra ställen i vårt land - haft sina föregångare. Ett och annat av de gamla skolhusen står ännu kvar och häpnar nutidens människor genom sin enkelhet och litenhet. Ändå meddelade statens första folkskoleinspektör i Carlstads stift i sin rapport för åren 1867-1868 att skolhusen i Dalby var goda. De får betyget a medan Finnskogarnas bara får b. De förhyrda lokalerna är undermåliga och får c. Folkskoleinspektörer hade funnits sedan 1861. De tycks ha haft stor betydelse för skolutvecklingen. Deras rapporter ger oss dessutom en bild av skolsituationen i varje socken - även om rapporternas uppgifter kan vara lite svårtolkade. (Första rapporten gäller treårsperioden 1861-1863, andra 1864-1866. Därefter är rapporterna tvååriga.)

Statistik är ofta märklig. Den har stundom kallats den tredje lögnen efter vanlig och förbannad lögn.

  

	Antal skolpliktiga/ inskrivna	Antal skolpliktiga/ inskrivna
	år 1866	år 1868
Norra Finnskoga	255/240	324/246
Södra Finnskoga	358/358	409/253
Dalby	518/358	839/438

                              
Skillnaden mellan antalet skolpliktiga och inskrivna förklarar inspektören - han hette P G Andersson må väl nämnas - generellt i stiftet vara fattigdom, långa skolvägar, behov av barn som arbetskraft i hemmet - och föräldrars liknöjdhet. Om de "alltför långa och derjemte svåra mångenstädes till och med obanade skolvägarne" skriver han att de i Älvdals och Fryksdals finnskogar stundom är en eller ändå till två mil "merendels obanad väg", vilket talar för nya skolors inrättande. Han föreslår sålunda en ny gemensam skola för de två finnsocknarna utöver  de fyra befintliga. Dessutom fanns det "hem-läsande" barn där föräldrarna fått ansvaret för undervisningen.

Inspektörens anteckningar om skolvägarna gjordes alltså på 1860-talet. Men sjuttio år senare, i tidigt trettiotal, var situationen inte värst mycket bättre på sina håll. Till skolan i Skråckarberget kom barn från ett skogstorp en halvmils väg - som inte var någon väg - barfota i snön. En åttaårig flicka kom blöt och trött från ett annat torp också nästan en halvmil bort, sedan hon tidigt varit uppe och mjölkat korna. Mamman var död så åttaåringen hade fått överta husmorssysslorna. Det är Allie Hansson i Bograngen som plockar fram minnen från sin egen skoltid. Dessutom, tillägger hon, hade många kamrater aldrig någon matsäck med sig. Sex timmar i skolan och två halvmilsvandringar på knaggliga skogsstigar utan någon mat; hur kunde de orka med att lära sig någonting?

Vad som förbryllar i inspektörsstatistiken från 1860-talet är variationen på antalet skolpliktiga med bara två års mellanrum. Visserligen var barnafödandet rikligt (i synnerhet på Finnskogen) vid denna tid men det räcker ingalunda för att förklara över femtio fler skolbarn i vardera finnskogssocknarna och över trehundra i Dalby. Allt talar för att den första folkskolestatistiken inte basetats på alltför noggrann genomgång av kyrkoböckerna.

Folkskoleinspektörens tabell berättar vidare vad man studerar i skolan. Geometri och linearritning möter bara ett fåtal elever. Det gäller hela Carlstads stift så "derom är just icke något att anföra", anmärker han. Trädgårdsskötsel kan i de nordligaste socknarna "icke bedrifvas med fördel". Förutom den i tabellen redovisade undervisningen förekommer också "militäröfningar med trägevär".

Skolmaterielen är faktiskt någorlunda (b) eller till och med god (a) i denna fattiga bygd längst uppe i norr. Barnen bör, enligt inspektören, äga katekes, biblisk historia (gärna Petterssons för 25 öre, med Palestinakarta 30 öre), psalmbok och Nya testamentet, Skolan bör ha jordglob (helst) eller globkarta, kartor över Europa, Skandinavien och Palestina, griffeltavlor med förskrifter, räknetabeller och räkneböcker, svartmålad trätavla (helst tvenne), läsebok och läroböcker i olika undervisningsämnen samt psalmodikon med koralbok.

Inventarieboken för Brattmons skola från år 1903 visar att inspektörens fyrtioåriga önskelista i stort sett alltjämt gällde. Griffeltavlorna och psalmodikonet finns inte med men man hade fyra "taflor öfver årstiderna", en samling väggtavlor (bland annat över djurriket), en kilram och räknestavar samt ett kartställ. I senare års inventarium för samma skola har "Konung Oskar II porträtt med ram" kommit till.

Under de fem åren 1864-1868 kontrollerade folkskoleinspektören sjuhundrasjutton elevers undervisning i de tre nordliga socknarna: en i sanning imponerande prestation med tanke på avstånd och vägar (eller brist på vägar) - och att han samtidigt dessutom hann med resten av stiftets skolor.

Ändå var det inte ens varannan inskriven elev han mötte under sina färder uppe i nordligaste Värmland. Och bara drygt 60 % av de skolpliktiga barnen var inskrivna.

Lärarna på finnskogen tycks ha lagt huvudvikten vid kristendomsundervisningen. Den har flest elever deltagit i. I Dalby har svenskundervisningen ansetts minst lika viktig eller rentav kommit i första hand. Det kan te sig märkligt med tanke på svenskans ställning som främmande språk för flertalet finnskogselever.

Naturläran - där material för åskådningsundervisning fullständigt saknas i hela stiftet men ändå i genomsmitt 17 % av eleverna undervisas i, enligt folkskoleinspektören, - är ett jämförelsevis viktigt ämne i Södra Finnskogas två "folkskolor" som 31 respektive 28 % av eleverna undervisats i. Dalby ligger med 15 % något under genomsnittet för stiftet medan Norra Finnskoga har en bottennotering med bara 7 % . Skillnaden mellan de två skogssocknarna ter sig extra märklig med hänsyn till skogsfinnarnas naturnära kultur. Måhända hade Södra Finnskogas lärare till skillnad från kollegerna i norr förstått att ta vara på och fördjupa svedjefinnens djupa samspel med naturen, innehållande spontana drag av vår tids humanekologi. Eller var det alldeles tvärtom så att lärarna längst i norr fann elevernas hemlärda naturkunskap så rik att skolan inte hade värst mycket att tillägga? - svaret lär vi aldrig hitta.

Men en gammal finne beklagade sig före sekelskiftet över att barnen numera var så okunniga därför att de måste gå så mycket i skolan.

Begreppet skola var på den tiden knutet till en tjänst med examinerad lärare. Var skolan "flytande" - det var alla skolorna i norra Värmland - innebar det att läraren tjänstgjorde vid två eller flera skolrotlar (i Dalby kallades de läslag). Ur 1867-1868 års rapport finner vi:

                            antal

Från Norra Finnskoga rapporterar inspektören Andersson år 1866 att rotlarna i Bastuknappen, Uggelheden och Långflon icke har "tjenliga rum för skolan" men att "nödiga skolhus" planeras. I "Hjerpliden" i Södra Finnskoga hade man redan år 1860 byggt ett skolhus men så uruselt att man fått bygga om det för att få det användbart. I Letafors ordnade bruket med godtagbara lokaler.

I Dalby fanns dessutom tre nyinrättade småskolor där barnen lärde sig vad annars hemmen måste lära barnen för att få börja folkskolan. Kraven var att barnen hade "någorlunda färdighet uti innanläsning af såväl latinsk som svensk stil och någon början af kristendomskunskap och öfning i hufvudräkning", berättar inspektören.

Här sägs att lärarna med en årstjänstgöring på tio månadar skall ha hundra kronor i kvartalet för sitt arbete (de första lärarna på finnskogen trettio år tidigare fick bara 50 kronor om året!) Dessutom skulle Dalbylärarna ha ved och spannmål samt en bit uppodlad jord "till nytta och begagnade". Monitör (då äldre elev drillar de yngre) skulle undvikas. Barnen fick aldrig lämnas åt sig själva under den sex timmar långa arbetsdagen. En dag i veckan skulle barnen vara lediga för att läraren då skulle besöka de andra läslagen för att förhöra "dervarande skolbarns sedan sist öfverlästa hemläxor". Själva skolgången var nämligen bara två månader under vintern och två månader under sommaren för ett läslag. Resten var emellertid inte ferier utan innehöll hemstudier med återkommande kontroller.

Barn som visat "flit och sedlighet" kunde vid examen belönas med en bok som skolstyrelsen (skolrådet) prövat "tjenlig". Ett barn som däremot misskött sig skulle få "moraliskt straff " genom att exempelvis "stå då de andra sitta, mista lekstunder osv". Skolstyrelsen skulle avgöra om kroppslig aga skulle utdelas.

Det till skolverksamheten knutna sockenbiblioteket förvarades i ett skåp i kyrkan eller sockenstugan. Då ny bok kommit till biblioteket skulle detta kungöras från predikstolen för att "lifva församlingens läslust", är det bestämt i Dalby-reglementet.

*

1868 års fjorton skolhus blev småningom ett trettiotal med varierande livslängd. I dag ter det sig märkligt att det en gång funnits elevunderlag för en skola - ett läslag eller en rote enligt tidigare benämningar - på flertalet av de platser som skolkartan uppvisar. Den vildmark som finnskogen är var emellertid under artonhundratalet en särdeles befolkad vildmark. Egentligen är överbefolkad det mest adekvata ordet om man tar hänsyn till den karga moränmarkens omöjlighet att ge avkastning åt dess bebyggare. De levde i "hungrarnas skog".

Först senare under artonhundratalet ledde nöden till att finnskogsfolket bröt sin självvalda isolering och sökte sig ut till arbeten i grannskapet, i Dalarnas och Norrlands skogar och Norge. Nästan var tionde gav sig iväg till Amerika.

En annan märklighet är att på finnskogen fanns det "skolor" redan före riksdagens folkskolebeslut år 1842. År 1826 tillsattes de första skolmästarna. Det var ett av resultaten av den finske studenten Gottlunds (1796-1875) strävanden att skapa ett finskt län (eller åtminstone härad) av finnbygden på båda sidor om riksgränsen, sedan han år 1821 vandrat kring i bygderna och samlat namnunderskrifter. Statsmaktens reaktion på Gottlunds drömmar blev tvärt emot vad han väntat. En försvenskning sattes in där skolgång på svenska var en betydelsefull del. Det förklarar minnen och spår efter skolor i flertalet finnskogsbyar ända från 1830-talet. - Men då är vi bortom den hundrafemtioårsjubilerande folkskolan . . .

Den första finnskogsprästen Emanuel Branzell (småningom försupen som Gösta Berling - utan att vara hans förebild som man gärna velat påstå (1805-1888) beklagade sig emellertid över att det var hart när omöjligt att få utbildade lärare upp till norra Värmland. (Än svårare var det att få dem att stanna, skulle man senare rapportera.) Det hände att någon duktig finnpojke i stället fick vara lärare i sin hemby. Ändå kunde Branzells efterträdare meddela riktigt hyfsade resultat av skolverksamheten. Måhända ser vi spåren därav i folkskoleinspektörens rapport från år 1866. Där redovisades konfirmandernas kunskaper: 

Genomsnittsvärdet för "över minimum" i Värmland låg någonstans kring tjugo procent. Den dåtida ganska allmänna uppfattningen i svenskbygd att skogsfinnen var primitiv och obegåvad (om han inte var trollkarl!) verkar ha varit ganska dåligt underbyggd. Men statistik . . .

På skolkartan saknas egentligen en skola - i Norge! Under en tid fick barnen i byn Storberget längst uppe i norr invid norska gränsen nämligen vandra över till en skola i grannlandet, vilket gav dem avsevärt kortare skolväg.

De nordligaste värmlandsförsamlingarnas skolhistoria innehåller förvånansvärt få personligheter som överlevt historiens tystnad. De namn som ännu lever återfinns hitom de levande minnenas horisont. Men bland tidigare skolpolitiker och lärare fanns säkerligen många som gjorde härliga insatser för bygdens växande befolkning. Kyrkoherden August Almqvist (1808-1879), som satt ordförande vid Dalby kyrkostämma under år 1862, då reglementet för socknens folkskolor klubbades, var sannolikt en sådan. Men hans - stundom hårdhänta och svavelosande - iver för kunskap, upplysning och idoghet drabbade främst de socknar där han verkade. Det var i första hand Lekvattnet och Norra Ny. Bakom Dalbyreglementet skönjer man dock en kamp som ordföranden inte kan ha suttit likgiltigt inför. Trots motstånd och besvär slog reglementet fast att man skulle ha endast fem skolrotlar. Härigenom fick man råd att utvidga barnens skolgång från tio till tretton veckor om året. När reglementet stadfästs två år senare hade socknen "goda" skolhus i varje läslag. Samtidigt infördes också småskolor, en nymodighet som finnskogssocknarna inte hade råd med.

I norra Finnskogas historia framträder landstingsmannen Lars Håkansson (1829-1910) som en framstegsman. Han var son till den legendariske gästgivaren och handelsmannen "Halvarsgubben" i Båstad, gick som den förste i bygden på Varpnäs lantbruksskola och lärde sig rationellt jordbruk. Han spred under sin levnad kunskap därom i sin hembygd. Huruvida han verkade för barnens skolgång har jag inte kunnat utröna men han visade sina medmänniskor kunskapens värde. Kyrkoherden i Höljes Erik Tegelström (1887-1960) vann under sina år i Norra Finnskoga respekt och hörsamhet för sitt bildningsintresse trots lite trassliga affärer. Han var dessutom en ekonomisk tillgång för socknen genom att förena prästbefattningen med lärartjänst.

Under senare tid intog den nämnde Knut Evensson med sin vidsynthet och ambition en särställning. Den i många år dominerade kommunalnämndsordföranden Alfred Svanhult (1898-1966) måste också nämnas. Tack vare hans ansvarskänsla för bygdens ungdom kom tidigt en korrespondensrealskola i samarbete med Hermods till stånd. Samarbetet fortsatte försöksvis under grundskolans första högstadieår, då bristen på ämneslärare var mer än stor. Svanhult slussade genom åren också ungdomar till yrkesutbildningar långt från hemorten.

Det är snarare så att lärare man minns eller hört talas om är de som - enligt ännu levande historier - alltför ofta och idogt hanterade rottingen, under stundom kombinerat med likartad hantering av flaskan. Dessa de grymma lärarna fanns förvisso och hör sålunda skolans historia till, liksom de tråkiga, tjatiga eller okunniga. Men deras namn må lämnas därhän.

Bland alla de lärare jag själv lärt känna i den nordvärmländska bygden är det lika omöjligt att nämna någon särskilt. Visserligen kan jag tänka mig att den begåvade särlingen Harry Gillstedt (1896-1979), som tjänstgjorde hela sitt verksamma liv i Sysslebäck, liksom hans kollega Hildur Andersson (1904-), ständigt i opposition mot det mesta utanför skolsalen men en mäkta duktig lärare därinne, blir ihågkomna långt framöver. Men att nämna dem eller några fler skulle likväl vara en orättvisa mot många andra. Om någon generation hör vi alla som jobbat och jobbar inom det nordliga Värmlands skolor sannolikt den djupa glömskan till. Det är det vanliga ödet för människor som arbetar för och med människor i sin närmaste omgivning i stället för att bygga bestående monument. I en bygd som dessutom saknat lokalpress och lokalhistoriska skildrare blir i sin tid vördade vardagstjänare än mer anonyma.

Det är bara så.

Mera om . . .

skolbyggnader i gången tid kan studeras i Kongl Öfver-Intendents-Embetet: Normalritningar till folk-skolebyggnader jemte beskrifning (Norstedts 1865 och 1878)

skolkostnaderna i Dalby på tjugotalet har jag berättat i "Att ingå uti någon kostsam scholaehus byggnad" (Värmländsk kultur nr 1/1992)

Folkskoleinspektörernas rapporter finns i "Berättelse om folkskolorna i riket" (Norstedts 1865, 1867 och 1870) jämte "Tabeller till Folkskoleinspektörernas berättelser" (Haeggströms, Sthlm 1867, 1870)

elevens dagar i flyttande folkskolan i Letafors har sonen till den siste brukspatronen berättat (i Wemlandica 1989): Rudolf Otterborg: "Barndomsminnen från Letafors"

"Reglemente för Folkskolan i Dalby Socken" som är tryckt hos C Kjellin i Carlstad och Södra Wåxnäs 1865

skolplatserna i Finnskoga - Dalby jämte åren för skolornas bruk är redovisade i Nordqvist - Dahlin-Persson: Från finnskogsbygder och pilgrimsstråk (först i stencil, sedan av skolstyrelsen i Finnskoga - Dalby tryckt 1968)

livet i finnskogen har jag berättat om i "Hungrarnas skog" (Rapport nr 4, Centrum för lokalhistoria, universitet i Linköping 1992)

Knut Evenssons tankar kring skolan kan man finna i Staffan Hildebrands "Skola för demokrati" (SR:s förl 1969)
 
På Hia, augusti 1992
Lars Elam

 Källa: LARS ELAM, Sysslebäck, Kompendium 1992: De måste vara bättre