Om övre Klarälvdalen i gångna tider

Skildringar av hembygdsforskaren LARS BÄCKVALL

BIDRAG TILL DALBY KYRKAS HISTORIA

(20/9, 26/9, 11/10, 17/10, 23/10, 10/11 1923)

I

Byggnadslov och strid om byggnadsplats

Första gången, som det talades offentligen om att bygga en kyrka i stället för kyrkorna i Stommen och Likenäs, skedde vid biskopvisitationen i Dalby 1698. Likenäs församling framställde då en begäran att få prästtjänst alla fest- och bönedagar, men Dalby församling var inte med om det, utan menade, "att det var likast, att tjänst sker omväxlande som tillförne är vant", och blev beslutat, att så skulle ske, till dess de blevo mäktiga att bygga en kyrka mitt i socknen.

Ärendet blev sedan föremål för överläggning på sockenstämmorna. Den 6 mars 1704 tillfrågades församlingen, om den fasthöll vid sitt uttalande om den nya kyrkobyggnaden. Härtill svarade Olof Eskilsson på åbornas ovan sjön vägnar, att de inte kunde samtycka, emedan de därtill icke hade makt och förmåga, men större delen av församlingen, som är boende nedan sjön samtyckte med trogen önskan och längtan att detta ljuvliga och gudi behagliga verk måtte kunna företagas och fullbordas. På stämman 25 jan. 1711 uttalade de sig gärna vilja, att kyrka skulle byggas mitt i församlingen och på en stämma utan daterat protokoll uttalades efter långsamt betänkande och övervägande av dem, som bodde norr i socknen, att bekvämligaste platsen kunde bliva i Långav, men de söder i socknen boende höllo före, nordost från detsamma eller på Korsmon i Uggenäs.

 
"Två kyrkor här voro, till en jag dem dref". Haqvin Bergenhem om den nybyggda kyrkan 1726.

Så stod ärendet, då under visitationen i Dalby den 21 jan. 1718 superintendenten Dan. Nordling framställde förfrågan, "om de ville ju förr dess hellre begynna den nya kyrkobyggnaden, som på kyrkestämmor omtalad blivit, emedan den mycket nödig är". Vartill de svarade, att de gärna såge, att så kunde ske, men som det var tvist dem emellan om rummet, där kyrkan skulle stå, blev detta tills vidare överläggning lämnat att behandlas vid sockenstämma". Det synes, som denna stämma hållits omedelbart och beslut fattats, eftersom konsistoriet redan 26 febr. 1718 avlät en skrivelse till k. m:t undertecknad av superintendenten och ledamöter, av följande innehåll: "Eders k. m:t är konsistorium föranlåtit i djupaste underdånighet underställa Dalby församling i Elfdals gäll och detta stift allerunderdånigst bön och begäran, att såsom deras kyrka, samt Likenäs kapell i samma socken icke allenast äro mycket gamla och av ålder förfallna utan ock på sådana orter belägna, att de, som längst avsides bo, icke utan stor möda kunna till dem komma och sin gudstjänst hålla, det täcktes för denskull e. k. m:t allernådigst förunna denna Dalby församling tillstånd att i stället för bägge ovannämnde gamla, samt små och odugliga kyrkor bygga sig en ny och fullkomlig på ett av dem därtill utsett bekvämligt rum mitt i socknen, dit alla till gudstjänsten kunna med mindre möda och större bekvämlighet sammankomma, så att de sedermera intet behöva draga försorg om tvenne kyrkor utan en allena vidmakthålla, emedan de finna sig bättre belåtna med den ena fullkomliga, än bägge de andra urgamla och ofullkomliga; vilken deras underdåniga ansökan, såsom konsistorium finner av allt gott uppsåt och nit om Gud kärkommen, alltså önskar det tillika med Dalby församling, härpå en nådig bönhörelse och tillåtelse vinna". Påföljande år vid riksdagen 1719 inlämnade Värmlands stifts presterskap en besvärsskrivelse, däri de framhålla, att församlingens ledamöter i Dalby socken, Elfdals pastorat tillika med dem i Likenäs kapell av samma socken, "hos k. m:t glorvördigst i åminnelse kon. Karl XII i underdånighet anhållit om tillstånd att av egna förråd och medel få ombygga tvenne sina gamla små kyrkor uti en stor och fullkomlig, men ännu intet svar bekommit, anhöllo i samma underdånighet hos hennes k. m:t vår nu regerande allernådigste drottning om ett nådigt tillstånd till bemälda kyrkobyggnad". Denna skrivelse remitterades till landshövdingen 28 mars 1719, och svarar landshövding Claes Ekeblad, att, "såvida samtliga ledamöter i Dalby socken och Likenäs kapell i nämda socken beläget enhälligt åstunda att ombygga deras tvenne gamla och små kyrkor till en stor fullkomlig mitt uti socknen, har jag därvid i underdånighet ej något att påminna". Den 25 maj 1719 erhöll Dalby k. m:ts tillstånd att få bygga en kyrka mitt i församlingen i stället för två små gamla kapell.

Nu började en hård strid, om var mitten i socknen skulle räknas. De som bodde i norra delen ansågo att Långav låg i mitten, de i nedre delen boende höllo på Uggenäs. Här är att märka, att finnbygderna ej togos i beräkning utan avståndet räknades från Mörbacka till Sysslebäck. Vid prostvisitationen 19 sept. 1721, då det var tal om byggnadsplatsen, framhöllo båda parterna sina meningar, omsider efter åtskilliga föreställningar föllo de på det rådet att anmoda visitator prosten i Filipstad, Dionysius Chenon, att bese bägge platserna och med den utlåtelsen, att de ville vara nöjda med vilkendera han funne på sitt samvete vore tjänligast. Efter gjorda undersökningar fann han den förra av en mycket fast och djup matjord till gravplats väl tjänlig och för vårfloden säker, men den senare till jordmånen lerblandad och till situationen lägre liggande, och då därtill den övre delen var större, kunde han inte annat än anse den förra, nämligen Långav, såsom tjänligaste platsen för den nya kyrkobyggnaden.

Med detta utlåtande voro de, som bodde i nedre delen av socknen icke nöjda utan sökte medel att få sin vilja fram; vilket gav kyrkoherden A. Piscator anledning att i ett brev den 23 september till komminister H. Bergenhem yttra: "Jag vill intet tro att någon finnes så obetänksam, som skulle lägga sig emot kyrkobyggnaden eller platsen vid Långav utan fasthäldre glädjas däröfver, därför att ett så heligt och gudeligt verk måtte bliva fullbordat, och att Olof i Benteby och Anders i Mörbacka med kanske flera vilja söka något däremot, isynnerhet om platsen, kan man låta passera, ty jag vet, att sådant blefve remitterat till rannsakning, då de så mycket bättre kunna få blygas och skämmas. Emellertid kan Eders vördighet vid tillfälle uti sin predikan i Likenäs oblique tala om slikt, och då visa vad välsignelse de hava att vänta, som sådant gudeligt verk befrämja, och vice versa förbannelse över den motsträfvige. Jag har talat vid Daniel Milander (snickare i Mossberg, Eksh.) och han säger, att granspirorna skola vara i lilländan en god "spann" tvärsigenom. Spon skall vara en aln lång av god furuved, ett kvarter bred utan yta, en tum tjock i ena ändan och splitsas åt andra ändan. Men båda ändarna skola vara tvära.

Den 8 jan. inkommo Dalby sockenbor för rätten och hade stridande meningar om kyrkans byggnadsplats, Långav eller Uggenäs, och föreburo att sedan de begärt att få bygga hade såväl kyrkans som deras egna penningar blivit nedslagna, varför de kände sig oförmögna till en slik byggnad. Dock efter samråd, så framträdde på yttre sockenbornas vägnar nämndemännen Nils Jacobsson, Dalnirs, och på de övre fjärdingsmannen Halfvard Olsson i Larsgården och berättade, att de alla betänkt sig och i Guds namn beslutat, att uppföra byggnaden med samsad hand. Långavborna motsatte sig, att kyrkan skulle byggas på deras hemman, på grund av fara att älven skulle svämma över och klagade över att timmer körts fram till kyrkan och lagts på deras åkerjord. De ansågo, att det var bekvämligast att kyrkan byggdes i Uggenäs. Då parterna ej kunde ena sig, begärdes och beviljades, att häradssyn skulle hållas på de åberopade platserna.

Synen blev hållen den 22 maj 1723. I Långav anvisades platsen sunnan Olof Perssons hustomt ett gott stycke ovan älven och icke långt nedom den österom strykande landsvägen. Och som bönderna i Långav icke ville tillsläppa byggnadsplats, förklarade sig häradsdomaren Håkan Markusson i Branäs, hans broder Jon Markusson i Ransby jämte klockaren Per Torkelsson i Branäs, vilka tillsammans äga 1/8 mantal i Långav vilja släppa till så mycket mark som behövdes till kyrkotomt och kyrkogård. Yttre delen av socknen utvisade en hed sunnan om Uggenäs gärde, men där var den olägenheten, att då älven var stor, kunde man näppeligen gå torrskodda dit; dock ville, i så fall, yttre delen bygga bro. Uggenäsborna sade, att de för sin del ville tillåta byggnaden på sina ägor där varest tjänlig byggnadsplats kunde finnas. Komminister H. Bergenhem vitsordade å prosten Piscators vägnar, att ovan Långav är 14/8 hemman och 443 personer och nedanför 11 7/8 hemman med 273 personer som gå till Herrens nattvard. Synerätten sökte förlika parterna, men ingendera ville eftergiva sin mening utan förklarade invånarna till sist i södra delen: att de hellre ville behålla båda kyrkorna än att kyrka skulle byggas i Långav; och övre delen ville, hellre än att de skulle tvingas att bygga i Uggenäs, nyttja sina gamla sockenkyrkor.

Den 8 febr. 1724 voro övre och nedre delen av församlingen såväl som åborna i Långav instämda för rätten av mellersta delen av Dalby församling genom sin fullmäktig Per Torkelsson i Branäs, som yrkade, att samtliga församlingens ledamöter utan längre uppehåll skulle åtaga sig byggandet av den nya kyrkan, som Dalby sockenmän i underdånighet ansökt och erhållit k. m:ts resol. på den 25 maj 1719, och ansåg mellersta delen av socknen tjänligaste kyrkoplatsen vara i hemmanet Långav. Härmed förenade sig övre delen genom Börje Larsson i Sysslebäck. Men Långavborna bestridde och Olof Olsson i Benteby, som svarade för yttre delen, kunde ej heller samtycka härtill. Från Höljes och Aspberget hade ombud inställt sig och påminde om den långa väg, de hade att fara till kyrkan och talade emot, att den skulle byggas i Uggenäs. Sedan parterna från alla tre delarna gjort sina föreställningar biföll rätten den största hopens i Dalby påstående, att kyrkan skulle anläggas och byggas på utvisade platsen i Långav.

Än hördes dock en efterdyning. Det var den 24 april 1725 då byggmästaren kommit, och det var samtal mellan honom och församlingen. Riksdagsmannen Olof Olsson i Benteby och Lars Markusson i Transtrand framförde "åter ännu sin vrångvishet" - skriver Bergenhem -, "och påstodo, att byggmästaren skulle fondera (franska: fond; eg. botten, grund) kyrkan endera på Myrheden i Uggenäs eller mitt på Långavs gärde väster från Jon Olsson (farfars farfars far till Jöns Dahlström) under föregivande att den utsedda och tilldömda platsen var otjänlig för dess vattens skull. Byggmästaren svarade, att Myrheden var jämnare och väl så god grund men vågade icket att vika från rättens dom och resolution".

II

Om kyrkobyggnaden första året 1725

Komminister Haquin Bergenhem har fört ett "Memoriale över vad som är gjort och avskedat (avslutat) i de mål som nya kyrkobyggnaden angå sedan år 1724" och en fullständigare redogörelse för en byggnad kan man ej finna åtminstone från den tiden. Denna handling är av kyrkoherde Widing använd för hans utmärkta uppsats, "Haquin Bergenhem, en kulturbärare från 1700-talet i Norra Värmland" införd i Karlstads stifts julbok 1912 och senare utgiven i särtryck.

Redan innan dom fallit, hade, som nämnts, övre delen av socknen begynt framskaffa virke till kyrkobyggnaden och den 20 sept. 1724 blev församlingen i Likenäs tillsagd att för vart hushåll föra till byggnadsplatsen 4 stockar, 1 à 26 aln,1 à 13, 1 à 12 och 1 à 6 alnars längd samt granspiror 18, 14 och 12 alnar långa. Finnarna, som bo på skogen, skola lämna spån av 5 kvarters längd och en kvarters bredd 400 på var bofast och 200 på var husfinne. Över detta klagade Nils i Kringsberget och förmente, att de på finnmarken boende för dess stora armod och uselhet ej förmådde prestera spånen, men blev dock intet annat beslut, endast det tillades, att de usla och fattiga ej skulle tvingas. Den 25 sept. s.å. avreste Torsten Aronsson - en norsk timmerhandlare - med uppdrag att i Dalarna upptinga spik och uppspana någon kapabel byggmästare. Då han kom tillbaka lämnade han besked, att han betingat spik av en alns längd 400 st, av en halv alns 600 st, av 1 kvarters 1.090 och 5 tums 1.000 st i Gränge (Grängesberg) som i vinterföre måste vara färdiga, och beställt 10.000 spånspik i Avesta samt lämnade vetskap om en byggmästare, som kunde åtaga sig arbetet. Efter dessa upplysningar skrev Bergenhem den 8 febr. 1725 till byggmästare Erik Trygg i Stora Tuna och gjorde förfrågan, om han ville åtaga sig uppförandet av kyrkan. Härpå svarade Trygg, att han ville komma, och begärde få sig tillsända 80 dlr. silvermynt till sin familjs underhåll, och önskade han taga med sig en kamrat till hjälp. För att avlämna förskottet och förmå Trygg att komma utsågs kyrkoväktaren Halfvard Olson i Likenäs, och lovades honom efter överenskommelse 4 dlr. och 8 styver för resan.

Församlingen beslöt att efter mantalen tillsläppa kol för smeden, köra 5 lass sten pr mantal till tomtningen och av bräder en tolft efter mantal; och som det ej fanns mer än två sågar, och de flesta köpte bräder av dem som ägde sågarna, så blevo sågägarna, särskilt Vingängssågens, tillsagda att inte sälja bräder, förrän församlingen fått sin nödtorft.

Den 21 april 1725 kom byggmästare Trygg och hans kamrat Erik Matsson till Lillbergsgården, för att tala med Bergenhem och träffades uppgörelse med församlingen om hans villkor. I stället för kosthåll beviljades 16 öre silvermynt om dagen och Erik Matsson 8 silvermynt om dagen. För byggandet av kyrkan utan tornresning - och räknades därunder paneltaket, täckningen, dörr- och fönsterposter, altarfot, bänkgrunder samt bestyren i spånandet - begärdes 400 dlr. smt. Den 28 april begyntes arbetet i så måtto att nordanför Långavs åkrar, västan mot backen utsågs den jämnaste platsen, varest grunden uppmättes och uppkastades 2 alnar bred och djup. Till timmermän anmälde sig Olof Persson och Per Benalsson i Långav, Jon Ersson i Sysslebäck, Jon Olsson i Slättne, Jöns Halfvardsson i Stommen, Jöns Håkansson i Vingäng, Jöns Persson i N. Branäs, soldaten Olof Persman, Per Matsson i S. Persby, Olof Håkansson i Likenäs, Olof Håkansson, Anders Halfvardsson och Jöns Clemetsson i Möre jämte Erik Matsson från Tuna. De tillsades att skaffa sig goda redskap och hålla sig färdiga vid första kallelse. Byggmästaren hade dessutom antagit en Malungskarl, som i några dagar varit Erik Matsson från Tuna till hjälp uti syllornas täljning och tillagande. Och medan byggmästaren finner honom mera kunnig och pålitlig vid timringen, så vill han behålla honom, och ville själv försträcka honom en kopparmark mer, som han begärde nämligen 7 mark om dagen. Med de andra timmermännen blev nu överenskommet om 6 mark kopparmynt och den 30 maj samtyckte församlingen att giva 6 1/2 mark kopparmynt om dagen till var karl och blev alltså det förra ackordet tillökt på grund av att timringen blivit svårare.

Den 4 juni skriver A. Piscator till församlingen och säger, att då han under återresan gick upp i Långav och steg upp på det påbegynta herrans hus fann han att det var uppbygd 16 varv, och märkte därvid att det hos byggmästaren fanns en stor trohet och redighet samt berömlig flit vid det vackra arbetet, och på det arbetet ej skulle stanna och fördröjas måste nu församlingen upptaga de på sockenstämman beslutade 2 dlr silvermynt av vart mantal.

Vid arbetet yppade sig åtskilliga svårigheter. Flera gånger klagade byggmästaren över att materialierna icke kommo i tid och ordning, att byamännen voro försumliga och tröga då de skulle göra dagsverken, dels ej infunno sig i tid och dels uteblevo, varigenom arbetet vid kyrkan hindrades. Den 27 juni klagade byggmästaren, att de beslutade 2 dlr pr mantal ej inkommit, varför timmermännen måste uppgiva sitt arbete, eftersom de ej få sitt livsuppehälle och att redan en stor del gått därifrån. Den 7 aug. påminde han, att nu då spåningen alltfort fortsättes måste tjära finnas, och några man anskaffas att överstryka taket så fort som det spånats, så att spånen icke skulle spricka av oväder eller solens sken. Församlingen beslöt att vart mantal skulle lämna 1/4 tunna tjära så länge, tills man finge se vad det förslog. De som hade tjära skulle strax föra den till Långav på det att spån på taket ofördröjligen till dess konservation skulle kunna överstrykas. Till den förut inköpta spånspiken tarvades ytterligare 6.000 som skulle köpas. Trots svårigheterna bedrev byggmästaren, stödd av de villiga i socknen arbetet med sådan kraft, att han i september hade kyrkan under tak. Han hade då emottagit 770 dlr 9 öre smt och därav utbetalt till timmermännen 384:17 1/3, i kostpenningar för sig och Erik Matsson 111 dlr., för allehanda smide som byggmästaren gjort 4 dlr., diverse 3:30 och på byggmästarens lön 266:23 2/3 och skriver: "Såsom jag på andra sidan stående 266 dlr. 25 2/3 öre silvermynt haver på min byggmästarlön anammat och emottagit, och jag nu tänker begiva mig hem till Thuna över vintern; ty gör jag härmed den hedervärda församlingen i Dalby socken för dessa penningar qvitterat, och därhos försäkrat, att jag i instundande vår, vill gud, skall mig ofelbart åter vid deras kyrkobyggnad så tidigt infinna, att ingen över mig klaga skall. Datum S. Persby den 18 september 1725 Erik O:son Trygg. M:pria".

III

Andra byggnadsåret 1726

Under vintern gjordes förberedelser för kyrkobyggets fortsättning. För att anskaffa penningar åtogo sig sockenborna att leverera en fjärding havre pr man till kyrkovärdarna att avyttras för kyrkans räkning, att försälja det järn som blivit över av de 3 skeppund som inköpts i Gränges bergslag för reda penningar och att med en stambok till kyrkans hjälp gå omkring i Älvdals-socknarna. I stamboksmedel inflöto av Råda socken 24 dlr. 5 5/6 öre, av Ekshärad 7: 1 1/6, av Ny socken 11 dlr. och i Dalby 73: 28 1/2, tillsammans 116 dlr. 3 1/2 öre smt. Till byggmästaren avsändes i avräkning på lön 57:2 2/3 smt, för inköp av 4.000 läktspik 80 dlr. kmt., 6.000 tvebreddspik 90 dlr. kmt., till Kristiania 30 dlr. smt. för bly och glas. Snickare önskade församlingen få från Malung och ej som Trygg föreslagit från Tuna. Men då byggmästaren anlände den 28 april 1726 hade han egna snickare med sig. Den 2 maj började arbetet och blevo fönsterhålen och takpanelningen färdiga den 18 maj.

Den 20 maj kom församlingen tillsammans i Långav, då kyrkogårdstomten utstakades 355 alnar i omkrets förutom tvenne kyrkoposter väster och öster åt älven och landsvägen, vardera 8 alnar i fyrkant. Kyrkobalken timrades med samhällelig hjälp och till dess grundval framskaffades 3 lass sten av vart mantal. Balken täcktes med bräder och brädbekläddes, porthusen (tornen) med höga pyramidtak spånades till väggar och tak liksom kyrkan.

Församlingen ingick ackord med byggmästaren om att hava 300 dlr. smt, som ej stodo att avpruta, men för det priset skulle han lämna kyrkan till alla delar fullkomlig, förutom dörrar för stolarna, dem han säger sig icke hinna med att göra denna sommar. Alltså kommer byggmästaren att göra predikstolen, altaret med disken, 3:e stolar i koret, skrank mellan koret och kyrkan, fot under dopstenen, predikstolstrappan med dörr för, dörrar för de två främsta framom korgången, brädeslist som betäcka knutarna framme i koret, en kyrkopliktstol, som stod nere i kyrkan, dörrar för torntrappan och läktaren, läktaren med bänkar, lister kring väggarna under taket, takpanelning i sakristian och bord med skåplåda, 3 st stolar, ett skåp, källarskranket med dess tvenne dörrar, klockornas uppsättande i tornet med vad därtill hörer, ljuskronornas uppsättning i koret, så ock dubbla portar för "porthuven". Allt skulle vara färdigt, innan han avreste; och skall för förenämnde 300 dlr. smt. själv löna snickare och hålla dem med kost, men sitt eget kosthåll skall han ha av församlingen; och bestämdes att en tolft bräder ännu skulle framskaffas av vart mantal.

Då byggmästaren den 17 juli tillfrågades hur snart den nya kyrkan kunde bliva färdig, svarade Trygg, att den fuller redan är kommen i det stånd, att gudstjänst kan göras därinne, när det behagas, endast "borggården", kyrkan; spåning och annat smått blir företaget och fullbordat. Över det dåliga järnet som församlingen köpt från Uddeholm, besvärade sig byggmästaren och ville därför icke vara ansvarig, då det brister. Och beviljades att taga det järn, som finnes i Likenäs kapell, som är dugligt och tjänligt, att använda vid den nya kyrkan.

Den 5 juni anlände glasmästare Heidenberg från Falun, med vilken församlingen ackorderat, att han i ett för allt skulle hava 28 rdr. courant och därför göra alla fönstren väl och behållna. Kostnaden för varje fönsterhål - 7 stycken - blev 4 rdr. eller 18 dlr. kmt. Hela kostanden för fönstren med glas och tenn steg till 76 dlr. smt. Jon Rickardsson i Amnerud, som utfört snickeriarbeten i kyrkan fick avräknat 1 1/2 mast för 1 dlr. 4 ö:e, 4 st. 14 aln. stockar 1: 21 1/3, en 7 aln, stock 5 1/3 öre, 2 telnar 10 2/3 öre, 1 1/2 granspira 6 öre, 20 spik 5 1/3 öre, 10 stör 2 öre, en mark spunnen hampa 8 öre, 1/2 tunna kol 2 1/3, 1 tolft bräder 21 1/3 öre, 2 dubbla bräder 5 1/3, tillsammans 4 dlr. 26 öre smt., som han, en mindre bonde, var skyldig att utgiva. Olof Clementsson i Backa bekom 7 dlr. 4 öre smt. för smidesarbete, till en snickare från Malung är utbetalt 36 dlr. 2 öre smt. För beckningen av kyrkotaket betaldes, enligt 1729 års räkenskaper, 24 dlr. smt.

Den 7 aug. togs klockan från gamla kyrkan, den 14 aug. bägge klockorna i Likenäs och uppsattes alla tre, i den nya kyrkan i Långaf. Den 21 augusti 1726 invigdes kyrkan av prosten och kyrkoherden Anders Piscator. Om denna vackra och högtidliga kyrkoinvigning hänvisa vi till kyrkoherde Widings uppsats. Den 12-16 september timrades och fullbordades kyrkoboden av Per Benolsson i Långaf, Clemet Persson i Uggenäs, Benol Jönsson i Ransby, Lars Persson i N:a Transtrand, Olof Håkansson i Möre och Olof Larsson i Amnerud, vilka erhöllo 12 öre för dagen, lika med 4 1/2 mark kopparmynt.

"Sedan kyrkan var innanredd, samt spontad och tjärad, kyrkobalkarna sammaledes färdiga och täckta, hölls den 16 september 1726 räkning med byggmästaren Erik Trygg, då han mot qvitens fulleligen betald tog den 18 avsked av församlingen och reste härifrån till Tuna den 21 påföljande".

Kyrkobyggnadsarbetet sattes igång otillräckligt förberett med såväl penningar som materialier, vilket vållade olägenheter och ansträgningar. Det uttaxerade kunde till en stor del icke inlevereras, utan det blev stora restlängder och utsökningar, men enigheten var orubblig bland den förr stridande sockenbefolkningen. Hela socknen igenom från yttersta till översta byn sökte envar, så långt förmågan sträckte sig, göra sitt bästa för att bringa verket till fullbordan. Byggnadsarbetet utfördes mestadels av socknens egna, utom ett par timmermän och snickare, under byggmästarens kraftiga och insiktsfulla ledning; och var på samma gång en god byggnadsskola. Till täckande av utgifterna fanns i kyrkokassan, enligt 1724 års räkning, 658 dlr. 3 1/6 smt. Kyrkans ordinarie inkomster, vinsäden, gåvor och testamenterade penningar, sakören och i håven insamlat, lämnade årligt överskott över utgifterna för vin och oblater 30 till 50 dlr. smt. Till bristernas täckande måste lån upptagas i socknen, och 50 dlr. smt. lånades från Ny sockens kyrka. Märkligt är att moderförsamlingen Ekshärad icke lämnade understöd vare sig med lån eller på annat sätt, utom det lilla som gavs på stamboken.

I april 1727 begärde församlingen hos k. m:t, att få upptaga kollekt åtminstone över detta stift och klagar över att de kommit i skuld, varav intresset (räntan) dagligen växer och över förlusten på mynttecknen, därför de hava liggande tvenne försäkringsedlar på 322 och 211 mynttecken, av vilka vi, säga de, i denna högst hängande nöden ingen nytta hava. På prästerskapets i Karlstads stift besvär, som tagit sig saken an för Dalby samt Älgås och Gunnarskogs kyrkor, som voro i samma trångmål, resolverade k. m:t den 19 dec. 1727 att k. m:t i nåder beviljat, att särskild kollekt för kyrkorna skulle få uppsamlas i Uppsala, Västerås, och Karlstads stift samt i Stockholms stad; och i räkenskaperna för 1740-41 redovisas inkomna kollektmedel 100 dlr. smt.

När kyrkan stod färdig och invigningen slutad, gick hans högvördighet efter församlingens åstundan till måltid med sitt högst förnäma följe i Jon Olssons hus i Långaf.

IV

Målningarna i kyrkan samt en märklig inskrift

Av räkenskaperna 1728 framgår, att 44 dlr. smt. utbetalats till målarmästare Sundberg i Karlstad för bestrykning av disken, predikstolen och altaret. 1736 betalades 1 dlr. 10 2/3 öre smt. för frakten från Ekshärads kyrka på den av handelsmän i Karlstad till kyrkan i Dalby skänkta altartavlan; och samma år beslöt församlingen att framskaffa 4 lass sten, slät och ”flaker” pr hushåll samt 4 torkade bräder, på det kyrkogolvet må stenläggas, och väggarna ”paneliseras”, innan mälningen företages. Den 3 juni 1737 begynte väggarna i kyrkan, torn och vapenhuset samt taket i tornhuset att brädslås, och stolar gjordes på båda sidor i tornhuset, vilket allt av församlingen genom dagsverken förrättades med snickaren Jon Trulssons tillhjälp.

Församlingen hade tid efter annan utfäst sig att måla kyrkan, och nu kom från Uddeholm till H. Bergenhem den 3 febr. 1737 en målare vid namn Daniel Hjulström, hemma i Linköping, som genom resande fått kunskap om detta församlingens berömliga uppsåt. Efter underhandlingen blev mäster Hjulström antagen att för ett betingat pris av 350 dlr. smt. i arvode och månadslön jämte fri kost måla kyrkan innantill försvarligen och väl utstyrd till tak och väggar samt stryka och förbättra altartavlan. Alla till målningen behövliga färger skulle målaren inköpa för kyrkans medel, och Hjulström lovade att ingiva köpmännens specifikation och kvitto. Kyrkan bekostade resan till Kristiania och en eller två man medföljde för att hemfrakta sakerna. Den 4 juni begynte målaren sitt arbete med 24 dagsverken för ställningars uppsättande. Men han hade inte utfört stor del av arbetet, då målarmästarne Anders Sundberg och Petter Mård från Karlstad kommo och togo beslag på färgerna och redskapen, och Hjulström stack sig enligt sägen, undan till Norge. Nu utsändes två man, som reste till Örebro kansli och klagade över att Sundberg och hans kamrat tagit färgerna utan föregående rannsakning och dom och försmädligen och föraktligen hindrat Dalby församling och dess lärare uti ett Guds namns ära påsyftat verk. Landshövdingen gav order att färger och verktyg skulle återställas. Då emellertid detta ej blev verkställt med den skyndsamhet som bort, och en del ej alls återlämnades stämde församlingen Karlstadsmästarne till tinget i oktober 1738, men då de icke, då målet kom för rätten, kunde bevisa, att Sundberg var stämd och då saken gällde dem båda gemensamt, blev uppskov beviljat. Då målet återkom inför domstolen i februari påföljande år, kom rätten efter en lång utredning till det slut, att den ej därmed kunde taga någon befattning, helst då svarandena ej äro boende i detta härad; och som upplystes, magistraten i Karlstad på landshövdingens order den 24 dec. 1737 haft målet under behandling och utlåtit sig, "att orsak väl vore i anseende till där andragna skäl att låta församlingen binda vid sitt eget ben, den kyrkan därav kunde taga om med Hjulström stricte efter skrå och andra förordningar skulle förfaras. Dock som målaren Petter Mård och Sundberg uppå föreställning, som dem genom magistraten blivit gjord, änteligen begivit därtill, att Hjulström må dess påbegynta arbete vid kyrkan avsluta, så efterlåtes Hjulström samma sitt företagna måleriarbete skyndsammeligen förfärdiga och sedermera strax hän till sin ort sig förfoga och att om dessa svarande ännu hade något av kyrkans färger hos sig i förvar, skulle de då tillika med Hjulströms verktyg skyndsammast återställa".

Det märkliga arbete, som Hjulström utförde och som visar att han ägde en utmärkt färdighet i sin konst (några smärre målningar finnes kvar) blev färdigt 1739. Men det dröjde flera år (till 1745) innan allt var utklarerat och betalt, för ackord, tillägg, kosthål m m och då hade sammanräknat till Hjulström och hans betjänt Anders Danielsson, samt för färger utbetalts 850 dlr. 16 öre smt. Och med alla kostnader för Dalby kyrkas målning är 1000dlr. smt. icke för högt räknat.

 
Pietà-skåp (1400-talet), Dalby kyrka, förut i Likenäs kapell eller Ovansjös kyrka.

Kyrkan var då dekorerad till väggar och tak med en mängd bilder. Denna kostbara och intressanta kyrkomålning har M. Axelsson beskrivit i sin bok "Vandring i Vermlands Elfdal och Finnskogar" (tryckt 1852, sid. 62), den enda beskrivning, som finnes och är av synnerligt stort värde, då det visat sig att det nästan fallit i glömska hos folket. Den lyder: "Högt över södra ingången ser man Gud fader på sin tron utsträckande armarna åt båda sidor. Vid hans vänstra hand står bibelspråket: "Gå bort ifrån mig i förbannade" o s v. Vid den högra: "Kommen I min faders välsignade" m m. Under den förra inskriften ha vi alltså helvetet och under den senare himmelriket. Förstnämnda målning visar oss till vänster ett brinnande rum med galler fyllt med osaliga. Därutanför satan själv med en stor eldgaffel. Till höger står i andra avdelningen en varnande tavla ur livet, föreställande en rusig man (i dalkarlsdräkt) med ett stop i hand och bredvid en kvinna, dansande med en grant utstyrd mansperson. Höger om detta par en svart djävul, som blåser flöjt. Himmelriket, också en målning i två avdelningar, visar, i den andra av dessa, de dödas uppståndelse - en mängd öppna gravar med skeletter och vid varje av dessa en vit skepnad uppstigande ur griften. Övre avdelningen föreställer de saligas land: en bågformig ovantill ljus molnbädd, på vilken vita skepnader med kronor på huvudet och tulpaner i händerna stå uppradade mellan gröna palmträd. Altartavlan visar Kristus på korset med en blå och en rödklädd kvinna på vardera sidan. En inskrift i brädden tillkännagiver, att den är: "Till Doktor Luthers åminnelse". Kring altardisken äro 11 smärre målningar anbragta, 13 sådana på predikstolen och kring läktaren ytterligare 10. Runt om väggarna finnes dessutom 8 målningar, merendels föreställande profeterna, men även Aron och Moses. Den senare med en röd mask (Täckelset?) för ansiktet. Takmålningarna äro flera. Först och främst en ovan koret, där 6 änglar spela klarinett, guitarr, trumpet, harpa och basun, samt här och där ytterligare 6 tavlor, där bland annat de fyra evangelisterna förekomma".

Förvaltaren Erik Edgren har godhetsfullt lämnat följande uppgifter: 30 nov. 1914 skriver han: "Men nu skall du få höra. Hela taket var målat i fält med ganska vackra kulörta personer, och var ännu då det revs så väl bibehållet, att det såg ut som om det varit målat samma år. På väggarna voro många olika bilder målade av bibliska personligheter, vänster om sakristians dörr räknat, då man gick in i sakristian, var i ett stort fält paradiset målat, där de saliga i rätt stora avbildningar vandrade med palmer i händerna. På karlsidan mitt emot såg man, rysligt att skåda, helvetet avbildat på ett sätt, att de osaliga lågo och pinades i en flammande eld inom ett grovt järngaller, utanför detta stod själva satan avbildad i ful gestalt med lejonsvans, blåsande flöjt under det en hans tjänsteande med en stor eldgaffel i händerna genom galleröppningen stack på de i elden liggande osaliga. Det var som sagt hemskt att skåda. Också all målning även på väggarna var på det bästa bibehållen. Jag tror ej att många målare nu för tiden kan sätta på en stark målning. Bänkarna voro simpelt målade, jag tror i brunt. Det kunde gärna vara simpelt; ty när gubbarna om julmorgonen kommo till kyrkan, hade de förmögnare med sig en talgdank, som de med fällkniv viken i en triangel fäste vid bänken. Kyrkan hade hög takresning. Läktare fanns blott en liten, som ett litet bås under flattaket med ingång från tornet. Jag tror kyrkan hade 8 tämligen stora fönster (de voro insatta 1846) rundade i övre ändan. Dörrarna i två halvor. De yttre med valvbåge över. Bänkarna voro öppna i bägge ändar, vadan en smal gång gick mellan stolarna och väggarna, varav följde, att prästen kunde gå efter den smala vägg-gången mellan sakristian och altaret. Altare och predikstol voro placerade som vanligt och klockarens plats (stol) var i koret på södra sidan. Till sakristian var ingen annan dörr än från kyrkan. På södra sidan mitt emot var ett rätt stort vapenhus, i storlek lika som sakristian.

I brev den 9 dec. 1914 skriver han: "Jag ser i mitt minne de gamla patriarkerna, där de stå så tydliga och stora med rena och allvarliga ansiktsuttryck. Med ett ord, de imponerade på betraktaren. Själva färgen var för mig något ovanligt. Bedrövligt var det i alla fall att kyrkans målningar, så i grund och botten skulle tillintetgöras. Att en del av dem blev stängsel kring svingårdar är troligt. Då jag 1861 flyttade till Långaf fann jag, att Fröman hade diverse bräder använda i sina hus, och dörrar från kyrkan hade han i "skålöppningar; (Skåle=skjul) och räcket från kyrkan, som stod framme vid predikstolen uppsatt i en loftsvale". Kyrkan var till bottenfärgen vitgrå.

På vänstra sidan om sakristian stodo Esaias och Jeremias och på den östra Hesekiel och Daniel, har en annan äldre man berättat.

Dessa och liknande målningar ansågos vid tiden, då kyrkan ombyggdes, av intet värde. Som ett exempel nämnes, att vid en reparation i Borgviks kyrka, blevo liknande målningar, (utförda 1748) överstrukna sedan riksantiqvarien förklarat dem äga varken antikt eller konstnärligt värde. (Carlsson, Borgvik förr och nu)

 
Komminister Haqvin Bergenhems prästboställe i Ovansjön.

Om kyrkan och sin släkt har H. Bergenhem författat ett poem, som stått skrivet bakom altaret i kyrkan. Då hon byggdes om, gjorde - av stilen att döma - komminister Pettersson en avskrift, som nu finnes i glas och ram i tjänsterummet i prästgården. Då den bör vara väl värd att bliva synlig i tryck bifogas den här, och lyder:
              
         "Här ligga begrafna min fader och mor.
         Min hustru, min son och min dotter stor,
         och som det förmodas, när jag vandrar af
         att här skall blifva min hvila och graf;
         ty vill jag själv fatta mitt lefvernes lopp;
         att sådant tillåtes. Det är nu mitt hopp.
         I Ny socken fick jag först verldene se (år 1690).
         Gud ville min fostran i Fryksdaln skulle ske.
         I Backa jag föddes. I Gunnerby gård
         jag strax blef mottagen i skötsel och vård.
         Och när jag där varit till elfte år,
         till skolan i Karlstad jag äntligen går (1701).
         I bokvett och lärdom jag ammades opp,
         i samfälda fjorton års omkring och lopp.
         I Uppsala sedan fem månar jag var,
         till Värmland åter min resa jag tar (i juli 1715).
         Jag kallades straxt till min faders adjunkt,
         blev vigder till präst; och ifrån den punkt (i oktober)
         har Herren välsignat min syssla, mitt kall.
         Hans nåd och hans gåfva förtiga ej skall.
         Två kyrkor här voro till en jag dem drev.
         Den skingrade hjorden församlad då blev.
         Gud signade verket att uppå tu år,
         blef denna vår kyrka så byggd, som hon står.
         När tretton år sedan framfarit i mak,
         blef kyrkan fulländad till vägg och till tak.
         Tre år sedan tarfdes för hvarjom, En man,
         en Daniel han nämndes och Hjulström het han.
         Gud gifve, att folket till kyrkan, få gå
         att alla i himlen sin prydnad må få.
         Jag har nu i fyra och tjugu års tid
         mitt ämbete idkat, har jämväl därvid
         såväl såsom andra haft sorger, fast mång;
         men Gud vare ära, som tröstat hvar gång.
         Först dödde min fader, herr Jacob het han (1726)
         sen sonen Andreas (1733) och brodern Johan. (1734)
         Därefter min moder, som het Engelborg (1729)
         omsider föröktes min möda och sorg.
         När, som svärfadern med döden gick bort
         Andreas Piscator, en prost i vår ort.
         Hans älskliga maka Maria Aurén
         straxt efter ett år saknade se'n. (1730)
         Sist släcker ock döden mitt äktenskaps ljus,
         tog Ebba Christina min maka ur hus.
         Men Gud vare ära för var och en tår.
         Han hafver och helat mitt äktenskaps sår.
         När framlidne voro två ensamma år.
         En Sara Maria af Herren jag får.
         En son (1737), en dotter (1739) på köpet jag fick,
         Min Erik han lefver men Emma bortgick.
         Nu lefva vi samman så länge Gud vill;
         att väl trifvas, give Gud lycka därtill.
         Och när jag skall vandra, O! höja skall jag.
         Gud vare prisad för hvar och en dag.

V

Templet repareras - Kyrkogården vandaliseras

Redan 1732 påsattes kammar och vattenrännor på taket, 1734 lagades fönstren, 1738 murades stenvälvd källare under sakristiegolvet och 1742 köptes och insattes järngaller för sakristiefönstret. Den ofta behövliga tjärbrådningen var den kostbaraste reparationen. 1738 verkställde Olof Persson i Amnerud och Olof Clemetsson i Backa en tjärstrykning. 1751 utfördes flera kostbara arbeten. Från Fryksdalen införskrevos 2:ne tjärbrännare, som hade 24 öre om dagen och för tillsammans 70 dagar 52 dlr. 16 öre smt. i betalning. Till tjärbränningen användes blåsbälgar, vilka lånades i socknen. Bland inköp märkes näver till takrännornas underläggande, spik till kyrkotaket, tornfoten, takrännorna och posthuvorna och 9 tolft. bräder från Näckån och 1 tolft från Vingäng à 24 öre smt. till bl.a. fot och lister under kyrko- och pärttaket och en del, som lades på "kyrkvalvet" uppå bjälkarna att gå på, när så erfordras. Reparationen utfördes av byggmästaren och tjärbrådaren Olof Pettersson från Nore i Ekshärad och kostade i sin helhet 360 dlr. 20 öre smt. År 1761 inköptes järnplåtar för 450 dlr. smt. och kopparplåtar för 120 dlr. smt. Men då församlingen ej tilltrodde sig täcka det bristfälliga kyrkotaket med järnplåt, blev beslutat att plåten skulle avyttras, vilket uppdrogs åt Peter Amundsson i Gällstad. Tillsammans kostade plåten 570 dlr. smt., men det som kom in, synes av räkningarna, icke gå upp till mera än 390 dlr. smt.

1764 utfördes en stor reparation: kyrkofönstren lagades, järnspira till tornet uppsattes. Knapparna och hanen med frakt från Karlstad kostade 57 dlr. smt. och för järnspiran betaltes 17:10 2/3 smt. Av Robsahm vid Letafors köptes större och mindre spik för 301:10 2/3, av brukspatron Em. Geijer 12.000 spik för 96 dlr. smt. Till linor inköptes 4 lispund lin för 48 dlr. smt. och till Måns Nilsson i Fastnäs betaltes för linorna förfärdigande 20 dlr. smt. Till byggmästaren Olof Håkansson betaltes 400 dlr. smt. i arvode för skjuts fram och tillbaka 9 dlr. smt. och till byggmästarens dräng 8 dlr. smt. i drickspenningar. Av den mängd spik, som inköptes, kan man förstå, att kyrkan spånades. Reparationen kostade kyrkkassan 1027 dlr. smt. därtill 96 dlr. 16 smt., som påföljande år betaltes för andra strykningen. År 1775 inköptes rödfärg för 48 dlr. smt., och till byggmästare Dahlgren betaltes 102 dlr. smt. för det han bestrukit kyrkan. Lina och brådpanna låntes från Ekshärads kyrka. Jacob Matsson i Persby, som smitt ringen kring tornspiran, fick 16 dlr. 28 öre smt. Som gångarna i kyrkan voro bristfälliga beslöts att de skulle "brädfodras", och åtog sig Markus Markusson i Uppgården både snickeriet och materialernas anskaffande.

1791 var brådning nödvändig, men fick anstå till följande året i brist på materialier. 1798 den 5 aug. anmäldes vid stämman, att kyrkobalken reparerats och att kyrkogården utvidgats. 1802 skulle enligt beslut behövlig tjärbrådning verkställas, men detta arbete kunde inte utföras det året, för det jämt fortfarande regnandet och bristen på erforderlig värme, utan uppsköts till följande sommar. Den 4 aug. 1811 föreslog Amund Markusson i Möre, att kyrkans väggar skulle bestrykas med rödfärg, och tjära anskaffas till kyrktaket, dock ej till tornspiran, vilken framledes så snart sig göra låter bör borttagas och klockhuset annorlunda inrättas. Den 19 maj 1822 anmäldes, att kyrkotornet och taket voro bristfälliga och tarvade reparation och brådning i synnerhet södra sidan, och skulle varje hemman efter helt räknat tillsläppa 12 kannor tjära, som skulle avlevereras och nedsättas i västra portskjulet och stå där i 8 dagar och sjunka och mätas, när "lagen" avsilats. I stället för tjära kunde den, som så önskade, betala efter 8 rdr. rgd. för tunnan. 1824 beslöts att kyrkbalken skulle tjärbrås och vid visitationen 13 aug. 1825 blev antecknat till protokollet: "Kyrkan nyligen tjärbrodd och i gott stånd".

1838 var återigen reparation nödvändig. Södra och östra sidorna voro av röta anstuckna och hela södra sidan av taket ansågs tarva betäckning. 1844 beslöts att taket skulle omses och att kyrkans fönster skulle förnyas både till glas och bågar för att få mera ljus i helgedomen, som nu befinnes dunkel, isynnerhet på höstdagar och under mulen väderlek. Då detta arbete utfördes klagade snickaren, att han, i anseende till denna orts dyra pris och uppehälle, vilket icke var bekant förrän han hitkom, icke kunde utgå sig med den dagspenning 1 rdr. 6 sk., som var beslutad, utan begärde 1 rdr. 12 sk. (riksgäld) om dagen, vilket bifölls 20 juni 1846.

År 1853 den 24 april hölls auktion på posthusen och kyrkbalkarna. Bruksförvaltare Pollack inropade västra porthuset för 5 rdr., östra porthuset för 7:16, västra kyrkbalken för 10 rdr. och den östra för 16:16, Per Jönsson i Långaf, den södra för 20 rdr. och Per Halfvordsson i Persby, för den norra kyrkbalken 20 rdr. allt i banko. Vidare beslöts att erforderligt virke till et nytt staket skulle framskaffas. Kyrkogården blev utvidgad mot landsvägen 1 1/2 tunnland och kring kyrkogården uppsattes ett staket med stående ribbor. Det västra porthuset fick stå kvar till i början av 1870-talet och användes som redskapsbod. Den 30 maj 1858 "beslöts att tiondeboden skulle säljas på auktion, emedan han står som vanprydnad på kyrkogården (det nyintagna området) och är utan någon nytta för hvare sig kyrkan eller kommunen".

För att få kyrkogården i ett prydligt skick talades det på stämman den 16 juni 1844 om, att sedan den blivit utvidgad skulle planteras träd av björk, rönn, lind, pil, alm men ej asp. 1856 den 15 juni uppdrogs åt kyrkovaktmästaren Håkan Bengtsson att plantera rönn och björk omkring kyrkogården och Fröman lovade att biträda vid trädens sättning. Uppdraget lämnades den 25 maj 1858 åt Borgman och Örtensten; och omsider blev planterat rikligt med träd, som växte och blevo lummiga. På kyrkogården fanns en stor mängd järnkors, prydligt smide, men då ingen vårdade sig om gravarna, beslöts på kyrkostämma (på 1900-talet) att om ej gravarna vårdades skulle korsen tas upp och följden blev, att de flesta togos bort och lagrades i stora travar, till över hundratalet i tornvinden. Och träden höggos ned. Jag omnämnde detta i ett brev till Erik Edgren och han skrev: "Du nämnde förändringen på kyrkogården. Tänk vad det sårat mig, som just är den, som satte träden omkring och på egen bekostnad. De flesta av dem voro ganska stora och kördes med häst av min dräng från Persby-ängen. N.L. Fröman hjälpte mig dock något härmed. Det var länsträdgårdsdirektör Richter i Karlstad, som var orsaken därtill, att en stor del av träden på kyrkogården äro bortskaffade. Jag bodde då på Vägsjöfors. På en resa till Dalby gjorde jag icke utan djup rörelse en föreställning hur sådant kunde komma ifråga, vilket hade till följd, att träden vid södra sidan av kyrkogården, som även voro utdömda, fingo stå kvar".

Vid rotryckningen av korsen, kvarlämnades en vacker vård av smidesjärn, helt olika de andra förfärdigad av den skicklige järn- och metallarbetaren, klockaren Jan Thyberg och rest på hans och hans hustrus grav. På båda sidor äro påsatta kopparplåtar, och på den ena är graverat:

                     "Ett hjonelag här under vilar,
                     som hafver lefvat många år.

                     Nu träffat är af dödens pilar,
                     som giver alla dödligt sår.

                     Vigda nu till grafven gått
                     äfvenledes för den lott,
                     som vi af Herren hafva fått
                     den som till Gud har haft sin bön,
                     han segerkronan får till lön".

På andra sidan äro hans och hustruns födelse- och dödsår inristade i kopparplåten. Denne Thyberg var ett syskonbarn till Anna Maria Lenngren.

Om kyrkogården är ingenting annat att säga, än att den borde se ut på ett annat sätt, än den gör.

VI

Den gamla kyrkans ombyggnad
till sin nuvarande gestalt

Den stora folkökningen på 1700-talet var anledning till att kyrkans ombyggnad och tillökning blev nödvändig, och detta var på tal den 27 juli 1800; "men i anseende till dåvaranda dyrtiden kunde församlingen i sådan kostnad ej ingå, utan ville låta det anstå till annat år, då god skörd bliver".

Dröjsmålet blev långvarigt och det var närmast genom en donation till kyrkan intresset blev väckt. Under vistelsen i riksdagen hade nämligen, riksdagsmannen och kyrkoföreståndaren Carl Eriksson i Möre före sin död testamenterat och förordnat, som lyder: "Efter mitt dödliga frånfälle gifver och testamenterar jag härmedelst till Dalby kyrka 1.666 rdr. 32 sk. banko till inköp av orgelverk, samt boställe för organisten, som tillika bör vara klockare. Detta mitt testamentariska förordnande har jag med sundt förnuft och fri vilja uti nedanstående vittnens närvaro upprättat såsom varande min yttersta vilja. Stockholm den 2 november 1829". Vittnesmeningen är undertecknad av Nils Dahlin, kirurgie magister, och H. Wall, protokollssekreterare. Utredningen av sterbhusets affärer tog en lång tid och redan den 3 juni 1836 uttalades tvivel, "om medlen skulle utbekommas eller tilläventyrs aldrig". 1844 anmäldes vid stämman att donationen icke influtit; och den 16 jan. 1853 beslöt församlingen att bevaka testamentet vid Fryksdals häradsrätt i brukspatron C. J. Tjeders konkurs för att få utrett, om Tjeder gjort full utredning av Erikssons sterbhus. Eriksson dog, som en rätt så förmögen man, men av det som han så välvilligt, på sitt sista gav, kom ej en skilling församlingen tillgodo. Men det var en orsak till att omändring av kyrkan kom på tal för att få plats för orgel.

Den 28 aug. 1844 hölls auktion på kyrkans drivbara ståndskog, som inbragte 13.000 rdr. banko till kyrkokassan. - År 1778 ägde kyrkan 141 rdr. 11 2/3 runnstycken, 1822 fanns 2.270 rdr. 20 sk. 10 rst. banko i kassan och 1858 hade genom skogsförsäljning och influtna räntor medlen stigit till 45.480 rdr. 20 öre smt. Dalby kyrka var då (och är det ännu) den rikaste landskyrka i stiftet. Den som kom närmast ägde något över 5.000, och alla de övriga mindre belopp. - I Dalby finns råd att bygga kyrkor, till socknens bekvämlighet och fromma.

Då kyrkan gjort sin stora skogsaffär kom kyrkobyggnadsärendet med större allvar under överläggning, isynnerhet som önskemålet att få orgel i kyrkan blev allt livligare. Två förslag kommo upp. Det ena, att kyrkans innertak skulle höjas, och läktaren göras större; och det andra, som var kyrkoherde Setterlunds mening, att de skulle bygga en stenkyrka, och låta den gamla stå kvar och som den var, medan den nya byggdes. Som byggnadsplats nämnde han Lillheden, där Likenäs kapell stått, med flera andra lämpliga platser längre åt norr, som det finns gott om. Han ansåg ej skäligt att förskingra och bortslösa kyrkans medel på dylik förändring, som ej svarade mot sitt ändamål. Denna mening framhöll Setterlund ända till dess det slutliga avgörandet blev fattat.

Sedan ärendet varit före vid flera stämmor i dryga tio år tillkom förslag den 21 okt. 1855 på kyrkans välvning, orgelbyggnad, och läktarens utvidgning, samt beslöts att därom skulle skrivas till domkapitlet. Den 26 okt. 1856 lämnades i uppdrag åt inspektör C. M. Örtensten att anskaffa byggmästare och den 22 febr. 1857 lämnades till stämman ritning och kostnadsförslag till förändring av kyrkan samt inredning av orgelläktaren för 8-stämmigt orgelverk, som byggmästare A. M. Wennerström fått i uppdrag att upprätta. Vidare uppdrogs då åt komminister Joh. Petterson och bruksförvalt. P. Pollack, att hos k. m:t och rikets överintensämbete erhålla nådigt tillstånd. Den 28 aug. 1858 antog församlingen ritningen med därtill hörande kostnadsförslag på en summa 6.325 rdr. 75 öre smt. - Men när ombyggnaden var färdig hade hela kyrkokassan gått åt och kyrkan satt sig i skuld. - Åt Örtensten och Pollack lämnades i uppdrag att överenskomma med byggmästare och orgelbyggare, och å församlingens vägnar underteckna byggnadskontraktet. Byggmästare Wennerström begärde i arvode 200 rdr. rmt i månaden, fritt rum och fritt vivre jämte skjuts från och till arbetet, efter två hästar. Då församlingen ansåg detta väl drygt, gick byggmästaren in på att nedsätta månadslönen till 150 rdr. rmt, och kontraktet undertecknades den 17 jan. 1859. Kort därefter avled Wennerström. Nu tillspordes socknemännen, om de ville att hans måg byggmästare N. F. Svanström skulle åtaga sig arbetet, vilket de biföllo och överenskommelsen med honom påtecknades kontraktet. Efter att ha flera förslag på orgel, mindre och större, blev överenskommet med E. och C. Söderling från Göteborg att bygga ett 16-stämmigt orgelverk för 6.000 rdr. Detta blev färdigt och avsynades den 5 maj 1860 av musikdirektör Oskar Fredrik Söderström.

Byggmästare Svanström hade idéer. På hans framställning beslöts enhälligt den 10 apr. 1859 att för kyrkans täckning inköpa belgiska zinkplåtar, vilka äro varaktigare än spån som man av erfarenhet vet behåller sig högst i 6 à 7 år, men däremot zinkplåtarna i 60 år. För att få kyrkan vid den pågående betydliga reparationen mera prydlig och ändamålsenlig hade byggmästare Svanström uppgjort ett förslag av innehåll, 1:o huruvida kyrkan skall ändras till korskyrka och därav större utrymme vinnas, nämligen 12 "stolar" på vardera sidan och tillika kommer att göra henne ljusare och prydligare till utseendet då man därjämte uppför en ny sakristia vid kyrkans östra ända vilket även kommer att pryda kyrkan. 2:o skulle jag - (Svanström) - föreslå att kyrkan i stället för brädfodring komme att reveteras både ut- och invändigt, vilket i det hela kommer att kosta mindre, och giva kyrkan ett utseende av sten. Även för att komma i tillfälle att erhålla torra bräder såväl till snickeriet som orgelverket samt valvtaket, skulle väggbräderna komma att användas, vilket vore en stor fördel, då det nu vore ganska svårt att prestera nytt virke. Till ifrågavarande revetering åtgår ca 250 t:r gråkalk à 4 rdr. på stället, 1.000 rdr., 20 skålp. vitt malsjölim à 6 rdr. på stället, 120 rdr., arbetslön för reveteringen, då handtlangare bestås, 750 rdr. tillsammans 1.870 rdr. Till brädbeklädnad å kyrkans yttre åtgår 120 tolft bräder à 6 rdr., 720 rdr., spik 150 rdr., arbetslön 830 rdr.,oljemålning 1.000 rdr., tillsammans 2.700 rdr. smt".

Till detta gjordes det tillägg att 2:ne läktare skulle byggas i korsflyglarna förutom orgelläktaren. Detta blev sedan ändrat, så att i stället för gavlar gjordes valmtak. Vidare att kyrkan sammanbindes med järn, som är mycket prydligare än trä. Detta förslag antogs enhälligt, med ett uttalande, att de gamla stolarna som ej äro skadade, behållas, att dörrar till dem voro obehövliga och att gångarna efter väggarna måste försvinna.

Det blev sedan så att allt snickeri gjordes nytt av nytt trä.

Den 7 aug. invaldes i byggnadsdirektionen förutom Pollack och Örtensten, Jöns Persson i Likenäs, Eskel Eskelsson och Bengt Bengtsson i Gunneby och Jon Bengtsson i Tutstad. Den 19 sept. anmäldes att för reveteringen erfordrades 90 t:r pligg och 300 lass sand, därjämte en mängd trävirke och sten samt ankarjärn till väggarnas sammanhållning. Den 14 nov. inlämnade byggnadsdirektionen en skrivelse till sockenstämman med svåra anmärkningar mot byggmästare Svanström för felaktigt förfarande och oriktiga beräkningar (men varför ej undersöka och kontrollera beräkningarna i tid?) och hemställdes, huruvida han skulle få som byggmästare för kyrkoarbetet vidare användas. Stämman ansåg att Svanström gjort sig förlustig förtroendet, att vidare fortsätta och fullborda arbetet, och alltså annan byggmästare för nästa år genom direktionens försorg på billigaste villkor skulle anskaffas. Taket var nu delvis täckt "men så illa utfört att efter icke fullt tvenne månader företeddes dropp och flera zinkplåtar nedrasade", säger protokollet. "Zinken, som har stor känning av temperaturförändringen, har sedan i takvinklarna blivit utbytt mot galvaniserad plåt. Vattenskador ha ofta uppstått genom uppkomna fel men ofta beroende på att taket icke skottats utan is och snö, som dämt upp vattnet över plåtfalsarna. Flyglarna äro anlagda snett och byggnaden i sin helhet illa konstruerad, så att det tunga taklaget måst uppstöttas med träpelare inne i kyrkan och ytterligare ankarjärn, spännas genom kyrkan för dess sammanhållning".

Som ledare för arbetet blev sedan antagen löjtnanten vid flottans mekaniska kår, artisten - landskaps- och sjömålare - Karl Gabriel Adelsköld. Det var han, som hjälpte att ställa tillrätta, och hans konstsinne spåras i det fullbordade verket. Den 28 juni 1860 anmälde han, att för kyrkobyggnaden behövdes 3.000 kv. fot zinkplåt, 30 t:r cement (till sockel) och föreslog att köpa guldlister till predikstolen, altare, orgelverk och bänkar från Stockholm. Målningen utfördes av målaren Dahlström och kostade i ett för allt 1.400 rdv. Flera unga män i socknen, med goda anlag, blevo vid detta arbete uppövade till goda snickare.

Den 26 okt. 1862 hade sockenstämma blivit kallad, att avgiva yttrande om de önskade syn på kyrkan, varvid avgavs det enhälliga svar, "att de ansågo det fullbordade arbetet på kyrkan vara så väl utfört, att de voro därmed i alla avseenden högeligen tillfredsställda och således någon avsyning överflödig, vilket förhållande uppdrogs åt byggnadsdirektionen, åt herr löjtnant Adelsköld tillkännagiva och å församlingens vägnar meddela decharge".

Kyrkan har invändigt goda proportioner släta fält och raka linjer, målad vit. Som stödjepunkter för ögat, lever i minnet prästen på predikstolen med handklädet i handen, eller för altaret där han läste mässan eller som på juldagar ur Esaias efter gammal text och översättning, där orden fonetisk lågo så väl till för prästens (Pettersson) fylliga och väl accentuerade stämma.

Utvändigt i sin vita färg och rena linjer står kyrkan vacker i landskapet. Biskop Sundberg sade 1868 berömmande att den stod - "hvit som en brud". Och den som är hänförd över landskapets skönhet, där den evige drar sina stråkdrag över landskapsfiolen, och den gamla g-strängen dallrar som förr i bukar och noder, ser längst upp en liten vit kyrka (Dalby) blomma upp som en vitsippa. (Sv. Dagbl. 2/9 1917.)

Nu är kyrkan utdömd av sakkunskapen såsom varande av intet värde. Men tornet som stått genom tiderna och ej undergått någon annan förändring än att spånbeklädnaden är utbytt mot revetering och zinkbetäckning, är ett verk av 1725 års män; och det tornet, bör rekommenderas i riksantikvariens skyddande omtanke!

Efter 200 år ansågs Dalby kyrka vara i så dåligt skick att en ny kyrka borde uppföras. Beslut om detta fattades 1923, kyrkan byggdes på samma grund och invigdes 1928.