LIKANÅ OCH FEMTÅ BRUK
Även konkurrensen hade försvagat Letafors bruk - Uddeholmsbolaget hade nämligen anlagt nya bruk i norra Värmland på 1830-talet. Det var kraften i tvärälvarna till Klarälven man var ute efter. 1833 uppfördes Halgå bruk i Ekshärad, 1839 Likanå bruk i Likan och 1843 (enl. Furuskog 1839) Femtå bruk, de två sistnämnda med vardera två hamrar och fyra härdar.
Bolaget hade också planer på att anlägga järnbruk i Värån och Tåsan, men dessa planer gick om intet. Vad Tåsan beträffar, avslogs planerna på detta bruk främst med hänsyn till närheten till Letafors.
Likanå förvaltarbostad 1882.
De långa järnfrakterna till de nordliga bruken var dyrbara och gick ut över lönsamheten. Frakten av råvaran uppströms på stakbåtar på Klarälven liksom transporterna av de färdiga produkterna till Norge eller tillbaka söderut på Klarälven kostade mycket.
1862 upphörde verksamheten vid Likan och Femtan, och 1884 blev bruket i Halgån nedlagt.
|
|
Uddeholmsbolagets disponent Jonas Waern hade på sin tid storslagna planer för norra Värmland. Hans favorittanke var att "kolonisera" övre Klarälvdalen - befolkningen skulle då göras delaktig av fördelarna med järnhanteringen. Tillsammans med hovjägmästare Falk på Risäter och bruksförvaltare Belander på Föskefors bildade han den grupp som 1836 ansökte om att få anlägga järnbruk vid Värån, Femtan, Likan och Tåsan. De uppträdde som privatpersoner men var bulvaner åt Uddeholmsbolaget, som skulle ha stött på hårdare motstånd vid egna förhandlingar.
Falk hade redan året innan åkt runt och köpt mark och fallrättigheter utan att tillkännage avsikten med köpen. Många kände sig lurade och överklagade. Efter hårda diskussioner utfärdade Bergskollegium 1837 privilegier för bruken vid Värån, Likan och Femtan. Något bruk byggdes dock inte vid Värån.
Bruksplatserna och andra egendomar i norra Värmland ingick först i det s k Övre Älvdalsbolaget, som ägdes av Waern och Falk men som uppgick i Uddeholm 1838. Detta var året innan Likanå bruk startade.
Att inte Waerns planer på kolonisation av norra Värmland förverkligades, berodde på att kommunikationerna inte blev utbyggda som beräknat och dessutom på att folket i norr inte var lika intresserat av kolning som av att sälja timmer till sågverken.
Skogsbruket blev alltså vid denna tidpunkt viktigare än järnhanteringen. Waerns idéer började överges av bolaget, som allt mer inriktade sig på centralisering av verksamheterna. | |
